Subjektivet

Det är glest mellan de förhållandevis kloka tankarna. Solen strålar på.

En ikon blir till jord och världen känns lite tommare.

Min kära lilla kamera slamrar i parketten med objektivet före när jag ska ta ett foto av min nya frisyr (som frisören skeptiskt menade inte ens var någon riktig frisyr - men vad vet hon om det?) och dog en plötslig och brutal död. Det gjorde ont i hjärtat att hålla i den sen.

Objektivdelarna som ohjälpligt kilat sig fast i varandra. Det ynkliga elektrosurret när jag, som en sista, fåfäng återupplivningsåtgärd, tog ut batteriet och satte i det igen. Som att se ett litet husdjur krossat av dammsugaren, ännu i sina sista, förvridna dödsryckningar.

Allt var dessutom mitt eget fel. Jag hade använt soffkuddar (soffkuddar!) som stativ i självporträttsproceduren.

Jag straffade mig själv genom att först spara 3000 kronor i fonder (bara för att) och sedan gå ut på stan och köpa en ny, nästan likadan kamera. Den ligger på laddning nu. Osympatiskt repfri och främmande. Så mycket i världen den ännu inte sett.

Så många saker som redan försvunnit, när den till slut slår upp bländaren.

(Foton: ett hörn ur sista bilden.)