Ett försök till rökhosta (och en ömsint klapp på kinden)

Fantomerna är intressant läsning.

Å ena sidan avslöjar den stor litterär mognad. En härlig spännvidd i språket. Ett öga för karaktärer. En känsla för det stora i det lilla.

Å andra sidan känns det mycket tydligt att den är skriven av en man på 23 vårar. Östergrens huvudperson ser tillbaka på sig själv som 15-åring med en ansats till samma nostalgi och luttrade bitterhet som en 65 åring i en liknande skildring skulle uppvisa mot sitt 30-åriga jag.

Formen är riktig (mycket väl imiterad från de förebilder som gärna också nämns apropå). Men den långa livserfarenheten saknas (naturligt nog), och istället för att kännas djupsinnigt och insiktsfullt blir det i en äldre läsares ögon snarare lite rart och behjärtansvärt.

Dessutom lever här (som på så många andra ställen) den gamla uttjatade bilden av kvinnan (den stora kärleken) som först en vacker docka och sedan - när dockan visar sig mindre förutsägbar än mannen anat - som ett stort och obegripligt mysterium (en skräckslagen mytologisering som många män ju inte heller lyckas göra sig kvitt ens vid 65).

Jag har kommit till hälften nu och även om språket ofta imponerar (så länge den unge Östergren inte försöker skriva dialog som Hemingway), så ser jag Fantomerna mer som ett slags lovande försök till stor roman. En variant av den till synes obligatoriska skildringen - tragisk-romantisk ung man går på krogen i Stockholm (eller annan större stad).

Kostymen är ännu lite för stor, ännu lite för sträv mot den oskuldsfulla huden, lite för påtagligt inrökt av äldre mäns cigarrer. Det blir gärna vackert och lite komiskt. Men man anar ju också att den snart ska passa just lagom.