Ett äpple helt apropå

Apropå det jag skrev om Michael Jackson härom dagen, om hur de metoder man använt för att få kärlek plötsligt kan vändas emot en.

För säkert tio år sedan hörde jag en sak på radion. Det var ett barndomsminne. Jag minns inte vem som berättade det, och inte alls i vilket sammanhang. Men den lilla, egentligen banala anekdoten, träffade mig som en pil rakt i solarplexus, och där har den sedan blivit kvar.

Kvinnan i radioprogrammet mindes hur hon som barn, under en bildlektion i småskolan, omsorgsfullt tecknat ett stort och vackert äpple. Hon visade det sedan för fröken och fröken blev uppriktigt imponerad och berömde flickan länge för den fina teckningen. Flickan blev naturligtvis mycket stolt. Full av självförtroende återvände hon till sin bänk, tog en svart krita (eller kanske en tuschpenna) och drog en tjock kontur runt hela äpplet. Sedan gick hon tillbaka till fröken i förväntan om mer beröm. Men istället blev fröken sorgsen och bestört och undrade besviket varför flickan hade förstört den fina teckningen med det där tjocka strecket.

Och all den lilla flickans stora stolthet punkterades i en häftig och förvirrande skam som måste ha varit lika ögonblicklig som svår att hantera.

Så tydligt som jag ser den här scenen framför mig kunde den lika gärna ha varit ett av mina egna minnen.

En påminnelse om nesan som alltid ligger alltid på lur. Hur ögonblick av självförhävelse - den där stundliga tron på att man faktiskt betyder något särskilt - alltid kommer leda till smärtsamma och skamfulla kallduschar. Och alltså inte bara i fråga om konstnärliga prestationer, utan i vilket sammanhang som helst.

Att gränsen mellan det ängsliga för lite, och det desperata för mycket, alltid är hårfin. Och att den överhängande risken med detta är att man i hela sitt eländiga liv kommer att befinna sig på endera sidan av den gränsen, hopplöst och ständigt utom räddning.