Från Italien till Jo'burg, via en skog någonstans här i Sverige

När flickorna, förlagda med talförbud, medgörligt åmade sig framför tevekamerorna i Videocracy ville jag stundtals gråta av vanmakt.

Jag ville gråta över att chauvinismen i ett europeiskt land fortfarande kan vara så oförblommerad. Jag ville gråta för att folk över lag är idioter, där som här, vilket inte visar sig mindre för att deras flyktvägar undan låglönearbete och tristess av landets överhuvud begränsats till en strid ström av än mer idiotiserande underhållning samt ett gäckande erbjudande om framtida berömmelse. Jag ville också gråta över det som flera andra ju redan påpekat, att dokumentärfilmaren själv råkat glömma att fråga de flickor han sensationslystet filmat om hur de själva ser på sin situation.

Även här, i den i övrigt så snygga, cyniskt humoristiska och mycket gastkramande dokumentären, har de unga kvinnorna alltså reducerats till kulisser.

(På bilden syns Victoria Silvstedt som värdinna för en ordlek i italiensk teve i våras. Vi knäppte på hotellrumsburken i Rom och plötsligt var hon där. Hon gick fram och tillbaka i en liten paljettbeströdd miniklänning, vände på bokstäver och sa någon liten lustighet då och då. De tävlande var för övrigt också kvinnor. Det hela var så fiffigt ordnat att deltagarna måste böja sig mycket djupt ner över pulpeterna för att kunna snurra på ett lyckohjul, och följaktligen var de också ordentligt urringade. Men det ska sägas att de annars över lag tedde sig som sansade människor och både tilläts tänka och tala. En liten lycka på det stora hela.)

***

Det är mycket som är vackert i Man tänker sitt.

Liksom DN och Svenskan har jag svårt att inte bli lite kär i grabbgänget från Falkenberg som plötsligt börjat göra film åt höger och vänster, på samma gång djupsinnigt och med tyglarna lösa. Man går på känn, och där finns poänger att vinna.

Vad gäller Man tänker sitt blir dock helheten för mig aldrig större än summan av sina delar. Det är vackert, förvisso. En skildring av "ett tillstånd" (som någon sa) snarare än en traditionell berättelse. Men jag är rastlös nog att ändå önska mig ett stadigare skelett att hänga upp det där tillståndet på. En tydligare riktning, trots att det väl är bristen på riktning som ska vara själva grejen.

(De ofrivilliga, en annan film med scener som liksom bara verkar hända, men som i själva verket är extremt kontrollerad, framstår för mig som något slags ideal.)

Men vi har ju alla våra preferenser.

***

Under ett sammanlagt halvår av 2001 irrade jag, lika existentiellt som rent geografiskt, omkring i Sydafrika, huvudsakligen i Kapstaden. Som få andra platser har den staden satt sig i mitt blod och jag vet att jag förr eller senare måste åka tillbaka igen. Tills vidare får jag emellertid nöja mig med att fara dit i fantasin.

Helt objektiv kan jag därför inte vara inför en film som District 9.

Filmen utspelar sig i Johannesburg men titeln är ju en direkt anspelning på området District Six i Kapstaden. District Six var en gång en mycket levande stadsdel, med stark lokalkänsla och mycket jazz (jag ser det framför mig som ett New Orleans i miniatyr), men vars befolkning (ca 60.000 människor) tvångsevakuerades under 70-talet och förvisades till deprimerande stenbaracker långt ute på slättlandet. Familjer splittrades, inget vettigt fanns att göra, och bristen på sammanhang ledde snart till gängbildningar och oroligheter.

Husen i District Six skyfflades bort av bulldozrar. Det skulle nu bli en vit och "fin" stadsdel. Men ännu 2001 var hela området i princip en öde tuvåker. Först 2003 inleddes nybyggnation och återinflyttning till förmån för dem som, mer än trettio år tidigare, berövades sina hem.

Den mockumentära inledningen av District 9 är också en ljuvlig parodi på hela det bisarra apartheidsystemet. Man ger utomjordingarna alla de karaktärsdrag som de svarta i Sydafrika pådyvlats av sina "herrefolk" (och till stora delar ännu måste dras med) - de är ointelligenta, smutsiga, de saknar mål och mening, de stjäl och dödar, de bränner bilar för skoj skull, de tar ens kvinnor, de förökar sig som råttor, de måste hållas i schack annars kommer de löpa amok och sen så är det kört. Jag kan inte se ett bättre sätt att slå hål på en fördom än att just blåsa upp den in absurdum.

Mycket i utomjordingarnas läger är samtidigt direkt hämtat från dagens faktiska kåkstäder - skjulen, fattigdomen, smutsen, den kväljande kötthanteringen och den utbredda, ofta ödesdigra vidskepligheten (där människor mördas och blir till häxbrygder).

Den respektlösa humor med vilken filmen tar sig an allt detta är så förlösande att jag gärna hade fått mer av den varan, och på köpet lite mindre skjutande med utomjordiska vapen, även om det senare också görs mycket snyggt och har sin givna plats i filmen. Man kunde ha passat på att täcka in ännu mer av landets bisarra historia (och nutid) när man ändå var igång - exempelvis att skräcken för utomjordingarna/de svarta i mångt och mycket bygger på insikten att de faktiskt har saker att hämnas, det dåliga samvetets mörka demon. Men nu eskalerar det hela ganska snart från tonsäker satir till renodlat pang pang, och även om detta går i linje med regissörens avsikt (Neill Blomkamps huvudambition var aldrig att göra en politisk film), så blir det på samma gång också mindre spännande.

Ett kärt återseende var det likväl. (Bilderna är från Kapstadens förorter. Först en komage till försäljning i en kåkstad, kostade ca 50 kronor. Sen den trista slättmarken med innerstadens grönskande berg, hägrande i fjärran, och framför dem skorstenarna till det stinkande kraftverket. Och sist "Chicken", pensionerad gangster från District Six och senare andra, mer hårdföra ställen.)

Så här tyckte förresten en av Sydafrikas egna kreddtidningar, Mail & Guardian, om filmen.