Skäller kanske värre än jag biter

I natt hastade jag mig igenom de sista kapitlen i The Story of Edgar Sawtelle. Det skedde med en blandning av lättnad och irritation. Var det inte detta jag befarat hela tiden?

Historien rinner förvisso inte ut i sanden. Men fram till någon specifik ändpunkt når den (trots sina spektakulära slutscener i bästa Hollywood-anda) likväl inte - allt lämnas mer eller mindre därhän utom just dramatiken. Och så går det när författaren av allt att döma (och detta är ju en analys baserad enbart på själva romanen) har inlett sitt skrivande med en förförisk ansats i sinnet, men inte från början varit säker på vad han egentligen vill säga med sin historia.

Dessutom demonstrerar berättelsen (efter en första, omsorgsfull hälft) det vanskliga i ett konsekvent långsamt tempo. Händer inget intresseväckande måste något annat ändå hålla läsaren fängslad. Att plötsligt, efter trehundrasidors tålmodig kronologi, börja göra hastiga tidshopp skulle verka märkligt. Men det håller inte heller med hundra sidor av omständligt irrande. Jag får erkänna att jag skummade vissa stycken när allt som hände var efteranalytiska återblickar, alternativa framåtblickar, detaljerade miljöteckningar och beskrivningar av hur hundar flämtande springer kors och tvärs genom vildmarken.

Nu låter det väl som att jag förkastar den här boken helt och hållet och det är väl bara delvis sant. Jag tror fortfarande att många kan gilla den (den kallas ju - för guds skull - för en "New York Times bestseller"). Älskar man hundar kan det kanske rent av bli en liten favorit. Men min smak är nu en gång lite annorlunda. Jag kräver mer distinkta poänger.

Är någon intresserad av att skapa sig en egen uppfattning om boken kan den alltid få överta ett begagnat ex från mig.