Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 31)

Utanför tunnelbanefönstren kan man somliga dagar börja ana höstens antåg. För vissa är det en sorg, för andra en lättnad.

Själv ser jag mest fram emot att jobba mindre och få mer viktiga saker gjorda.

Ingen årstid går heller upp mot en riktigt vacker höst.

På en station är dock löven alltid gröna.

Det jag undrar om ni vet, är så klart på vilken?

Hjälp!

Högen med olästa böcker krymper i skrämmande hastighet här hemma. Dessutom har jag ovanligt svårt att komma på nya titlar att ta mig an.

Med andra ord: Jag behöver er hjälp.

Gammalt eller nytt gör ingen skillnad.

Vad tycker ni att jag borde läsa?

Rätt svar (multitävling 3)

Och strålande jobbat, Annelie! Full pott! Det ger en poäng per rätt svar plus tre i bonus och ett imponerande lyft i resultattabellen. Det är bara att lyfta på hatten.

Som alltså redan konstaterats, så här ska det vara (för att se tävlingsbilderna, klicka här):

Rätt svar bild 1: Bredäng!

Målat träpussel (1982, kompletterat 1999) av Bredängsborna under ledning av Lena Kriström
Stationen invigdes 1965

Rätt svar bild 2: Farsta!

Förändringar i luftrummet (1982) av Gunnar Larson
Stationen invigdes 1960


Rätt svar bild 3: Hallonbergen!

Konst inspirerad av barns fantasi (1982) av Elis Eriksson och Gösta Wallmark
Stationen invigdes 1975


Rätt svar bild 4: Huvudsta!

Hängande trädgårdar modell Babylon av Per Holmberg (som bara var 27 år när han fick det här uppdraget, nu hittar jag ingen säker länk)
Station och konst invigdes 1985

Rätt svar, bild 5: Gubbängen!

Väktare (1994) av Ragnhild Alexandersson
Stationen invigdes 1950


Rätt svar, bild 6: Telefonplan!

Screentryck på klinker (1997) av Bo Samuelsson
Stationen invigdes 1964


Rätt svar, bild 7: Högdalen!

Tulpaner i brons (2000) av Birgitta Muhr
Stationen invigdes 1954

På onsdag kör vi vidare som vanligt.

Snö och gummifabriker

Började igår på Orhan Pamuks Snö och är så här långt mycket förtjust.

Läsningens hittills mest överraskande mening (vi befinner oss i en liten fattig stad i östra Turkiet):

"[...] i skyltfönstren i Kars fick [han, Ka] se saker som han mindes från barndomen, ting som man numera aldrig såg i Istanbul - gymnastikskor från Gislaved, kaminer av märket Versuv och (det som minsta barn gärna upptäckte) de runda askarna med stadens berömda smältost i sex bitar [...]"

Gymnastikskor från Gislaved?

Jo minsann.

Gislaved var tidigare känd för sin gummifabrik, passande nog kallad "Svenska gummifabriken i Gislaved", grundad 1895. Där tillverkades fordonsdäck och galoscher. Tydligen lades fabriken ner 2002 och ca 800 personer förlorade sina jobb. Men tillverkningen av industrigummiartiklar fortsatte emellertid under andra ägare, och fabrikslokalerna är utnyttjas för fullt av ett flertal mindre företag.

Tydligen kunde man hitta gummiprodukter från Gislaved även i avlägsna delar av Turkiet 1992.

Man lär så länge man lever.

Löplogg (10) - Pliktmil

9,58 km på 52:20 min = 5:28 min/km

Det är ingen idé att försöka uträtta stordåd i löpspåret när man ändå kommer bli behandlad som en vante av vinden. Idag var detta också en mycket välkommen ursäkt för att inte ta i mer än nödvändigt. Det var inget lustfyllt lopp.

Först under sista tredjedelen kunde jag tänka på annat än att det var för varmt, att det var för kallt, att jag fick kringflygande frön i ögonen (björk?), att jag hade ont i magen, att det stod hundar mitt i spåret och tittade på mig sådär storögt och tillgivet (Ådi-aktigt) som de gör innan de kan få för sig att plötsligt, just när man älgar förbi, ta ett steg rakt ut framför fötterna på en för att (?) lukta på ens skosnören medan man springer.

Ändå blev det utan vidare en näst-bästatid på sträckan. Och med det är jag glad och nöjd.

(20 respektive 27 dagar kvar)

Det var ju synd, vilken tur!

Som ni kanske minns var det Stefan Lindbergs underhållande artikel (eller spekulation om vår digitala framtid) som för någon tid sedan fick mig att genast rusa sta och beställa hans novellsamling, I Gorans ögon.

Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur lika Lindbergs berättelser - tematiskt, stilistiskt - mina egna små hembakade historier. Jag både hoppades väl och befarade att finna en litterär själsfrände där. Hoppades - för det är fint att se besläktade själar i de böcker man läser. Befarade - för det är hemskt att se varianter av sina egna, ännu opublicerade formförsök presenterade under någon annans namn.

Sedan jag nu läst boken är jag sålunda både besviken och lättad.

För även om novellerna i Lindbergs samling utmärks av samma slags fantasifulla absurdism som jag själv gärna vill uppnå, så är stilen inte min (så som jag alltså vill se den). Hans språk är smart, noga reducerat, subtilt humoristiskt och ofta överraskande. Men orden hamrar över sidorna hårt och sarkastiskt. Där finns något hätskt, ibland nästan hatiskt i den höga frekvensen av medveten fulhet. Som om texten aldrig kan tillåtas vila för länge i något vackert, och svagt? Det är en stil som många säkert kan uppleva som befriande och slagkraftig: "Äntligen någon som vågar gå fram med machete genom livets jävla jolm!" Själv har jag lite svårt att sympatisera med det.

Jag kan också bli lite trött på text som så sällan får luta sig tillbaka i sitt eget innehåll, utan ständigt måste peka på sig själv. I "Den sista berättelsen" lyckas ju jag-personen också befria verkligheten från språkets tvångströjor. För första gången på årtionden upplever han världen direkt, utan ett fjärmande raster. Ibland hade jag önskat att författaren av de här novellerna velat befriat sin egen text på samma vis.

Likväl är det spännande läsning. Lindberg sätter förvrängda speglar framför realismens förgrånade plyte och kan med skönlitteraturens verktyg säga saker på nytt. Det sätter hjärnan i spinn och det uppskattas.

Bäst blir det i de kortare texterna. En favorit är "Melker och klonerna", om en pojke som dör men som sen klonas tillbaka till livet av sina föräldrar, och växer upp med den ständiga känslan av att vara en misslyckad kopia av deras riktige son.

Den hade jag velat skriva.

Löplogg (9) - Vargen gör slavsylta

Idag: 9,58 km på 51:32 min = 5:23 min/km (och 2:02 minuter bättre än förra gången!)

Men framförallt måste vargen hedras idag.

Efter en gemensam öppning i vansinnigt tempo (jag försökte helt enkelt få ryggen fri - ljudet av hans flås retade gallfeber på mig), upptäckte han min irritation, tog ett språng åt sidan och drog förbi. Jag försökte hänga med, men såg honom snart försvinna runt allt mer avlägsna krökar.

Väl i mål hade han gjort hackepalt av sitt personbästa. Han sprang 6,06 km på 30:14 minuter och var för första gången i livet under 5 min/km på ett lopp över 5 km. En riktigt fin prestation!

Själv lufsade jag vidare den sista biten runt Kyrksjön, kände mig stundtals lika slapp och sladdrig som ett knippe kokt linguini, men återfann kraften under sista kilometern, tog ut steget, tänkte hälen först, och slipade alltså banrekordet med mer än två minuter.

Resultatet är så mycket mer överraskande som jag för ett dygn sedan var övertygad om att jag fått feber av arbetsleda och utmattning. När jag ynklig och självömkande tog tempen i morse, framför ett lovefilmexemplar av Gentleman's Agreement, stannade dock siffrorna på 35.9, och jag kunde inte annat än med ett rått skratt friskförklarade mig själv.

Men något midnattslopp blir det ändå inte på lördag, trots att anmälan tydligen öppnat igen för några sista hundra deltagare. När det nu inte passade förut, springer jag gratis hemma istället, i väntan på de andra loppen.

(23 respektive 30 dagar kvar)

Dröm

I natt:

Gränsen mellan datorspel och verklighet suddas ut alltmer. Det senaste i utvecklingen är ett experiment med fjärrstyrda människor. En man (Christian Bale) ställer upp som försöksperson. Med en högteknologisk transfusion (Wolverine), förvandlas hans skelett till metall, och materialet fungerar samtidigt mottagare för signaler från spelarnas fjärrkontroller.

Man tänker sig en krigslek. Spänningen ska föras upp till en ny nivå, när man vet att det som sker på datorskärmen, det man själv styr, samtidigt utspelar sig i verkligheten. Det är heller inte omöjligt att spelet tjänar till experiment för en pågående militär plan, en dröm om en armé av radiostyrda soldater.

Faran med att ha en odödlig man med krigarinstinkter fritt springande runt i världen blir emellertid snart uppenbar. Faran är lika mycket att Christian Bale kan knäckas under sitt eget instabila (ganska melankoliska) psyke och löpa amok, som att spelarna ska tvinga honom till våldshandlingar han själv inte vill utföra. För att stoppa Bale bearbetas en till man (Jason Schwartzman) med den flytande metallen och skickas ut för att stoppa krigaren.

I ett sidospår får vi veta vad metallösningen har för effekter på kroppen, vilket pedagogiskt demonstreras av en forskare. Tydligen kan man efter behandlingen slå hur hårt som helst på hud och vävnader utan att åsamka skada. Smärtan står emellertid fortfarande i proportion till våldet, då nervtrådarna ännu är intakta. Det gör ont. Men det blöder inte.

Den dramatiska duellen mellan Bale och Schwartzman kommer också av sig just av den här anledningen. Båda inser det meningslösa i att slåss under rådande förutsättningar. Allt slagen kan leda till är ju smärta, men aldrig oskadliggörande eller död. Ingendera av männen känner heller någon egentlig lust att gå loss på varandra, det är ju inte deras fel att allt är som det är, och uppgörelsen rinner ut i sanden.

Upptäckten att vem som helst kan låta sig injiceras med metall och bli osårbar, blir istället till en ny slags modefluga. Under loppet av bara några år har mer eller mindre hela samhället genomgått behandlingen och alla har följaktligen blivit odödliga, åtminstone för yttre våld och olyckor.

Vad detta får för följder i stort demonstreras genom en fotbollsmatch på en stor arena. När vi kommer dit är spelet i full gång, men det hela har nu mycket lite gemensamt med traditionell fotboll. Eftersom skaderisken är obefintlig har reglerna för utvisning och straffar helt avskaffats. Vad som helst är nu i princip tillåtet och istället för att baseras på dribblingar och passningspel har sporten övergått i gladiatoriskt slagsmål, en kaotisk drabbning i rött och blått mot det gröna gräset. På planen kastar sig spelarna över varandra som akrobatiska brottare, och runt om på läktarna hejar publiken på, men det enda som uppnås med det tröttsamma spektaklet är ett eller annat blodsprängt öga, som hastigt skymtar förbi i kalabaliken.

Så är det ytterligare flera hundra år senare. Över en vidsträckt torrmark rider en man och en kvinna, två äventyrare och arkeologer, på jakt efter den ensliga dal dit de osårbara metallmänniskorna till slut drog sig tillbaka för att forma ett nytt samhälle, lika mycket för sin egen skull, som av hänsyn till andra folkslag. Allt är historia nu. Berättelsen har förvandlats till myt. Men de båda arkeologerna är övertygade om att till slut kunna finna verkliga, sensationella, spår efter den svunna och märkliga civilisationen.

Kvinnan (Cate Blanchett), utstyrd i en beduininspirerad äventyrsdräkt med flygarglasögon över det blonda håret och en fladdrande poncho i flera lager, hoppar av sin häst (dromedar?) mitt på slätten och petar i sanden. Där ligger benrester från en av metallmänniskorna. En glänsande ryggkota, med fossilerad märg inuti. Metallen har mjuknat med åren och när hon trycker på den pressas märgen ut i båda ändar, som fyllningen i en cannoli. Dalen måste vara alldeles i närheten nu.

Bara några hundra meter bort reser sig också mycket riktigt en sandig bergsrygg ur slätten. Arkeologerna skyndar upp för släntväggen och spanar ut över krönet, ut över en flack, oval dal, inte mycket större än ett övergivet grustag eller kalkbrott. Inga hus syns längre till, marken är helt plan. Men här var det alltså som metallfolket en gång slog sig ner. Blanchett och hennes följeslagare rundar åsen och stiger in i dalen. I andra änden finns ytterligare en öppning i grusslänterna som mynnar ut mot en kärleksfullt anlagd trädgård med olivlundar och fruktträd. Dalen har i princip varit självförsörjande. Genom grönskan, nedanför en sluttning, anar man havet.

Längst in i dalen står den enda byggnad som återstår, en inbyggd anslagstavla, ungefär som en busskur. Medan Blanchett korsar planen åt detta håll sig minns hon de medicinska kuriositeter hon hört om att folket här i dalen. Trots sin fysik var de aldrig immuna mot sjukdom och ålder, men vissa medicinska bieffekter hade metallen ändå haft. När någon exempelvis drabbades av njursvikt eller urinvägsinfektion förstenades njurarna helt enkelt och stöttes bort ur kroppen, utan att individen senare tycktes saknad dem. Men till slut drabbades ändå var och en av någon sorts krämpa, blev sjuk och gick bort. De barn som föddes här saknade ju också det metalliserade skelettet, och tillslut hade alla som varit annorlunda dött ut.

Anslagstavlan längst in i dalen är ännu tapetserad med reklamaffischer och turnédatum för de olika artister som uppträdde den sista tid som dalen ännu var bebodd. Tydligen hade de inte varit helt isolerade, bara undandragna. Och här måste ha funnits en parkscen för kringresande musikgrupper.

De flesta anslagen är reklam för indiepop. Cate, som nu är jag, läser de moderiktigt utformade plakaten och fastnar tillslut vid affischen för någon ung manlig artist som i sin reklamtext raljerar över alla människors vanlighet. Hur vanlig är du? provocerar han, för att liksom uppmana sin publik att, liksom han själv, bryta mot normerna. Cate/jag mediterar en stund över den verklighet som provokationen sprungit ur. Det måste ha varit en tillvaro där alla utan vidare kunnat känna sig träffade av utmaningen, inte minst artisten själv. Men här i dalen var ingen som alla andra. Hur uppfattades den rebelliska utmaningen här? Måste inte artisten för dalborna ha verkat just så vanlig som sin tilltalade publik? Ja, var inte artisten i sin rebelliskhet minst lika avskärmad från andra samhällen och världsbilder som någonsin människorna i dalen?

Det är en ljummen och mycket fridfull kväll. Jag vaknar.

Löplogg (9) - Årets Bellman

Så är JMK-laget H99-100 åter anmält till Bellmanstafetten. Detta blir vårt tredje raka år i spåret.

Ett tag haltade det hela på fyra ben sedan femtesträckan oroväckande förlupit. Men idag är vi i lycklig balans igen, sedan en ny hjälte från klassen stigit fram och axlat manteln.

Sålunda har jag snart att se fram emot både ett lopp på 5 km ena lördagen, och ett på 21,1 helgen efter.

Det är väl bara att kuta på.

(24, respektive 31 dagar kvar)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 30) Multitävling 3

Då var det dags för ännu en deltävling med hela på 10 sköna poäng.

Gissa bara vilken tunnelbanestation respektive konstverk tillhör, och lyckas du pricka in alla rätt får du, förutom 1 poäng per station, även 3 extra i bonus.

Härom dagen införskaffade jag förresten ännu en bit av det fina pris som hänger till morot vid resans slut.

Så spaken i botten. Nu kör vi!

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Bild 4:

Bild 5:


Bild 6:

Bild 7:

Mer sånt

Utlåtande från remissinstans 1, novell nr 4:

"Den här gillade jag mycket! Paul Austersk!
(Så som jag minns Auster - som jag läste som 15-åring.)"

Somligt höjer sjunkna själar.

Istället för ömhet, ont i magen

Äntligen klar med Fantomerna.

Om det ungdomligt trevande i första halvan av Klas Östergrens bok fyllde mig med en slags överseende värme, så genererade samma omognad i den andra halvan snarare en hel massa ångest och magont.

Dels har vi den där romantiserade inställningen till ett liv i sus och dus som många unga män tycks ha fått i sig med modersmjölken och som gör mig så förbaskat beklämd.

En riktig man ska supa och röka och lägra kvinnor. En riktig man ska vara Hemingway, Kerouac, Lundell, Bukowski. Det självdestruktiva draget är hos en riktig man en lika viktig accessoar som en nonchalant attityd och förmåga till hårt och tråkigt arbete.

Till bilden av en riktig man hör dessutom den bisarra vanföreställningen att det är mer än bara den självpåtagna etiketten som skiljer en tragisk alkoholist från en storslagen vivör. Som om det faktiskt vore en kvalitativ skillnad på en alkoholist som bara super, och en alkoholist som super och samtidigt läser böcker. Som om spriten i den enes fall är ett patetiskt gift, men för den andre en portal till högre insikter.

Spritromantiken blir dess mer irriterande som författaren till Fantomerna inte ens är någon gammal alkoholiserad stöt utan bara en 23-årig valp som gärna skulle vilja verka vara det. Allt gör mig så vred att jag vill bråka.

Kvinnosynen är för den delen nästan lika tröttsam som mansbilden. Sedd genom valpens ögon blir jag trött på att över huvud taget vara människa.

Vidare får jag ont i magen över alla storslagna upptäckter som den unge författaren trott sig göra om livet i stort. Han är ju vuxen nu, menar han, inget barn längre. Han letar rynkor i spegeln och finner dem på brukliga ställen, inte utan belåtenhet. Han går på fest och genomskådar människor. Jag i min tur genomskådar honom. Någon annan, någon äldre, genomskådar mig. Och när jag själv är så gammal att jag genomskådar alla, den dag jag äntligen inser att alla stora insikter är banala, då är det min tur att dö och så börjar allting om igen med någon annan. Det är en slags livsleda som griper in och tar över.

Vad är det för mening med allt när det ändå bara är upprepning?

Och på samma gång får jag ångest över hans konstnärliga later. För vem tusan har inte konstnärliga later? Jag tröttnar skoningslöst på mina egna medan jag i stadig takt tröttnar på hans. Hur lovande romanen än är rent stilistiskt påminner den mig samtidigt om alla högtravande försök till stor litteratur som dagligen presteras här i världen.

Vad är det för mening med allt om man ändå bara kommer halvvägs?

Med andra ord, missmodet vet inga gränser. Och allt är Fantomernas fel.

Den senaste pocketutgåvan av boken (först publicerad 1978) bjuder också på en intervju med författaren (ur boken Östergren om Östergren, från 2007) som efterord. Där säger han själv om sin ungdoms pretentioner att "det ju var en purung gosse som höll på", och om alla djupsinniga återblickar: "jag tyckte att jag penetrerade min egen medeltid när jag skrev Fantomerna, verkligen gick till historien. Med en viss genans dessutom, för jag ville ju vara vuxen och det jag penetrerade hörde snarare till ett slags barndom." En rubrik som sattes på boken när den kom ut var också träffande: "Kär när man är liten".

Distansen ger en befriande avslutningen till läsandet. Men det unga berättarjaget stod mig ändå osedvanligt högt upp i halsen, och jag är i nuläget mest glad att det är över.

Ikapp dokumentärt, eller Uppfriskande påminnelser

Mitt i min årliga sensommardepression, som vanligt till följd av för mycket meningslöst brödjobb och för lite livsbejakande skrivarstuga, tröstar jag mig med att jag i alla fall lyckats se i kapp mig på några fina dokumentärer.

Först Drottningen och jag, som tidigare låg på Folkets Biobiografen Zita men som nu hittat till Svenska Biobiografen Grand lagom till höstöppnandet. Filmen är en fängslande påminnelse om hur få saker här i livet som kan klassas som antingen svart eller vitt, allra minst historiska förlopp eller omstörtande revolutioner. Irans (forna) drottning visar sig ju också vara en synnerligen älskvärd och förförande kvinna, och jag lämnar biografen med den uppfriskade insikten att det bakom alla skeenden finns det människor av kött och blod, som man inte bör döma innan de åtminstone har fått förklara motiven bakom sina handlingar.

Sen Bedragaren, som också gick på Zita förut, men som till min glädje och överraskning plötsligt dök upp på teve igår kväll. Den var i sin tur en välkommen påminnelse om att livet bara blir så tråkigt som vi själva låter det vara. Naturligtvis bör man inte gå så långt att man sviker och ruinerar andra i sin strävan mot ett bättre liv. Dokumentärens huvudperson hann ju med att snuva alltifrån ungerska simlandslaget på os-kassan och israeliska diamanthandlare på tiotals miljoner kronor, till en lång rad släktingar, vänner och bekanta på alltifrån mindre summor till hela livsbesparingar, samtidigt som han, jagad av interpol, reste klotet runt och utgav sig för att vara katolsk biskop, nazaren, ortodox jude, olympisk simtränare (trots att han själv inte kunde simma), konsthandlare, cancersjuk, död och så vidare. Det finns gränser för vad vi bör ta oss för med vår frihet. Men när det kommer till kritan väljer vi ändå själva vilka vi är. Och de begränsningar vi sätter upp för våra futtiga små liv, sitter ofta lika mycket i huvudet som i de faktiska förutsättningarna omkring oss. Det finaste med filmen är också just att se de svikna och bedragna skratta glatt (nästan förälskat) åt det otroliga i hela historien, åt den uppfriskande upptäckten att livet inte bara är förutsägbart och tråkigt, utan att vad som helst faktiskt kan hända.

Rätt svar (deltävling 29) - Rissne!

Och nej alltså, Petra (och ni andra). Det var inte alls Hallonbergen, även om jag förstår hur du kunde ta miste.

Utan att avslöja för mycket (men ändå ge en viss ledtråd inför den eventualitet att Hallonbergen dyker upp som rätt svar vad det lider), så kan man väl säga att Hallonbergens konst leder tankarna till småskoleelever, medan Rissnes mer minner om lärarna.

Hela stationsgrottan är nämligen förvandlad till en stor historielektion, kallad Vi ses på 1400-talet, som sträcker sig hela vägen från antiken ända till modern tid. På ena sidan av plattformen hittar man en lång text, som med vägledning av olika färger berättar om olika historiska ämnesområden och den utveckling som skett inom dessa. Där är gult för religion, blått för teknik, grönt för politik, rött för vardagshändelser och blårosa för kulturen. På den andra spårväggen hittar vi kartor som geografiskt illustrarar texten - exempelvis folkförflyttningar, korståg och det persiska rikets utbredning.

Stationen och den konstnärliga historielektionen invigdes båda 1985. Och för att få allt på plats krävdes två konstnärer, Madeleine Dranger och Rolf H. Reimers.

Madeleine Dranger Reimers (1943-2001) har inte lämnat många spår efter sig på nätet, men får vi tro SL:s egen lilla presentation studerade hon på Konstfack samt på tillskärarakademien i Köpenhamn. Hennes huvudsakliga område var textil formgivning, där hon betraktas som en föregångare både konstnärligt och funktionellt. Jag har tyvärr inte funnit några bildbevis på detta.

Hennes kollega i skapandet av stationsutsmyckning var också hennes äkta make, Rolf H. Reimers (1938), arkitekt, samhällsplanerare, konstnär och serietecknare. Förutom för Rissnes tunnelbanestation är han känd som en av grundarna av Seriefrämjandet 1968, och som skapare av serierna Pollux och Castor.

På hans inte helt kompletta (eventuellt övergivna?) hemsida kan man titta på bilder och läsa på och tycka till om hans olika projekt.

Bland annat kan man studera mer eller mindre abstrakta serier, en hel massa (inte jätteroliga) foton av fötter försedda med pratbubblor, läsa början till en självbiografisk serie om hans näthinneoperationer, eller en annan om besvärliga vägval. Vid sidan av det rent konstnärliga, som utvecklar han exempelvis också en en hel mängd olika brädspel.

(Som sagt kan hemsidan vara lite märklig, så för en mer överskådlig bild av exempelvis serien Castux 3:6 klicka hellre här.)

Det är lätt att föreställa sig att serietänkandet - berättande i text och bild - inspirerat till utformningen av Rissnes station. Annars är det för ovanlighetens skull svårt att se något tydligt släktskap mellan stationens stil och konstnärens i övrigt.

Kanske är det just i dessa olikheter vi anar Madeleine Dranger inflytande?

En ljus, fin och mycket allmänbildande station är det i vilket fall som helst. Men nu ska vi lämna den därhän. På onsdag blir det en ny multitävling igen.

Polera geniknölarna ordentligt till dess.