Löplogg (3) - Jagad av vargar

Idag: 9,58 km på 53:33 minuter.

Det var ett lopp som började i stekande sol, övergick i hotfulla kastbyar och slutade i hällande regn. Idag hade jag också sällskap i spåret de första fem kilometrarna.

Vissa löpare kör med harar till draghjälp. Själv tar jag vargen till jaghjälp.

Om man placerar två likvärdiga cyklister på diagonalt avstånd från varandra i en velodrom och ger den ena instruktionen att den ska hinna ifatt den andre, och den andre att den ska hålla undan, så kommer den som jagar att vinna tävlingen. Det där har man gjort tester på.

Ändå föredrar jag spontant att ligga före. Det har så klart med det mentala att göra. För att så länge som möjligt få leva i illusionen att jag är snabbast och bäst (vilket ju är lätt att låtsas när man är i täten), pressar jag mig alltid lite extra. Det är också en härlig känsla när jag någon gång faktiskt lyckas skaka av mig min förföljare.

Detta sker dock alltid på bekostnad av harmonin. Jag njuter aldrig när jag springer i sällskap jag känner. Och minst lika ofta som jag skakar vargen av mig, hakar han sammanbitet blicken i min rygg, förnekar sin egen trötthet och gläfser mig istadigt i hälarna tills dess det är omkring en kilometer kvar. Då drar han med en ren viljeansträngning förbi mig och sprintar i mål på nya personbästa.

När detta skedde idag hade jag själv halva loppet kvar. Medan vargen spurtade i mål svängde jag av bakom honom, föll lättat in i min vanliga lunk och avverkade de sista 4,5 kilometrarna under betydligt mer makliga men också mer avspända former. Den första halvan hade jag hatat varje meter. Min kropp hade känts som en urvriden trasa. Men när regnet piskade på under den sista kilometern, kunde jag äntligen öka farten igen och åtminstone putsa upp det blygsamma rekordet med 15 fattiga sekunder.

Väl i mål, dyngsur och mör, glöms ju dessutom snart alla vedermödor bort. Smärtan glider undan och bara belöningen finns kvar.

Det är väl med löpning (?) ungefär som att föda barn.

(43 dagar kvar)