Framtiden i backspegeln

1993 lade Ryszard Kapuscinski sista handen vid Imperiet. Det hade då gått två år sedan Sovjetunionens sönderfall. I sitt efterord manar han till tålamod. Med en sådan lång historia av kommunistiskt förtryck och dessförinnan ett inte heller vidare folkvänligt tsarvälde, skulle det ta tid att skapa de omvälvningar som behövdes. Från maktfullkomligt centralstyre, mot demokrati och bättre livsvillkor för alla.

Han kallar det man nu var inne i en övergångsperiod. Och han vågar vara optimistisk om framtiden. Därvid tar han Kina som ett lovande exempel på hur en stor och kreativ stat trots en turbulent historia långsamt kan resa sig ur misären och närma sig något nytt och bättre.

Nu är det 2009.

DN. sammanfattar läget i Ryssland i dagens ledare:

"Under Putins år vid makten har utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter gått åt fel håll på alla väsentliga områden. Medierna är kraftigt beskurna, oppositionen trakasseras och äganderätten gröps ur. Putin har centraliserat makten till Kreml och det är tveksamt om valen i Ryssland längre kan betraktas som fria."

Tidningens förstasida domineras samtidigt av de blodiga sammandrabbningarna i den kinesiska provinsen Xinjiang.

Kapuscinskis optimism 1993 är förklarlig. Den färgas av längtan och hopp. Det hade inte heller varit på sin plats i början av 90-talet att redan börja kraxa med olyckskorparna. Samtidigt påminner hans inställning om hur vi alla lite till mans tycks vilja tro att demokrati och rättvisa är det naturliga sluttillståndet för världens alla stater - att efter årtusenden av stridigheter och förtryck ska vart land ändå äntligen landa i en stilla och stabil demokrati, att allt annat liksom bara är steg på vägen. (En inställning som förresten inte heller är så olik den marxistiska, där ju alla orättvisor av nödtvång måste leda till revolution och slutligen ett klasslöst samhälle.)

När vi skakat ett helvete av oss tror vi alltid att det var sista gången något sådant kunde ske. Men det finns en fara i det strängt linjära tänkandet. För lika möjligt är väl att vi människor alltid kommer att vara låsta vid ödesbundna cykler, av ständiga pendelrörelser mellan olika extremer, ett naturligt förlopp där inte heller demokratin orkar utgöra ett undantag? Åtminstone bör vi inte hålla det för otroligt.

Situationen i världen förändras ständigt. Människans grymhet och makthunger består.

***

Nu är det ju över huvud taget svårt, för att inte säga omöjligt, att sia om framtiden. Varesig Kapuscinski var rätt ute eller ej (kanske är vi faktiskt fortfarande inne i en övergångsperiod), så är Imperiet naturligtvis en imponerande reseskildring, skriven med största inkänning men samtidigt en helig vrede över de besinningslösa orättvisor, miljökatastrofer, arkitektoniska mord och personliga tragedier som den styrande eliten i detta stora land lyckades åstadkomma.

Trots att jag läst andra skildringar av liknande öden - om godtyckliga likvideringar, lägerliv i Sibirien, svält, och en detaljfixerad övervakning av rent psykopatiska proportioner (En dag i Ivan Denisovitjs liv nämndes ju exempelvis också i min kära morgontidning igår) - och jag är luttrad nog att inte bli förvånad, så tycks de mig fortfarande overkliga.

Insikten att medan jag växte upp här i Stockholm i största välmåga, stod människor, som lika gärna kunde ha varit jag, i brödköer på andra sidan havet, bara några tiotal mil bort, och tänkte på föräldrar, syskon och anförvanter, som lika gärna kunde ha varit mina, och som misshandlats, arkibuserats, flytt eller deporterats.

Hur nära detta liv hela tiden varit, och ändå så i grunden väsensskilt. Det upphör aldrig att fascinera mig.