Tronds torpeder (3) - Vi hade i alla fall tur med vädret

Förutsättningar inför loppet:

Förstasträckan - i fin form.
Andrasträckan (jag) - just på benen igen efter en förkylning med avslutande magsjuka och föregående matthetskänslor.
Tredjesträckan (lagkaptenen) - bakfull och försenad efter att ha tillbringat gårdagkvällen på en bastuflotte.
Fjärdesträckan - i träning inför ett halvt Lidingölopp och i fin form.
Femtesträckan (reserven, räddaren i nöden) - hade sprungit 6 km i tisdags "utan att i alla fall behöva gå".

Med tanke på detta kan vi inte annat än gratulera oss själva till årets resultat, vad det än blev. En sensommarsol sken på vår lilla picknick, så för en gångs skull behövde vi inte frysa. Fjärdesträckan slog dessutom personligt rekord i Bellmansammanhang.

Själv var jag sämst. Jag fick ont i magen efter 300 meter, försökte ta rygg på en liten, kort och tjock kvinna efter vätskekontrollen, men hon sprang i från mig. Mina ben var av lera. Hela min kropp var i olag. Efter all träning den här sommaren, fick jag vara nöjd med att alls komma runt.

Konvalesensen blir allarmerande kort, inför nästa veckas eldprov. Hade jag haft någon ork över för sådant, hade jag förmodligen varit bitter.

Så här gick det förra året.
Och så här gick det året innan.

Löplogg (19) - Klara, färdiga...

Fyra journalister, en "konstnär" och så Bellman.

Den spridda snuvan är under någorlunda kontroll. Nu ska vi lägga Stora Skuggan för våra fötter!

(0 respektive 7 dagar kvar)

Älskar, älskar inte

Titeln på Alice Munroe novellsamling Kärlek, vänskap, hat (eller på engelska - mer uttömmande men också otympligare - Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage) är också namnet på en av de (ungflicks-) lekar som i förbigående nämns i berättelserna. Den går ut på att man ska ta bokstäverna i namnet på sig själv och den man tycker om och så räkna dem medan man rabblar de där orden. Det ord som är på tur när sista bokstaven försvinner är också svaret på frågan om framtiden.

En annan lek är att tänka på ett nummer, vilken som helst, 12 eller 39, och så ska man räkna alla män eller kvinnor man ser och den som dyker upp när man kommer upp i rätt antal, den måste man gifta sig med.

Kärleken i Munros noveller är nästan lika nyckfull.

I baksidestexten till den svenska pocketutgåvan får vi reda på följande:

"I Alice Munros noveller är det kvinnorna som står i centrum. Berättelserna i Kärlek Vänskap Hat [utan interpunktion] handlar om drömmar och ambitioner, om kärlek och otrohet, och om det pris kvinnor får betala för att leva livet på egna villkor."

Ja. Jo. Eller nej.

Novellerna handlar förvisso om kvinnor och relationer. Men inte minst handlar de om hur tillfälligheter styr våra liv.

Hos Munro blir det tydligt. Vem vi lever med, och förhoppningsvis älskar, bestäms inte av ödet utan av det slumpartade i olika möten. Förutsatt att några, för oss själva sällan helt tydliga, grundförutsättningar uppfylls kan den vi väljer i princip vara vem som helst. Bara läget är det rätta. Bara vi möts just när den där personen verkar kunna ge oss just det som vi just då behöver.

Tiden får sedan utvisa om det val vi gjorde var bra eller dåligt. Ibland var det faktiskt bra. Då har vi skäl att vara tacksamma. I de flesta fall var det det inte.

De personerna vi möter i Munros berättelser är sällan tillfreds. Männen är ofta dominerande. Kvinnorna självförnekande. Kärlek som kunde ha blivit, inträffar vid fel tid, under fel förutsättningar, blir "obrukbar". Personerna anpassar sig, eller flyr bort i sensuella drömmerier. I andra fall styr tillfälligheterna samman två människor i en handfast och praktiskt, med tiden kanske också ömsint, kärlek som är just vad de båda saknat. Romantiken är verklig, men handlar aldrig om den ende rätte.

Var novell blottar på täckelsen till det stora övergripande mönstret, eller snarare bristen därpå. Livets slumpmässighet. Och kärlekens. Det är insiktsfullt, stundtals dråpligt, tekniskt imponerande och över huvud taget mycket, mycket bra.

För en gångs skull förstår jag varför folk propsar på Nobelpris.

Undermedvetna influenser

I efterhand inser jag ju att även trailern till Gamer naturligtvis hade ett finger med i leken, den där natten för några veckor sedan.

Njutning: Verkställ!

Sista boken i olästhögen: Novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. Omdöme efter första berättelsen: Mumma!

På väg från nätbokhandeln från och med nyss dessutom: Jan Guillous yrkesmemoarer, Ordets makt och vanmakt (jag kunde inte bärga mig!), och Peter Englunds Stridens skönhet och sorg (äntligen som pocket!).

Förkylning eller ej: Själen slickar sig om nosen och kurrar som en katt.

Konstnärsvardag

Mail (utgående): På skolfranska, till en ramverkstad i Paris, med frågor om deras ordinarie sortiment av plexiglasförsedda ramar i dimensionerna 70 x 90 cm, vilket inte besvarats, förmodligen eftersom personalen i andra änden har fullt upp med att kissa på sig av skratt över mitt försök till kommunikation

Telefonsamtal 1 (utgående): Till Skavsta flygplats med frågan (och kvinnan i andra ändan suckar redan genom näsan) om hur säkert det är att checka in en redan inramad tavla av måtten 70 x 90 cm som vanligt bagage. Svaret är otåligt men inger tillförsikt. Det finns särskilda etiketter. Bubbelplast nämns ett par gånger.

Telefonsamtal 2 (utgående): Till en vapenhandlare i Bolleryd som snällt svarar på snuviga och ytterst okunniga frågor om jaktgevär, lämplig kaliber och ammunition för att skjuta (fiktivt) småvilt i rörelse. Svar 22 eller mindre, samt hagel (fast då får man väl också betänka kulornas spridning och skadorna på den direkta omgivningen - fundering i efterhand).

Telefonsamtal 3 (inkommande): Från den svensk-chilienska samordnaren för konstsalongen i Grand Palais, med en stressad uppmaning till mig att genast ringa hotellet i Paris för att boka rum.

Telefonsamtal 4 (utgående): Till färgglada lågprishotellet Tolbiac, i ett febrigt och svengelskt försök att i brådskan överhuvudtaget själv komma fram till vilken dag jag egentligen ska anlända och avlända staden. Slutsats: 30 oktober respektive 10 november. Kostnad för dubbelrum med delat badrum, per natt: 44€ (delat på två).

Telefonsamtal 5 (utgående): Till en ramverkstad på Sveavägen med prisförfrågan på inramning av akvarellmålningar i dimensionerna 75 x 95 cm (vilket egentligen vore det bästa) i enkel aluminiumram bakom plexiglas. Svar: ca 900 kronor. (Plus bubbelplast.)

Telefonsamtal 6 (inkommande): Från sambon på Spångas bibliotek, med meddelande om lämplig tid för middag. Kl 19.

Uppmaning till självet (utgående, inkommande): Klockan är 16. Återgå till novellen.

Berättaren hoppar loppa

Det är under en spännande tid som Abraham Niclas Clewberg/Edelcrantz lever. Revolutioner sätts i brand. Napoleon härjar. Kungar chavotteras eller skjuts på bal. Naturkrafter tämjs. Finland förloras. Tekniska genombrott görs.

Clewberg, senare adlad Edelcrantz, befinner sig i egenskap av teaterchef, kunglig sekreterare, ledamot av Svenska akademin, uppfinnare av telegrafen, riksdagsledamot &c &c, ofta i händelsernas mitt. Litterärt torde hans liv och relationer alltså kunna ge stoff åt en riktig bladvändare till bok.

Vad jag saknar i Edelcrantz förbindelser är emellertid just känslan av att plötsligt teleporteras genom århundradena och själv få befinna sig där det händer, när det händer.

Istället för att låta läsaren malas med under historiens kvarnhjul, hoppar Malte Persson loppa genom decennierna. Gång på gång tar berättelsen ett skutt och vi finner oss redan stå inför fullbordat faktum. Vår huvudperson har adlats, har fått ett viktigt uppdrag, har farit på resa, har gjort en avgörande uppfinning, har åldrats nu och dras med ålderns krämpor.

Varje sådant nedslag är snillrikt framställt. Malte Persson presenterar oss för de sedan länge döda som för moderna jämlikar. De är som vi, med alla sina välkända funderingar och bekymmer Jag finner också stort nöje i vart enskilt kapitel. Men jag sveps inte med av det övergripande berättandet, och efteråt har jag heller ingen känsla av att ha levt Clewberg/Edelcrantz liv eller egentligen alls ha lärt känna honom.

Titelns förbindelser anspelar (vill jag tro?) på Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser (från 1782), som är ett veritabelt ormbo av amorösa förvecklingar. Det iögonenfallande med Edelcrantz är ju emellertid hans frapperande brist på känslomässiga relationer (bortsett vänskapen med retstickan Kellgren). Han framstår faktiskt som något av en träbock, genial, ja visst, men också ganska tråkig.

Jag bugar mig för Perssons penna. Den vet han sannerligen att göra konster med. Men av Edelcrantz tar jag härmed, och utan större saknad, adieu.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 33)

Utanför fönstren byter björkarna frisyr. Klarare nyanser är mer á la mode. De guldgula tinningarnas charm.

Inne framför datorn sitter jag och gråter snor.

Men inte ens influensan (svin eller annan, förmodligare annan) förmår stoppa den här tävlingen i sin framfart. I dag är det ju dags att placera ut ännu ett konstverk på rätt tunnelbanestation i Stockholm.

Verket ser ni nedan. Var hör det alltså hemma?

Löplogg (18) - Förkyld

Sådär ja.

(4 respektive 11 dagar kvar)

Löplogg (17) - Står och stampar

6,06 km på 32:36 min (= 5:23 min/km...)

Jag tar tillbaka allt jag någonsin påstått om att tider inte betyder något för mig. Jag är en oresonlig tävlingsmänniska. Jag accepterar att inte vara bäst så länge jag hela tiden blir bättre (det vill säga, lite mer bäst - relativt sätt - för var dag eller vart år som går).

I brist på framsteg blir jag bister.

Idag ser jag mest fram emot att det ska vara över.

(5 respektive 12 dagar kvar)

Ett antal kvalster av fem

Betyg är trubbiga verktyg. Inte dess mindre är de roliga att sätta.

Eftersom den här bloggens främsta existensberättigande också är att roa sin skapare har jag skapat en femgradig skala att användas vid godtyckliga tillfällen för att sammanfatta mina åsikter om ditten och datten.

Det föll sig ju naturligt att använda kvalster. Jag har sedan länge förbannat mitt förhastade beslut att döpa bloggen efter ett mikroskopiskt spindeldjur (kval - alster - kvalitet - kvalster...). Nu får jag emellertid dras med det, och en bra sak med eländet är ju i alla fall att kvalster är äckliga små kryp som det är lätt att göra siluettfigurer av.

Kriterierna för de olika betygen låter som följer:

5 kvalster: Klockrent!
4 kvalster: Mycket bra, men med ett eller annat som ändå drar ner betyget.
3 kvalster: Helt ok. Funkar för stunden. Ibland precis vad man behöver.
2 kvalster: Inte alldeles uselt ändå.
1 kvalster: Nej, det här hade världen faktiskt klarat sig bättre utan.

Snart får vi se hur det funkar i praktiken.

Rätt svar (deltävling 32) - Rinkeby!

Och grattis, Burrburr som ju börjat bli något av en överdängare i den här tävlingen. Nog är det Rinkeby alltid.

Konsten på de mörkt röda grottväggarna är inspirerade av de arkeologiska fynd från vikingatiden som man gjort vid utgrävingar i området, ett av de runstenstätaste i hela Stockholm. Fynden från de gamla krigarna (som kallades rinkarna), har ofta varit små som ödlefjäll, men har här förvandlade till stora guldglittrande väggmosaiker. Rinkebybocken skulle i verkligheten få rum på en tumnagel.

Konstnären bakom de fornnordiska ornamenten är Nisse Zetterberg (1910-1986). Han studerade på Konsthögskolan i början av trettiotalet och arbetade senare under många år som lärare på Konstfack och är författare till boken Akvarellmålning. Material och teknik (1974). Mosaik var inget av hans huvudområden, snarare just måleri och grafik, samt en del skulptur.

Målade gjorde han ömsom i blågrå, flyktiga toner, ömsom i grälla färger med häftiga penseldrag. Här några exempel: Stilleben - Pipa och avbitare på kubbe, Blåsippor och Vitlökar från Rom. Landskap - Stockholms stadshus, Mosebacketorg och Motiv från Vitinia.

Stationen Rinkeby med dess uppförstorade fornfynd invigdes 1975 (och kompletterades 1985). Vid sidan av Zetterberg bidrog även två andra konstnärer till utsmyckningen.

I mittvalvets tak hänger för det första solen i form av en skulptur i förgylld plåt med namnet Roslagsros. Solens strålar består av åror vilket ska föra våra tankar till forna tiders (vikinga-) färder på sjöar, floder och hav.

Konstnären Sven Sahlberg (född 1909 och sålunda hundra år i år) studerade bland annat på Konstakademien. Hans motivkrets innefattar såväl stilleben och interiörer som porträtt och figurkompositioner. Han har även gjort en del glasdekor och så klart skulptur. Exempelvis har han skapat den stora kopparskulpturen Ränta på ränta som hänger på marmorfasaden till Länssparbankens hus korsningen Drottninggatan/Klarabergsgatan, alltså vid Sergels torg i Stockholm.

En fin presentation av konstnären och bilder av ett par av hans målningar, som till skillnad från de expressiva skulpturerna är påtagligt blyga, finns att begrunda här.

Utmed spårväggarna hänger vidare en serie bilder med fåglar som flyger i tågets riktning. Därmed har vi i konsten på Rinkeby station också fångat in alla de fyra elementen - arkeologernas jord, solens eld, båtarnas vatten och så måsarnas himmel.

Konstnären i detta fall heter Lennart Gram (1910-1996). Han är representerad på många stora museer och söker i sina motiv, som gärna är kvinnor, fåglar och stilleben, en figurativ enkelhet. I fallet med de här fågelbilderna tycker jag emellertid att enkelheten gått långt över gränsen till det tråkiga och det har inte tjänat till deras fördel att årens smuts runnit ner över motiven så att de nu är ännu plattare och tristare än de förmodligen var förr.

Här är några till exempel på andra (lika tråkiga) bilder: hunden Jonna och en samling litografier.

Ja, det är mitt privilegium som tävlingsledare att även ha åsikter om konsten som passerar revy. Vad det blir nästa gång får ni reda på på onsdag. Då sätter poängjakten åter igång.

Från Italien till Jo'burg, via en skog någonstans här i Sverige

När flickorna, förlagda med talförbud, medgörligt åmade sig framför tevekamerorna i Videocracy ville jag stundtals gråta av vanmakt.

Jag ville gråta över att chauvinismen i ett europeiskt land fortfarande kan vara så oförblommerad. Jag ville gråta för att folk över lag är idioter, där som här, vilket inte visar sig mindre för att deras flyktvägar undan låglönearbete och tristess av landets överhuvud begränsats till en strid ström av än mer idiotiserande underhållning samt ett gäckande erbjudande om framtida berömmelse. Jag ville också gråta över det som flera andra ju redan påpekat, att dokumentärfilmaren själv råkat glömma att fråga de flickor han sensationslystet filmat om hur de själva ser på sin situation.

Även här, i den i övrigt så snygga, cyniskt humoristiska och mycket gastkramande dokumentären, har de unga kvinnorna alltså reducerats till kulisser.

(På bilden syns Victoria Silvstedt som värdinna för en ordlek i italiensk teve i våras. Vi knäppte på hotellrumsburken i Rom och plötsligt var hon där. Hon gick fram och tillbaka i en liten paljettbeströdd miniklänning, vände på bokstäver och sa någon liten lustighet då och då. De tävlande var för övrigt också kvinnor. Det hela var så fiffigt ordnat att deltagarna måste böja sig mycket djupt ner över pulpeterna för att kunna snurra på ett lyckohjul, och följaktligen var de också ordentligt urringade. Men det ska sägas att de annars över lag tedde sig som sansade människor och både tilläts tänka och tala. En liten lycka på det stora hela.)

***

Det är mycket som är vackert i Man tänker sitt.

Liksom DN och Svenskan har jag svårt att inte bli lite kär i grabbgänget från Falkenberg som plötsligt börjat göra film åt höger och vänster, på samma gång djupsinnigt och med tyglarna lösa. Man går på känn, och där finns poänger att vinna.

Vad gäller Man tänker sitt blir dock helheten för mig aldrig större än summan av sina delar. Det är vackert, förvisso. En skildring av "ett tillstånd" (som någon sa) snarare än en traditionell berättelse. Men jag är rastlös nog att ändå önska mig ett stadigare skelett att hänga upp det där tillståndet på. En tydligare riktning, trots att det väl är bristen på riktning som ska vara själva grejen.

(De ofrivilliga, en annan film med scener som liksom bara verkar hända, men som i själva verket är extremt kontrollerad, framstår för mig som något slags ideal.)

Men vi har ju alla våra preferenser.

***

Under ett sammanlagt halvår av 2001 irrade jag, lika existentiellt som rent geografiskt, omkring i Sydafrika, huvudsakligen i Kapstaden. Som få andra platser har den staden satt sig i mitt blod och jag vet att jag förr eller senare måste åka tillbaka igen. Tills vidare får jag emellertid nöja mig med att fara dit i fantasin.

Helt objektiv kan jag därför inte vara inför en film som District 9.

Filmen utspelar sig i Johannesburg men titeln är ju en direkt anspelning på området District Six i Kapstaden. District Six var en gång en mycket levande stadsdel, med stark lokalkänsla och mycket jazz (jag ser det framför mig som ett New Orleans i miniatyr), men vars befolkning (ca 60.000 människor) tvångsevakuerades under 70-talet och förvisades till deprimerande stenbaracker långt ute på slättlandet. Familjer splittrades, inget vettigt fanns att göra, och bristen på sammanhang ledde snart till gängbildningar och oroligheter.

Husen i District Six skyfflades bort av bulldozrar. Det skulle nu bli en vit och "fin" stadsdel. Men ännu 2001 var hela området i princip en öde tuvåker. Först 2003 inleddes nybyggnation och återinflyttning till förmån för dem som, mer än trettio år tidigare, berövades sina hem.

Den mockumentära inledningen av District 9 är också en ljuvlig parodi på hela det bisarra apartheidsystemet. Man ger utomjordingarna alla de karaktärsdrag som de svarta i Sydafrika pådyvlats av sina "herrefolk" (och till stora delar ännu måste dras med) - de är ointelligenta, smutsiga, de saknar mål och mening, de stjäl och dödar, de bränner bilar för skoj skull, de tar ens kvinnor, de förökar sig som råttor, de måste hållas i schack annars kommer de löpa amok och sen så är det kört. Jag kan inte se ett bättre sätt att slå hål på en fördom än att just blåsa upp den in absurdum.

Mycket i utomjordingarnas läger är samtidigt direkt hämtat från dagens faktiska kåkstäder - skjulen, fattigdomen, smutsen, den kväljande kötthanteringen och den utbredda, ofta ödesdigra vidskepligheten (där människor mördas och blir till häxbrygder).

Den respektlösa humor med vilken filmen tar sig an allt detta är så förlösande att jag gärna hade fått mer av den varan, och på köpet lite mindre skjutande med utomjordiska vapen, även om det senare också görs mycket snyggt och har sin givna plats i filmen. Man kunde ha passat på att täcka in ännu mer av landets bisarra historia (och nutid) när man ändå var igång - exempelvis att skräcken för utomjordingarna/de svarta i mångt och mycket bygger på insikten att de faktiskt har saker att hämnas, det dåliga samvetets mörka demon. Men nu eskalerar det hela ganska snart från tonsäker satir till renodlat pang pang, och även om detta går i linje med regissörens avsikt (Neill Blomkamps huvudambition var aldrig att göra en politisk film), så blir det på samma gång också mindre spännande.

Ett kärt återseende var det likväl. (Bilderna är från Kapstadens förorter. Först en komage till försäljning i en kåkstad, kostade ca 50 kronor. Sen den trista slättmarken med innerstadens grönskande berg, hägrande i fjärran, och framför dem skorstenarna till det stinkande kraftverket. Och sist "Chicken", pensionerad gangster från District Six och senare andra, mer hårdföra ställen.)

Så här tyckte förresten en av Sydafrikas egna kreddtidningar, Mail & Guardian, om filmen.

Löplogg (16) - Intervallerna och steglängden

Uppjogg: 2,36 km på 11:35 min
Intervall: 6 x 500 m på 2:02 + 2:01 + 2:07 + 2:10 + 2:06 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 3,36 km på 12:48 min

För att ytterligare öka på den för alla er andra totalt ovidkommande statistiken roade jag mig med att räkna mina steg under några av 500-meterssträckorna. (För att hålla uppe takten och över huvud taget slippa tänka längre än nästa fotnedsättning.)

Med reservation för förvirring fick jag det varje gång till någonstans mellan 350 och 360 steg. Det ger en genomsnittlig steglängd på ungefär 1,4 meter.

Vad nu detta har att säga om någonting alls.

(7 respektive 14 dagar kvar)