Sömnlös

Får inte sova.

Läser Lanterna Magica av och om en likaledes sömnförvägrad Ingmar Bergman.

Det ena har dock inget samband med det andra, förutom att det sker på samma gång.

Gläder mig åt en självbiografi som är så mustig och tät att den faktiskt varit (nästan) lika intressant att läsa även om den inte handlat om Den store regissören, utan om en annan, kanske helt påhittad person.

Ett monster framför en spegel. Omättlig.

Vad är väl också konst, om inte ett sätt att under sanktionerad egoism få glorifiera sina egna tillkortakommanden?