Kroppens hatade skal

Jag var nio år när albumet Bad släpptes. De vuxna pekade på reklambilderna redan då och skakade fördömande på huvudet. De hade åsikter om hans utseende. Han hade nitar. Han såg blek ut. Han hade gjort något åt näsan. Han sminkade sig som en kvinna!

Musiken minns jag inget av.

Nu är han död och i krönikor framläggs analyser om Michael Jacksons uppgång och fall (av dem jag läst tycker jag bäst om Andres Lokkos). Hans liv överträffade dikten, som flera gärna påpekat. Jag blir förvånad om inte också obduktions- och begravningsprocedurerna skulle kantas av en mängd spekulativa rykten och förbluffande skandaler. Därtill alla hyllningsprogram. Och sedan, efter en tillbördig tid, alla de sensationella "sanningarna om Michael Jackson". Exklusiva intervjuer med hans tre barn. Alla som till slut talar ut.

Jag ser med bävan fram emot hans liv efter döden. Det lär för lång tid framåt bli minst lika besynnerligt som det var medan han levde.

Under tiden samlar jag mig runt tanken på vad som händer med en människa som aldrig får tid att utveckla en egen identitet, och jag drar osökt parallellen till Joyce Carol Oates Blonde. Vad blir kvar av ett outvecklat eller vacklande jag när omvärlden skriker efter något väsensskilt annat? Om alla redan vet vad de vill ha av dig, och du själv inte hunnit eller klarat av att bli klok på vem du är, blir du då inte tillslut din egen yta, ett hårt pressat skal, med ett upplöst och förvirrat innanmäte?

Och vad händer sedan om alla drastiska åtgärder du vidtagit för att bli älskad, plötsligt vänds emot dig? Din far slår dig tills du gör allt rätt. Du förändrar ditt utseende så att folk ska bli nöjda. Och det lyckas. Folk blir inte bara nöjda. De jublar! Kärleken slår emot dig i vågor. Det finns inga gränser för hur mycket de älskar dig. Så du gör om tricket och hoppas på ännu mer kärlek. Men nu möter dig istället en våg av förakt. Av hat och fördömanden. Vad händer med dig då? Och vad händer när även ytan till slut faller i bitar?

Populärkulturen är överbefolkad med människor som illustrerar svaret på den frågan. Men tydligast av alla gjordes det av Michael Jackson. En stor begåvning i en sönderfallande, av alla hatad kropp.

Det låter som en klyscha men känns ändå som sanning. Nu behöver han i alla fall inte leva i den längre.

***

Ulrika Kärnborg har skrivit en fin artikel om självskadebeteende i dagens DN. På något sätt känns det mig som ett närliggande ämne.