Löplogg (21) - På jakt efter känslan som flytt

6,06 km på 33:19 min = 5:30 min/km

Jag brukar bli deprimerad när jag behöver vila. Det är en säkerhetsventil. Jag antar att om man försöker komprimera vad som borde varit åtminstone ett halvårs upptrappad träning till två intensiva månader, och kräver ögonblickliga resultat både i snabbhet och ork, så är man på förhand dömd att bli besviken.

Dagens bikt: Jag har en tendens att forcera. Både i det ena och det andra.

Idag fick kroppen bestämma, medan mitt huvud tänkte på annat.

Det var ett mycket vilsamt lopp.

(3 dagar kvar)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 34)

Då tar vi nya friska tag, kära tävlande!

Förgäves famlar jag så efter något annat käckt att häva ur mig inför denna veckans ledtråd. Nåt om att båtar också är ett sätt att färdas, om man nu inte har tillgång till rälsbundna fordon. Eller något sådant. Jag är egentligen inte på humör.

Därför går vi väl direkt till själva saken.

På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar man följande konstverk?

Löplogg (20) - Vilar mig i form

Jag ser ingen annan råd.

(4 dagar kvar)

Soffbordsböcker och medvetslöshet

I väntan på senaste bokleveransen har jag bläddrat mig igenom Carl Johan De Geers coffee table book om Ernst Billgren.

(Det är min käre sambo som snöat in på formatet, och börjat låna hem volymer från biblioteket. Senast var det The Good Old Days. En lekfull och nostalgisk resa till det förflutna (roliga anekdoter om konstnärer och författare i diverse storstäder världen över). Nu senast alltså en konstbok från 2000.)

Billgrens konstsyn är inte främmande för paradoxer, men kan nog sammanfattas lite som följer: Skapandet av god konst förutsätter ett moment av "medvetslöshet". Det som uppstår hos konstnären i detta tillstånd måste visserligen förvaltas medvetet. Men själva idéen får aldrig tvingas eller tänkas fram. Den måste springa otyglat rakt ur intuitionen.

Från min minst sagt inauktoritära position här i världen kan jag inte annat än hålla med. De bästa idéerna dyker alltid upp som från ingenstans. Att skriva och måla just i ruset av dessa idéer är som att leva i trans, och för att beskriva det tvingas man ta till den flummiga vokabulären.

Perioderna av medvetet förvaltande är så mycket mindre stimulerande. Som nu med novell nummer fem. Den inspirerade idén fick jag redan för flera år sedan. Ett nytt och någorlunda inspirerat utkast är färdigt sedan en månad tillbaka. Vad som återstår nu är hantverk.

Som alltid längtar jag i dessa stunder till en annan del av processen, till det jungfruliga tillstånd ur vilket idéerna föds. Och föds gör de ju ständigt. De springer fram och springer runt mig som en hord av vilda hjortar. Men jag är alldeles för långsam. Jag kommer aldrig att hinna ifatt dem alla.

Rätt svar (deltävling 33) - Mariatorget!

Och sin nya vana trogen var den morgonpigga Burrburr åter först på plan. Grattis igen!

Det vi såg på ledtrådsbilden var så klart en av de långa, nästan tyngdlagstrotsande järngrindarna vid tunnelbaneuppgången mot Mariatorget. Med alla sina cirklar och rektanglar känns det helt naturligt att mönstret i grindarna fått namnet Domino.

Deras upphov heter Britt-Louise Sundell (född 1928), konstnär och keramiker. 1954-82 var hon knuten till Gustavsbergs porslinsfabrik, och under den slottslika tegelbyggnads tak formgav hon bland annat fabrikens första stengodsserie Rustik. Bland andra verk märks servisen Champion med dekoren Ingarö, de snygga och uppfostrande tallrikarna med matpyramiden i botten (som mycket annat tillverkat i samarbete med KF:s provkök) och så konstgodsserien Mykene.

Vid sidan av serviserna skapade hon även vaser och andra bruks- och prydnadsföremål, ofta rubusta sådana i jordnära toner som så här i efterhand också känns typiska för sin tid. Här kan ni exempelvis se en väggplatta, en klocka och ett underbart rött och mycket förskräckt litet fiskstimm.

Sundell formgav dessutom glas vid Målerås glasbruk, och verkade som tecknare och grafiker från 1977 framåt. Här syns hon själv på bild i något av sina bästa år.

På Mariatorgets station får hon emellertid inte glänsa ensam. Här finns mycket mer konst att beskåda.

Mest iögonenfallande förrutom grindarna är väl bronsfiguren av den lilla flickan, som står ensam vid en pelare vid västra utgången och sökande möter resenärernas blickar. Skulpturen kallas just Människa och pelare och har stulits flera gånger, vilket nästan känns som barnarov.

Flickans skapare är Asmund Arle (1918-1990), som även var professor i skulptur vid Kungliga konsthögskolan åren 1961-71. Hans motiv kretsade gärna kring utsatta varelser, som flickan på vår station, och den grovhuggna ytan är också karaktäristisk för Arle. Men främst är han känd för sina hästar i vila och rörelse. Över huvud taget gestaltade han ofta det utsatta och övergivna, något skrämt som söker skydd.

Listan över hans offentliga verk är så lång att det är svårt att välja ut några få exempel. Men här är ändå Häst som reser sig (Flemingsberg), Häst och ryttare (som jag okunnit sett på många gånger utanför Thorildsplans gymnasium), Man häst vagn på Karlavägen och så den mer flyttbara skulpturen Nyfödd.

På en Huddingesajt kan man också hitta en presentation och en bronsskulptur av Arle själv (denna i sin tur skapad av Jörgen Hammar).

Sedan vi nu gått förbi skulpturen av den lilla flickan vänder vi vår uppmärksamhet mot själva väggarna. Dessa består nämligen av varmt guldbruna keramikstavar i djuprelief, skapat i sammarbete mellan keramikern Karin Björquist (född 1927) och arkitekten och konstnären Kjell Abramsson (född 1923).

Liksom järngrindarna och den stöldbegärliga flickan stod innerväggarna klara till stationens invigning 1964. Men 1979 kompletterade Karin Björquist det hela, då med tillskott av två mörkt gröna keramiska väggar som lite undskymt pryder mittgången mellan perrongerna för söder- respektive norrgående tåg.

De mörkt gröna ytorna med sina spröda växtstänglar är ganska maffiga på sitt eget murriga vis. Men belysningen i mittgången är samtidigt bedrövlig, vilket resulterat i att det hela nu mest påminner om halvförmultnande kvistar i ett mangroveträsk.

Hur som helst räknas Karin Björquist till en av vårt lands främsta keramiker och formgivare och det är inte svårt att förstå. Liksom Britt-Louise Sundell var hon verksam vid Gustavsbergs porslinsfabrik, för egen del i över 40 år, och därtill konstnärlig ledare i fabriken mellan 1981 och -86.

Under dessa fyra decennier hann hon formge ett 20-tal serviser, till exempel Svart ruter (-53), Vardag (-53), Kobolt (-58) och Röd kant (passande nog -68). Mest känd är kanske nobelservisen i benporslin som hon tog fram till Nobelstiftelsens 90-årsfirande, 1991 (nu alltså till försäljning hos Rörstrand).

Och med detta får vara allt för denna gång kära läsare. Jag hoppas dock att ni vill slå på datorn senast på onsdag igen, ratta in rätt station och lägga er nästa gissning i tävlingen.

Tronds torpeder (3) - Vi hade i alla fall tur med vädret

Förutsättningar inför loppet:

Förstasträckan - i fin form.
Andrasträckan (jag) - just på benen igen efter en förkylning med avslutande magsjuka och föregående matthetskänslor.
Tredjesträckan (lagkaptenen) - bakfull och försenad efter att ha tillbringat gårdagkvällen på en bastuflotte.
Fjärdesträckan - i träning inför ett halvt Lidingölopp och i fin form.
Femtesträckan (reserven, räddaren i nöden) - hade sprungit 6 km i tisdags "utan att i alla fall behöva gå".

Med tanke på detta kan vi inte annat än gratulera oss själva till årets resultat, vad det än blev. En sensommarsol sken på vår lilla picknick, så för en gångs skull behövde vi inte frysa. Fjärdesträckan slog dessutom personligt rekord i Bellmansammanhang.

Själv var jag sämst. Jag fick ont i magen efter 300 meter, försökte ta rygg på en liten, kort och tjock kvinna efter vätskekontrollen, men hon sprang i från mig. Mina ben var av lera. Hela min kropp var i olag. Efter all träning den här sommaren, fick jag vara nöjd med att alls komma runt.

Konvalesensen blir allarmerande kort, inför nästa veckas eldprov. Hade jag haft någon ork över för sådant, hade jag förmodligen varit bitter.

Så här gick det förra året.
Och så här gick det året innan.

Löplogg (19) - Klara, färdiga...

Fyra journalister, en "konstnär" och så Bellman.

Den spridda snuvan är under någorlunda kontroll. Nu ska vi lägga Stora Skuggan för våra fötter!

(0 respektive 7 dagar kvar)

Älskar, älskar inte

Titeln på Alice Munroe novellsamling Kärlek, vänskap, hat (eller på engelska - mer uttömmande men också otympligare - Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage) är också namnet på en av de (ungflicks-) lekar som i förbigående nämns i berättelserna. Den går ut på att man ska ta bokstäverna i namnet på sig själv och den man tycker om och så räkna dem medan man rabblar de där orden. Det ord som är på tur när sista bokstaven försvinner är också svaret på frågan om framtiden.

En annan lek är att tänka på ett nummer, vilken som helst, 12 eller 39, och så ska man räkna alla män eller kvinnor man ser och den som dyker upp när man kommer upp i rätt antal, den måste man gifta sig med.

Kärleken i Munros noveller är nästan lika nyckfull.

I baksidestexten till den svenska pocketutgåvan får vi reda på följande:

"I Alice Munros noveller är det kvinnorna som står i centrum. Berättelserna i Kärlek Vänskap Hat [utan interpunktion] handlar om drömmar och ambitioner, om kärlek och otrohet, och om det pris kvinnor får betala för att leva livet på egna villkor."

Ja. Jo. Eller nej.

Novellerna handlar förvisso om kvinnor och relationer. Men inte minst handlar de om hur tillfälligheter styr våra liv.

Hos Munro blir det tydligt. Vem vi lever med, och förhoppningsvis älskar, bestäms inte av ödet utan av det slumpartade i olika möten. Förutsatt att några, för oss själva sällan helt tydliga, grundförutsättningar uppfylls kan den vi väljer i princip vara vem som helst. Bara läget är det rätta. Bara vi möts just när den där personen verkar kunna ge oss just det som vi just då behöver.

Tiden får sedan utvisa om det val vi gjorde var bra eller dåligt. Ibland var det faktiskt bra. Då har vi skäl att vara tacksamma. I de flesta fall var det det inte.

De personerna vi möter i Munros berättelser är sällan tillfreds. Männen är ofta dominerande. Kvinnorna självförnekande. Kärlek som kunde ha blivit, inträffar vid fel tid, under fel förutsättningar, blir "obrukbar". Personerna anpassar sig, eller flyr bort i sensuella drömmerier. I andra fall styr tillfälligheterna samman två människor i en handfast och praktiskt, med tiden kanske också ömsint, kärlek som är just vad de båda saknat. Romantiken är verklig, men handlar aldrig om den ende rätte.

Var novell blottar på täckelsen till det stora övergripande mönstret, eller snarare bristen därpå. Livets slumpmässighet. Och kärlekens. Det är insiktsfullt, stundtals dråpligt, tekniskt imponerande och över huvud taget mycket, mycket bra.

För en gångs skull förstår jag varför folk propsar på Nobelpris.

Undermedvetna influenser

I efterhand inser jag ju att även trailern till Gamer naturligtvis hade ett finger med i leken, den där natten för några veckor sedan.

Njutning: Verkställ!

Sista boken i olästhögen: Novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. Omdöme efter första berättelsen: Mumma!

På väg från nätbokhandeln från och med nyss dessutom: Jan Guillous yrkesmemoarer, Ordets makt och vanmakt (jag kunde inte bärga mig!), och Peter Englunds Stridens skönhet och sorg (äntligen som pocket!).

Förkylning eller ej: Själen slickar sig om nosen och kurrar som en katt.

Konstnärsvardag

Mail (utgående): På skolfranska, till en ramverkstad i Paris, med frågor om deras ordinarie sortiment av plexiglasförsedda ramar i dimensionerna 70 x 90 cm, vilket inte besvarats, förmodligen eftersom personalen i andra änden har fullt upp med att kissa på sig av skratt över mitt försök till kommunikation

Telefonsamtal 1 (utgående): Till Skavsta flygplats med frågan (och kvinnan i andra ändan suckar redan genom näsan) om hur säkert det är att checka in en redan inramad tavla av måtten 70 x 90 cm som vanligt bagage. Svaret är otåligt men inger tillförsikt. Det finns särskilda etiketter. Bubbelplast nämns ett par gånger.

Telefonsamtal 2 (utgående): Till en vapenhandlare i Bolleryd som snällt svarar på snuviga och ytterst okunniga frågor om jaktgevär, lämplig kaliber och ammunition för att skjuta (fiktivt) småvilt i rörelse. Svar 22 eller mindre, samt hagel (fast då får man väl också betänka kulornas spridning och skadorna på den direkta omgivningen - fundering i efterhand).

Telefonsamtal 3 (inkommande): Från den svensk-chilienska samordnaren för konstsalongen i Grand Palais, med en stressad uppmaning till mig att genast ringa hotellet i Paris för att boka rum.

Telefonsamtal 4 (utgående): Till färgglada lågprishotellet Tolbiac, i ett febrigt och svengelskt försök att i brådskan överhuvudtaget själv komma fram till vilken dag jag egentligen ska anlända och avlända staden. Slutsats: 30 oktober respektive 10 november. Kostnad för dubbelrum med delat badrum, per natt: 44€ (delat på två).

Telefonsamtal 5 (utgående): Till en ramverkstad på Sveavägen med prisförfrågan på inramning av akvarellmålningar i dimensionerna 75 x 95 cm (vilket egentligen vore det bästa) i enkel aluminiumram bakom plexiglas. Svar: ca 900 kronor. (Plus bubbelplast.)

Telefonsamtal 6 (inkommande): Från sambon på Spångas bibliotek, med meddelande om lämplig tid för middag. Kl 19.

Uppmaning till självet (utgående, inkommande): Klockan är 16. Återgå till novellen.

Berättaren hoppar loppa

Det är under en spännande tid som Abraham Niclas Clewberg/Edelcrantz lever. Revolutioner sätts i brand. Napoleon härjar. Kungar chavotteras eller skjuts på bal. Naturkrafter tämjs. Finland förloras. Tekniska genombrott görs.

Clewberg, senare adlad Edelcrantz, befinner sig i egenskap av teaterchef, kunglig sekreterare, ledamot av Svenska akademin, uppfinnare av telegrafen, riksdagsledamot &c &c, ofta i händelsernas mitt. Litterärt torde hans liv och relationer alltså kunna ge stoff åt en riktig bladvändare till bok.

Vad jag saknar i Edelcrantz förbindelser är emellertid just känslan av att plötsligt teleporteras genom århundradena och själv få befinna sig där det händer, när det händer.

Istället för att låta läsaren malas med under historiens kvarnhjul, hoppar Malte Persson loppa genom decennierna. Gång på gång tar berättelsen ett skutt och vi finner oss redan stå inför fullbordat faktum. Vår huvudperson har adlats, har fått ett viktigt uppdrag, har farit på resa, har gjort en avgörande uppfinning, har åldrats nu och dras med ålderns krämpor.

Varje sådant nedslag är snillrikt framställt. Malte Persson presenterar oss för de sedan länge döda som för moderna jämlikar. De är som vi, med alla sina välkända funderingar och bekymmer Jag finner också stort nöje i vart enskilt kapitel. Men jag sveps inte med av det övergripande berättandet, och efteråt har jag heller ingen känsla av att ha levt Clewberg/Edelcrantz liv eller egentligen alls ha lärt känna honom.

Titelns förbindelser anspelar (vill jag tro?) på Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser (från 1782), som är ett veritabelt ormbo av amorösa förvecklingar. Det iögonenfallande med Edelcrantz är ju emellertid hans frapperande brist på känslomässiga relationer (bortsett vänskapen med retstickan Kellgren). Han framstår faktiskt som något av en träbock, genial, ja visst, men också ganska tråkig.

Jag bugar mig för Perssons penna. Den vet han sannerligen att göra konster med. Men av Edelcrantz tar jag härmed, och utan större saknad, adieu.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 33)

Utanför fönstren byter björkarna frisyr. Klarare nyanser är mer á la mode. De guldgula tinningarnas charm.

Inne framför datorn sitter jag och gråter snor.

Men inte ens influensan (svin eller annan, förmodligare annan) förmår stoppa den här tävlingen i sin framfart. I dag är det ju dags att placera ut ännu ett konstverk på rätt tunnelbanestation i Stockholm.

Verket ser ni nedan. Var hör det alltså hemma?

Löplogg (18) - Förkyld

Sådär ja.

(4 respektive 11 dagar kvar)