Skäller kanske värre än jag biter

I natt hastade jag mig igenom de sista kapitlen i The Story of Edgar Sawtelle. Det skedde med en blandning av lättnad och irritation. Var det inte detta jag befarat hela tiden?

Historien rinner förvisso inte ut i sanden. Men fram till någon specifik ändpunkt når den (trots sina spektakulära slutscener i bästa Hollywood-anda) likväl inte - allt lämnas mer eller mindre därhän utom just dramatiken. Och så går det när författaren av allt att döma (och detta är ju en analys baserad enbart på själva romanen) har inlett sitt skrivande med en förförisk ansats i sinnet, men inte från början varit säker på vad han egentligen vill säga med sin historia.

Dessutom demonstrerar berättelsen (efter en första, omsorgsfull hälft) det vanskliga i ett konsekvent långsamt tempo. Händer inget intresseväckande måste något annat ändå hålla läsaren fängslad. Att plötsligt, efter trehundrasidors tålmodig kronologi, börja göra hastiga tidshopp skulle verka märkligt. Men det håller inte heller med hundra sidor av omständligt irrande. Jag får erkänna att jag skummade vissa stycken när allt som hände var efteranalytiska återblickar, alternativa framåtblickar, detaljerade miljöteckningar och beskrivningar av hur hundar flämtande springer kors och tvärs genom vildmarken.

Nu låter det väl som att jag förkastar den här boken helt och hållet och det är väl bara delvis sant. Jag tror fortfarande att många kan gilla den (den kallas ju - för guds skull - för en "New York Times bestseller"). Älskar man hundar kan det kanske rent av bli en liten favorit. Men min smak är nu en gång lite annorlunda. Jag kräver mer distinkta poänger.

Är någon intresserad av att skapa sig en egen uppfattning om boken kan den alltid få överta ett begagnat ex från mig.

Rätt svar (deltävling 26): Näckrosen!

Och det visste ni tydligen allihop lite till mans. Bra jobbat där!

Men så är Näckrosen är också en tunnelbanestation väl värd att lägga på minnet. Här är det som att vandra på botten av en ut-och-in-vänd näckrosdamm, i en luftbubbla mitt i berget, med blommorna som flyter överallt runtomkring en på rummets tak och väggar, blandade med runda stenar, glaserade kakelskärvor och brottstycken av ornament - lämningarna efter ett litet Atlantis i miniatyr.

På perrongväggarna hänger även montrar med fotografier och rekvisita som leder tankarna till den anrika Filmstaden alldeles i närheten. I golvet snubblar vi över dikter och aforismer, som den på bilden nedan av religionsfilosofen Martin Buber.

Stationen och konst invigdes båda 1975, och hjärnan bakom den kreativa utsmyckningen var Lizzie (Märta Lisa) Olsson Arle (1926-2006), som studerat såväl vid Konstfack som i Paris och Ravenna och gjort sig känd för sin sprudlande och fantasifulla formvärld.

Verk och idéer som blev över från utsmyckningen kom senare till användning i Edboskolans matsal i Skogås, där man också kan beskåda några av Arles skapelser under samlingsnamnet Cirkusliv.

Även i Edboskolan dominerar stenar och skärvor av mosaik. Jag kan inte låta bli att tänka på de där stentrollen jag (och fler med mig?) med hjälp av lim, garn och lite färg, uppmuntrades att tillverka på dagis.

I mingelbilder från Dalslands konstförenings 50-årsjubileum 1985 kan man, om man vill, se bilder på själva konstnärinnan.

Och med det får ni låta er nöja för idag. Det finns en onsdag i den här veckan också.

Något för hundälskaren

Gillar du hundar? Alltså riktiga hundar, inte sådana där accessoarer på snöre? Då är The Story of Edgar Sawtelle förmodligen en bok för dig.

Är du mer tveksam till hundsläktet, men känner någon som däremot förlorat sig till det, kan väl boken istället betraktas som ett julklappstips.

Här får man nämligen så mycket hund man bara kan önska - söta valpar, intelligenta tikar, förvildade hannar, ja faktiskt en hel kennel full av ovanligt smarta jyckar - och slipper samtidigt hårandet och lukten.

En god roman är det också. För all del.

Jag har kommit igenom två tredjedelar nu, och även om det amerikanska (episkt omständliga) tempot inte hör till det som inspirerar mig mest, är det ju samtidigt måleriskt och fängslande. Man får tid att lära känna sina karaktärer, och bryr sig därför om hur det ska gå för dem.

Dessutom ska ett mysterium lösas, där ute på den amerikanska slätten. Kanske rent av flera stycken.

Jag hinner ett kapitel till innan lunchen.

Pausfågel (30) - En på miljonen

Jag har inget att säga om kultur idag, så jag lägger upp en bild på en groda.

Kyrksjölötens grunda vatten föds just nu de här små gynnarna i tiotusentals (hundratusentals?) och hoppar ut framför fötterna på de andra djuren, dag som natt (i detta fall natt), i formliga hordar och hjärtskärande små, mjukbruna och aningslösa, inte större än fyrbenta flugor.

(För många slutar livet också tillplattat och tragiskt.)

Tydligen är miljön här ute (med flera naturreservat) synnerligen idealisk för våtmarksälskande amfibier. Borta vid Judarn, ett par kilometer längre söderut, finns exempelvis en damm där man, som ett del av ett rikstäckande projekt, hjälper naturen på traven med att tillverka större vattensalamandrar.

Så fick ni veta det istället.

Ingen dag är helt bortkastad om man fått lära sig något nytt. Inte sant? Jag tar er tystnad för medhåll.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 26)

Jaha, kära tävlande! Då var det dags för denna veckas ledtrådsbild.

Ni var så duktiga förra veckan att jag känner mig så gott som säker på att ni ska kunna lista er fram till den här stationen också, med endera igenkänning eller en smula klurighet.

Själv har jag ett franskt lantbröd på jäsning, så jag får lägga på ett kol.

Ni vet vad som gäller: Först fram med rätt svar får två poäng. Efterföljande får nöja sig med ett.

Och frågan är också en välbekant refräng vid det här laget: På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar man konstverket nedan?

Lägesrapport (18)

Läser: The Story of Edgar Sawtelle som artar sig friskt på det där amerikanskt episka sättet som förhoppningsvis också håller i sig hela vägen till slutet (stället för att mynna ut i ingenting, som en omvänd å), vilket ju inte alltid är säkert med just amerikanskt episka romaner.

Är lämnad: ensam i lägenheten för en vecka och en halv,

och känner mig redan: lite lappsjuk.

Men förväntar mig i gengäld: att isoleringen ska leda till produktivitet, för sådan brukar den vara - tristessen.

Skriver också: just som förhoppats, men trevande och i växlan mellan marschtakt och vägskälsvåndor, rädd att ta fel och tvingas vända om, råka in på omständliga omvägar eller - ännu värre - genskjuta mig själv i otid.

Tycker ändå, så här långt: att vägen känns självklar, den bit jag gått den.

Ser: Whatever Works, ett cyniskt-humoristiskt spel med klippdockor, kvick men utan egentlig botten, och trots alla turer, en smula förutsägbar rent rytmiskt - på gott och gott, allt kommit att förvänta sig av Woody Allen.

Funderar likväl, som en följd av filmen: på kärlekens allehanda nycker,

men kommer inte fram: till något särskilt.

Sparar: pengar till i morgon,

och lever: barskrapad idag.

Äter: vattenmelon och bröd, för det är billigt.

Springer: Judarn runt, för det är gratis.

Blir till slut, förhoppningsvis och i förlängningen: svinrik och snabb som blixten.

Rätt svar (multitävling 2)

En imponerande mängd kvalificerade förslag har rasslat ner i svarskorgen den här gången. Flera av er hade fyra eller fem rätt. Ingen lyckades dock med konststycket att pricka in alla stationer och nummer 2 tycks ha varit särskilt knepig.

Så här ska det i själva verket vara (återse alla ledtrådsbilderna här):

Rätt svar bild 1: Bandhagen! (ordlek - måttband)


En tumstock (1983, klädd i kopparplåt 1987) av Freddy Fraek
Stationen invigdes 1954 (här under reparation)


Rätt svar bild 2: Masmo! (krystad ordlek - Carl Larsson var dalmas...)


Carl Larssons Gustav Vasas intåg i Stockholm med tillskott av en grupp människor drar solen i ett snöre, av Staffan Hallström och Lasse Andréasson (som ville ta ner solen i den här stationsgrottan - och det behövs!)
Station och konst blev klar 1971, men öppnades inte förrän 1972

Rätt svar bild 3: Tekniska högskolan!

Ett äpple (kunskapens eller Newtons påstådda eller bådas?), del i en skulptural svit över våra naturvetenskapliga landvinningar av Lennart Mörk

Konst och station invigdes 1973

Rätt svar bild 4: Kista! (våldsamt krystad ordlek - kiselkristaller...)

En aluminiumskulptur i 73 graders lutning (1980) av Lars Erik Falk

Stationen invigdes 1977

Rätt svar bild 5: Tekniska högskolan igen!

Solsystemet, del i en skulptural svit över våra naturvetenskapliga landvinningar av Lennart Mörk som för övrigt var scenograf på Dramaten och samarbetade bland annat med Ingmar Bergman
Konst och station alltså inviga 1973

Rätt svar bild 6: Björkhagen! (ordlek - björkar i en hage)

En skulptural gestaltning av stationsnamnet (1991) av Lenka Jonesson

Stationen invigdes 1958

Rätt svar bild 7: Råcksta!

Keramiska reliefer med avtryck av omgivningens kastanjeträd (2001) av Mia E. Göransson

Stationen invigdes 1952

Och det var det hela för den här gången. Vill ni se aktuell poängställning så klicka här. På onsdag siktar vi mot nya mål igen!

Fingersvammel

Att litteratur engagerar mig är väl varken konstigt eller förvånande. Exakt om i vilken utsträckning detta manifisterar sig rent fysiskt, hade jag däremot ingen aning.

Igår blev jag smygfilmad under en diskussion om stil i förhållande till innehåll. Vad jag sa ska ni tursamt nog slippa höra, det var nog bara rapparkelja. Men så här menade i alla fall mina händer.

(När de för ett ögonblick försvinner under bordskanten är det inte för att vila, utan för att irriterat räta till bordsduken så att rutmönstret ligger i bättre fas med glasskivan ovanpå.)

Ett litterärt Bravo, hur som helst

Jag vet som sagt inte tillräckligt om Googles förehavanden för att kunna uttala mig om huruvida deras strävan är ond eller god. Än mindre vet jag vad företaget i framtiden kommer att få för sig att vilja göra med detta sitt enorma "moln" av information, vad deras avsikt är med allting (eller vilka bieffekter molnet självt skulle kunna generera).

Men jag håller med om, att som det artar sig, så är det lätt att skena iväg i skrämmande och fascinerande fantasier om vår informationsteknologiska framtid.

Den här repliken i rådande diskussion (skriven av Stefan Lindberg i DN.) var i vilket fall som helst en verklig njutning - som text, menar jag, rent litterärt. Och sådant räknas högt när jag för protokoll.

Ja, jag stämmer faktiskt upp i ett litet spontant Bravo!

***

Till Lindbergs stora lycka sitter jag just nu och googlar honom som bäst. Landade i en presentationstext om I Gorans ögon, en samling med tolv noveller som - med tanke på mitt eget pågående projekt (om fem, gärna lite märkliga, berättelser) - nog måste sättas upp på den ständigt växande beställningslistan.

Tantfilm och trötthet

För mycket jobb senaste veckan. Jag menar som Séraphine: Att slita för brödfödan lämnar för lite tid till det andra.

Filmen om den sinnessjuka hushållerskan/konstnärinnan är biografpensionärernas stora favorit just nu. Den har också alla de rätta ingredienserna: Den är fransk. Den är stillsam, vacker och varmt mänsklig. Den handlar om en viljestark kvinna. Den handlar om handfast kunskap och kärlek till konsten och naturen. Den är baserad på en verklig historia. Den är dessutom gripande och lite tragisk, utan att för den skull vara visuellt otäck.

Den är med andra ord en perfekt tantfilm, och jag sällar mig gärna till deras skara.

Några verk av den verkliga Séraphine de Senlis: Les grappes de raisin, Feuilles och Le fruits.

***

Min egen lediga dag ägnar jag inte åt eget skapande (jag är för trött för kreativ feber - man måste vara rädd om sin själsliga hälsa) utan åt sofflocket, med Lanterna Magica på magen, och Ingmar Bergman - 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet av Marie Nyreröd i dvd:n.

I morgon torde jag förhoppningsvis vara så fullproppad av inspiration att ingen trötthet i världen kan stoppa mig.

Sömnlös

Får inte sova.

Läser Lanterna Magica av och om en likaledes sömnförvägrad Ingmar Bergman.

Det ena har dock inget samband med det andra, förutom att det sker på samma gång.

Gläder mig åt en självbiografi som är så mustig och tät att den faktiskt varit (nästan) lika intressant att läsa även om den inte handlat om Den store regissören, utan om en annan, kanske helt påhittad person.

Ett monster framför en spegel. Omättlig.

Vad är väl också konst, om inte ett sätt att under sanktionerad egoism få glorifiera sina egna tillkortakommanden?

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 25) Multitävling 2

Dags för en ny multitävling med flera ledtrådsbilder och flera rätta svar!

Den som eventuellt lyckas pricka in full pott får dessutom tre extrapoäng (det spelar i det här fallet alltså ingen roll vem som är först). Så om ni inte kan, gissa hej vilt bara. Den procentuella sannolikheten att faktiskt hitta fram på måfå till de stationer som ännu återstår blir ju faktiskt bara större och större för var vecka som går. Behöver någon en lathund över vilka platser vi redan besökt, finns en sådan lämpligt nog här.

Beträffande vissa av veckans bilder kan det dessutom löna sig att tänka i rebus-form om man är lite osäker. Stationens namn finns, i några fall, så att säga inbakad i konsten.

Jag påminner slutligen om att det inte nödvändigtvis behöver röra sig om sju olika stationer, bara för att ledtrådsbilderna är så många.

Nu kör vi!

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Bild 4:

Bild 5:

Bild 6:

Bild 7:

Framtiden i backspegeln

1993 lade Ryszard Kapuscinski sista handen vid Imperiet. Det hade då gått två år sedan Sovjetunionens sönderfall. I sitt efterord manar han till tålamod. Med en sådan lång historia av kommunistiskt förtryck och dessförinnan ett inte heller vidare folkvänligt tsarvälde, skulle det ta tid att skapa de omvälvningar som behövdes. Från maktfullkomligt centralstyre, mot demokrati och bättre livsvillkor för alla.

Han kallar det man nu var inne i en övergångsperiod. Och han vågar vara optimistisk om framtiden. Därvid tar han Kina som ett lovande exempel på hur en stor och kreativ stat trots en turbulent historia långsamt kan resa sig ur misären och närma sig något nytt och bättre.

Nu är det 2009.

DN. sammanfattar läget i Ryssland i dagens ledare:

"Under Putins år vid makten har utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter gått åt fel håll på alla väsentliga områden. Medierna är kraftigt beskurna, oppositionen trakasseras och äganderätten gröps ur. Putin har centraliserat makten till Kreml och det är tveksamt om valen i Ryssland längre kan betraktas som fria."

Tidningens förstasida domineras samtidigt av de blodiga sammandrabbningarna i den kinesiska provinsen Xinjiang.

Kapuscinskis optimism 1993 är förklarlig. Den färgas av längtan och hopp. Det hade inte heller varit på sin plats i början av 90-talet att redan börja kraxa med olyckskorparna. Samtidigt påminner hans inställning om hur vi alla lite till mans tycks vilja tro att demokrati och rättvisa är det naturliga sluttillståndet för världens alla stater - att efter årtusenden av stridigheter och förtryck ska vart land ändå äntligen landa i en stilla och stabil demokrati, att allt annat liksom bara är steg på vägen. (En inställning som förresten inte heller är så olik den marxistiska, där ju alla orättvisor av nödtvång måste leda till revolution och slutligen ett klasslöst samhälle.)

När vi skakat ett helvete av oss tror vi alltid att det var sista gången något sådant kunde ske. Men det finns en fara i det strängt linjära tänkandet. För lika möjligt är väl att vi människor alltid kommer att vara låsta vid ödesbundna cykler, av ständiga pendelrörelser mellan olika extremer, ett naturligt förlopp där inte heller demokratin orkar utgöra ett undantag? Åtminstone bör vi inte hålla det för otroligt.

Situationen i världen förändras ständigt. Människans grymhet och makthunger består.

***

Nu är det ju över huvud taget svårt, för att inte säga omöjligt, att sia om framtiden. Varesig Kapuscinski var rätt ute eller ej (kanske är vi faktiskt fortfarande inne i en övergångsperiod), så är Imperiet naturligtvis en imponerande reseskildring, skriven med största inkänning men samtidigt en helig vrede över de besinningslösa orättvisor, miljökatastrofer, arkitektoniska mord och personliga tragedier som den styrande eliten i detta stora land lyckades åstadkomma.

Trots att jag läst andra skildringar av liknande öden - om godtyckliga likvideringar, lägerliv i Sibirien, svält, och en detaljfixerad övervakning av rent psykopatiska proportioner (En dag i Ivan Denisovitjs liv nämndes ju exempelvis också i min kära morgontidning igår) - och jag är luttrad nog att inte bli förvånad, så tycks de mig fortfarande overkliga.

Insikten att medan jag växte upp här i Stockholm i största välmåga, stod människor, som lika gärna kunde ha varit jag, i brödköer på andra sidan havet, bara några tiotal mil bort, och tänkte på föräldrar, syskon och anförvanter, som lika gärna kunde ha varit mina, och som misshandlats, arkibuserats, flytt eller deporterats.

Hur nära detta liv hela tiden varit, och ändå så i grunden väsensskilt. Det upphör aldrig att fascinera mig.

Rätt svar (deltävling 24): Sockenplan!

Och nej Ingemar, det var inte Svedmyra den här gången heller, men nära, väldigt nära. Sockenplan ligger bara en station ifrån.

Stationen invigdes 1951 och brons- och betongskulpturen tillkom 1990. Verket kallas Dårarnas båt, och visar med komisk tänkvärdhet hur hela mänskligheten driver mot sin undergång, likt ett skepp lastat med panikslagna dårar, som slår sig för pannan och gör ängsliga kullerbyttor istället för att styra allt på bättre kurs. (Två exemplar av den här skulpturen finns också på Hornsgatspuckeln i Stockholm och i Vasaparken i Västerås.)

Verket är en travesti på den än mer kaotiska målningen Dårarnas båt (eller Narrskeppet) av den holländske konstnären Hieronymus Bosch (ca 1450–1516).

Vår skulptör heter emellertid Sture Collin (1939), och hans humorisktiska bronsskulpturer (ofta gubbar likt de här dårarna) speglar genomgående människornas skröppliga (varmt patetiska) existensiella ångest.

Collin har gjort ett flertal offentliga uppdrag, bland annat för Huddinge, Sollefteå, Tierp och Uppsala. Ett par andra kända verk är Filosofen och Fulingväxt.

En bekant till mig samlar faktiskt på bronser av Sture Collin. För ett antal veckor sedan var jag i hans hem på fest och det var en fröjd att se hans lilla uppsättning av både större och mindre figurer. En favorit, som jag tyvärr inte lyckats hitta på bild, är den av hur den av Zeus, som förälskar sig i den badande Leda och för att komma henne nära (och genom att formligen slå knut på sin egen kropp) förvandlar sig till en svan.

De dåraktiga saker vi gör!

Och med detta stänger vi dagens facit och tar istället itu med den nya veckan. På onsdag vankas multitävling. Res i frid så länge!