Ikapp dokumentärt, eller Uppfriskande påminnelser

Mitt i min årliga sensommardepression, som vanligt till följd av för mycket meningslöst brödjobb och för lite livsbejakande skrivarstuga, tröstar jag mig med att jag i alla fall lyckats se i kapp mig på några fina dokumentärer.

Först Drottningen och jag, som tidigare låg på Folkets Biobiografen Zita men som nu hittat till Svenska Biobiografen Grand lagom till höstöppnandet. Filmen är en fängslande påminnelse om hur få saker här i livet som kan klassas som antingen svart eller vitt, allra minst historiska förlopp eller omstörtande revolutioner. Irans (forna) drottning visar sig ju också vara en synnerligen älskvärd och förförande kvinna, och jag lämnar biografen med den uppfriskade insikten att det bakom alla skeenden finns det människor av kött och blod, som man inte bör döma innan de åtminstone har fått förklara motiven bakom sina handlingar.

Sen Bedragaren, som också gick på Zita förut, men som till min glädje och överraskning plötsligt dök upp på teve igår kväll. Den var i sin tur en välkommen påminnelse om att livet bara blir så tråkigt som vi själva låter det vara. Naturligtvis bör man inte gå så långt att man sviker och ruinerar andra i sin strävan mot ett bättre liv. Dokumentärens huvudperson hann ju med att snuva alltifrån ungerska simlandslaget på os-kassan och israeliska diamanthandlare på tiotals miljoner kronor, till en lång rad släktingar, vänner och bekanta på alltifrån mindre summor till hela livsbesparingar, samtidigt som han, jagad av interpol, reste klotet runt och utgav sig för att vara katolsk biskop, nazaren, ortodox jude, olympisk simtränare (trots att han själv inte kunde simma), konsthandlare, cancersjuk, död och så vidare. Det finns gränser för vad vi bör ta oss för med vår frihet. Men när det kommer till kritan väljer vi ändå själva vilka vi är. Och de begränsningar vi sätter upp för våra futtiga små liv, sitter ofta lika mycket i huvudet som i de faktiska förutsättningarna omkring oss. Det finaste med filmen är också just att se de svikna och bedragna skratta glatt (nästan förälskat) åt det otroliga i hela historien, åt den uppfriskande upptäckten att livet inte bara är förutsägbart och tråkigt, utan att vad som helst faktiskt kan hända.