Istället för ömhet, ont i magen

Äntligen klar med Fantomerna.

Om det ungdomligt trevande i första halvan av Klas Östergrens bok fyllde mig med en slags överseende värme, så genererade samma omognad i den andra halvan snarare en hel massa ångest och magont.

Dels har vi den där romantiserade inställningen till ett liv i sus och dus som många unga män tycks ha fått i sig med modersmjölken och som gör mig så förbaskat beklämd.

En riktig man ska supa och röka och lägra kvinnor. En riktig man ska vara Hemingway, Kerouac, Lundell, Bukowski. Det självdestruktiva draget är hos en riktig man en lika viktig accessoar som en nonchalant attityd och förmåga till hårt och tråkigt arbete.

Till bilden av en riktig man hör dessutom den bisarra vanföreställningen att det är mer än bara den självpåtagna etiketten som skiljer en tragisk alkoholist från en storslagen vivör. Som om det faktiskt vore en kvalitativ skillnad på en alkoholist som bara super, och en alkoholist som super och samtidigt läser böcker. Som om spriten i den enes fall är ett patetiskt gift, men för den andre en portal till högre insikter.

Spritromantiken blir dess mer irriterande som författaren till Fantomerna inte ens är någon gammal alkoholiserad stöt utan bara en 23-årig valp som gärna skulle vilja verka vara det. Allt gör mig så vred att jag vill bråka.

Kvinnosynen är för den delen nästan lika tröttsam som mansbilden. Sedd genom valpens ögon blir jag trött på att över huvud taget vara människa.

Vidare får jag ont i magen över alla storslagna upptäckter som den unge författaren trott sig göra om livet i stort. Han är ju vuxen nu, menar han, inget barn längre. Han letar rynkor i spegeln och finner dem på brukliga ställen, inte utan belåtenhet. Han går på fest och genomskådar människor. Jag i min tur genomskådar honom. Någon annan, någon äldre, genomskådar mig. Och när jag själv är så gammal att jag genomskådar alla, den dag jag äntligen inser att alla stora insikter är banala, då är det min tur att dö och så börjar allting om igen med någon annan. Det är en slags livsleda som griper in och tar över.

Vad är det för mening med allt när det ändå bara är upprepning?

Och på samma gång får jag ångest över hans konstnärliga later. För vem tusan har inte konstnärliga later? Jag tröttnar skoningslöst på mina egna medan jag i stadig takt tröttnar på hans. Hur lovande romanen än är rent stilistiskt påminner den mig samtidigt om alla högtravande försök till stor litteratur som dagligen presteras här i världen.

Vad är det för mening med allt om man ändå bara kommer halvvägs?

Med andra ord, missmodet vet inga gränser. Och allt är Fantomernas fel.

Den senaste pocketutgåvan av boken (först publicerad 1978) bjuder också på en intervju med författaren (ur boken Östergren om Östergren, från 2007) som efterord. Där säger han själv om sin ungdoms pretentioner att "det ju var en purung gosse som höll på", och om alla djupsinniga återblickar: "jag tyckte att jag penetrerade min egen medeltid när jag skrev Fantomerna, verkligen gick till historien. Med en viss genans dessutom, för jag ville ju vara vuxen och det jag penetrerade hörde snarare till ett slags barndom." En rubrik som sattes på boken när den kom ut var också träffande: "Kär när man är liten".

Distansen ger en befriande avslutningen till läsandet. Men det unga berättarjaget stod mig ändå osedvanligt högt upp i halsen, och jag är i nuläget mest glad att det är över.