Åldringar på hög nivå

Första 3D-upplevelsen i rörlig bild sedan TV-piraterna på tidigt 80-tal (och kanske förresten något skolbesök på Cosmonova på 90-talet):

Upp, berättelsen om farbrorn som förvandlar sitt hus till en luftballong för att på ålderns höst resa till Paradisfallen och uppfylla sin och sin döda frus gamla barndomsdröm.

Gråt och skratt om vartannat, ibland med överrumplande övergångar. Vilken sinnesfest!

Utan tvekan det bästa i genren sedan Råttatouille.

***

Annan film i kategorin åldringar möter medlemmar ur den yngre generationen:

Tokyo story - föräldrarna, den mer än 50 år äldre systerfilmen till Still walking.

Man skulle kunna tro att ett två och en halv timme långt, halvsekel gammalt, svartvitt japansk drama om egentligen inget särskilt alls skulle vara tråkigt. Istället hypnotiseras man av de familjära vardagsbestyren, de universella, helt odramatiska konflikterna mellan gammal och ung.

Den kvardröjande känslan: Tiden har sin gång.

Och det är helt i sin ordning.

Allt är inte guld som lockar

I sin populärfilosofiska bok Statusstress gör Alain de Botton upp med människans blinda strävan efter materiellt välstånd i hopp om att därigenom bli värdig nog att älska. Han går hela vägen tillbaka till antiken för att visa hur synen på vem som är aktningsvärd och inte har förändrats över tid. Slutsatsen är att begreppet status inte är en given storhet, utan tvärt om lika flyktigt som årstidernas växlingar och inget man alltså bör grunda hela sin livsinställning på.

Det är alltid spännande att läsa böcker som plötsligt låter en se det vatten man själv simmar i, när ens världsbild för en stund luckras upp, knutarna i hjärnan lossas, och man för en stund blir fri igen att dra nya, och kanske bättre slutsatser och sig själv och det liv man lever. Till en början fungerar också Bottons bok just så.

När han emellertid ägnat något hundratal sidor åt att måla upp problemet för läsaren (som han anser, i sin fulla vidd) och ska övergå till den den andra delen av sitt resonemang - lösningarna - så känns anslaget inte längre lika självklart.

Exempelvis får kristendomen ett helt egen kapitel efter filosofi, konst och politik och tillåts torna helt ensam som möjlig religiös lösning på våra konflikter. Ingen annan religion nämns, trots att åtminstone buddhismen (som ju siktar mot ett upplösande av all jordisk längtan) borde varit en given kandidat i sammanhanget.

Vidare retar jag mig på den begränsade innebörd som Botton verkar lägga in i begreppet status. Han koncentrerar sig nästan uteslutande på materiell framgång. Men även inom de bohem- eller konstkretsar han också tar som exempel på andra sätt att leva (med sina alternativa problem till penningjakten - allmänt kaos och fattigdom) fanns och finns ju fortfarande en intern hierarki och statussträvan.

Även den som insett att man inte blir lyckligare av att äga dyra saker, och inte heller bryr sig om vad andra tycker om henne just i detta avseende, kan vakna om morgnarna med ett osläckligt bekräftelsebehov och en känsla av att inte räcka till.

I Marie Söderqvist Tralaus nyutgivna boken Status: vägen till lycka, ligger också "en egen hoparbetad förmögenhet" först på tredjeplats i de tillfrågades ranking, medan att "vara allmänbildad" ligger högst. Att vara kunnig och ha makt över sin egen tid dominerar överlag toptio-listan. (Men kanske (?) pekar detta samtidigt på en dold punkt bland idealen, något som svenskar omedvetet, och med en känsla av stor rättrådighet, anpassar sig till - "att vara politiskt korrekt".)

Jag tror inte heller att Alain de Botton skulle förneka att statusstress också finns inom grupper där man lägger mindre vikt vid inkomst och mer vid intellektuella företräden. Men trots vidspända ansatser, och en lika angemän Bottonsk lätthet i tonen som alltid, blir boken något enkelspårig och skjuter knappast dem i hjärtat som faktiskt tar sig tid att läsa den.

God förströelse var det likväl. Och en liten smula mer allmänbildad är jag ju nu när jag till slut lägger boken åt sidan - en marginell statusvinst som jag alltså, lite ironiskt, får tacka den gode Botton för.

Rättvik

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 40)

Minsann, kära tävlande, om vi inte har lyckats ta oss fram ända till slutdestinationen på den här långa resan!

För förmodligen (man ska aldrig säga aldrig) sista gången under denna bloggs paraply sätts er uppmärksamhet i vardagen på prov (eller för somliga, google-tekniken).

Frågan är den samma som tidigare: På vilken tunnelbanestation i Stockholm finner man konstverket nedan?

Rätt svar avslöjas på måndag, och då vet vi också vem som har lyckats svara rätt och snabbast flest gånger, skrapat ihop mest poäng, och alltså vunnit både äran och det länge utlovade priset!

Här är bilden. Så för sista gången, lycka till!

Östra Boda och västra Born

Rätt svar (deltävling 39): Västra skogen!

Och grattis Morgan, som i denna näst sista deltävling åter var först att peka åt rätt håll, vilket kanske också kommer att visa sig avgörande.

Bilden kom mycket riktigt från tunnelbanestationen vid Västra skogen, eller Ingentingskogen som den också heter.

Det är den mystiska klangen hos detta ortsnamn som inspirerat utsmyckningen av perronggrottan, och eftersom det är så fascinerande stannar vi upp vid det först och främst.

Ingentingskogen har döpts efter ett torp som tidigare låg där men nu hittar Tomteboda postterminal. Torpet Ingenting ska ha varit alla dryckesbröders favorittrubadur C.M. Bellmans eget sommarnöje, och en gåva från Gustav III. (Om det inte bara är en skröna.)

Tunnelbanestationen i Västra eller Ingentingskogen är ovanligt stor, med glesa plattformar, luft och gångbroar.

Väggarna pryds av ett färglatt kakel i smått kaleidoskopiska formationer, vilket skänker lite liv och ljus åt det annars så gråbruna bergrummet. Kaklet ska också knyta an till 1950-talets tunnelbanestationer, där utsmyckningen ofta utgick från kakel.

Vi finner också skulpturer och reliefer lite här och var. Mig påminner den delen av konsten osökt om stridsgravar. De runda formerna som sticker upp ur gruset liknar övergivna soldathjälmar (de liknar också ollon, men så får man väl inte säga?), och det som förmodligen ska vara färgglada konturer av träd - en skogshorisont - kunde lika gärna vara skyttevärn.

Tittar man lite närmare på silutetten på hjälmarna (ollonen?) går det emellertid att urskilja konstnärens egen profil i dem. Siluetten syns också, förstärkt med vita linjer på flera ställ i den långa skulpturen mitt emot rulltrappan.

Sammantaget blir Västra skogens tunnelbanestation hur som helst en märklig plats, ett övergivet slagfält strösslat med färglatt kakelkonfetti. Och om ledordet för det hela var "mystiskt" kan man väl på det viset säga att konstnären träffat rätt.

Stationen och den konstnärliga gestaltningen invigdes 1975 och kompletterades 1985.

Konstnären är Sivert Lindblom (född 1931). Han experimenterade redan på 60-talet med abstrakta gestaltningar av sitt eget ansikte, och mest känd är han också just för sina maskinelt utsvarvade silutettskulpturer.

I sitt arbete har Lindblom över huvudtaget gjort sig hemmastadd i det offentliga rummet. Han har samarbetat med kända arkitekter som Sigurd Lewerentz och Peter Celsing, och flera gånger med konstnären Ulrik Samuelsson (som vi ju om inte annat känner igen från Kungsträdgårdens tunnelbanestation). Han arbetade också som lärare vid Akitekturhögskolan under slutet av 60-talet.

I Stockholm har han bland annat utformat entrén till Kungliga Biblioteket, bronsurnorna i Kungsträdgården, hästarna på Blasieholmstorg samt arbetat i S:t Eriksområdet och i Frescati. På Gustav Adolfs torg i Malmö hittar man den här ilskne lille gynnaren. Och han har även skapat en egen, lite abstraktare Nike.

Någon personlig anknytning till det här området har jag inte, och därmed lämnar vi Ingentingskogen och reser förväntansgullt vidare mot tävlingens själva slutstation. Vilken det är får ni själva gissa er till på onsdag!

Inbördes ordning

Eftersom Hjärtdjur, trots att jag beställde den bara minuterna efter tillkännagivandet att Hertha Müller fick årets nobelpris i litteratur, restnoterats i min order och detta i sin tur försenade hela min leverans av sammanlagt tre titlar, så har jag jag fått vända mig till den lokala matbutikens fyndlåda med plakatet "Köp 4 för 100".

Med gemensamma krafter samlade jag och sambon härom dagen ihop följande:

Statusstress, av Alain de Botton
Skynda, kom och se, av Lotta Lundberg
Spelet, av Neil Strauss
och
Mitt liv som Bert, av Bert Karlsson

Jag börjar överst och jobbar mig nedåt. I mer än en bemärkelse.

Lat-maja, kriget och detaljerna

Igår lade jag slutligen i från mig Stridens skönhet och sorg. Efteråt står den för mig på samma sätt som själva det krig Peter Englund har skildrat.

Som en oväntat lång process, inte helt lätt att överblicka, grå av gyttja, röd av blod, befolkad av tappra och bortslösade själar. Och så här och där - eller snarare ofta och tätt - en detalj som plötsligt bryter sig ut ur leran och når fram till krigets avtrubbade offer, får dem att se krigets hela väsen, det absurda, det storslagna, patetiska och tragiska på en och samma gång.

Englund har ett fantastiskt öga för de där detaljerna, och en fantastisk förmåga att lämna dem vidare till mig som läsare. Han ställer emellertid också en hel del krav på sin publik, som jag ofta är för okunnig och för lat för att helt kunna leva upp till.

Vart litet kapitel inleds med en notering om aktuellt datum, om vems perspektiv vi nu ska följa och en geografisk anvisning om var vi befinner oss. För att helt kunna följa med skulle jag varje gång behöva slå upp var på världskartan den där orten ligger, och även fräscha upp minnet av vilken front detta alltså måste röra sig om och vilka två stridande parter som alltså måste mötas här. Jag borde även lite oftare ha bläddrat mig tillbaka till listan i bokens början för att hålla reda på vem som egentligen är vem av det tjugotal autentiska personer som växelvis dyker upp i kapitlen, och även hålla i minnet vad som hände honom eller henne senast vi sågs.

Jag försökte läsa boken slött från pärm till pärm, som en roman. Men fullt så roligt låter mig Englund inte ha. Och även om lat-maja i mig grymtar missnöjt över detta, respekterar jag författaren för det.

Med tanke på det imponerande arbete Englund lagt ner på den här boken, allt sållande i källor och allt pusslande med korsreferenser; med än större tanke på alla som frös, led och dog i skyttegravarna åren 1914-18, borde jag väl åtminstone orka sträcka ut en hand och knappra fram Schneidemühl, Kolozsvár och Kut Al-Amara på Wikipedia vid behov.

Men det är ju så jobbigt att resa sig ur soffan, när man väl har lagt sig där.

***

(En reservation beträffande pocketupplagan: Vid sidan om läsningen bjuds läsaren också på en samling intressanta fotografier. Jag förmodar att dessa bilder var både större och skarpare i de inbundna exemplaren av boken. I pocketformatet trängs i regel tre, svartvita foton på samma korniga sida och det som bildtexten vill peka ut - "Notera att alla på bilden ännu lever" - är stundom omöjligt att uppfatta. Kanske borde förlagen i kommande utgåvor kosta på sig några sidor till och åtminstone låta förstora upp några av bilderna. För hade jag haft mer utbyte av fotografierna hade min läsningen säkerligen blivit ännu lite mer njutbar än den redan ändå var.)

Paggan

Fick just anledning att upplysa vår före detta kulturminister om att jodå, filmrecensioner publiceras i morgontidningarna redan samma dag som filmerna i fråga har premiär.

Hur märkligt det än kan verka.

Exakta begrepp

Ny etikett för min påstådda (och synnerligen nyckfulla) ordblindhet:

Selektiv varseblivning vid höga varvtal.

Apropå katter

Ett filosofiskt sidospår apropå hjältekatten Simon, om slumpens betydelse:

De flesta katter gör det katter gör mest - jagar gnagare, lockar till skratt, står i vägen - utan att någonsin hyllas för detta. Råkar en viss katt göra det katter gör mest på en båt under belägring, så får den emellertid medalj.

Sensmoral: Det spelar ingen roll vem man är. Inte heller vad man gör. Det spelar roll var man befinner sig.

Möjlig lärdom att dra: Befinn dig på så många platser som möjligt, så ökar chanserna att få medalj.

(Personlig reflektion, med narcissistiska bitoner: Jag måste komma ut mer...)

Inlämnad och utpumpad

Idag överlämnade jag kuvertet märkt "Vårsalongen 2010" i receptionen på Liljevalchs, med en hel dag till godo.

I alla fall om man ska följa de tryckta förordningarna...

En frälsande viskning , citerad konsthallens telefonist härom dagen, till dem som eventuellt just nu har panik:

-Säg inte detta till nån, men vi börjar egentligen inte kolla förrän på måndag. Så det går bra att komma in på söndag också.

Själv är jag glad att få pusta ut redan nu.

En parentes om hjältekatten Simon

I min enträgna, men inte särskilt galloppartade, läsning av Peter Englunds Stridens skönhet och sorg (har jag hållit på i en månad nu?) kom jag i ett väntrum idag fram till en fotnot om de brevduvor som erhöll tapperhetsmedaljer för sina insatser under första världskriget.

Igår såg jag (fråga mig inte varför) sista halvan av Valiant och de fjäderlätta hjältarna. Innan eftertexterna bjuds vi där på en kort lista (och det är väl i princip den enda behållningen med filmen) över de olika djur som fick Dickin-medaljen för sina insatser under andra världskriget.

Där nämns 32 duvor, 18 hundar, 3 hästar och 1 katt.

Vi kunde inte låta bli att undra över den där katten.

Duvor förstår man ju, de flyger kors och tvärs genom kulhaglet för att överlämna viktiga meddelanden. Hundar är också enkelt att föreställa sig, Lassie och så vidare. Hästar har också varit vanliga i strid (arma djur). Men katter?

Jag blev helt enkelt tvungen att googla fram den där katten.

Nu kan jag därför berätta att den var svart med vit nos och hette Simon.

Simon plockades upp som undernärd krake från hamnen i Hong Kong 1948 och avancerade till ett bättre liv som skeppskatt på det brittiska stridsfartyget HMS Amethyst. Följande år, 1949, råkade skeppet under belägring. Kaptenen strök med i kinesernas beskjutning och även Simon sårades svårt.

Medaljen fick han delvis för detta, men minst lika mycket för att ha bekämpat en elakartad råttinvasion på nedre däck (vilken hotade matförråden) och för att rent allmänt ha höjt besättningens humör och moral, inte minst de sårade sjömännens.

Vid sidan av Dickin-medaljen dekorerades Simon med The blue Cross, skeppet Amethysts egen medalj och befordrades samtidigt till "Able seacat".

Simon återhämtade sig mirakulöst från skadorna, men dog senare samma år i djurkarantän i England, av en virusinfektion han ådrog sig i såren. Då var den lille krabaten storkändis i sitt nya hemland. Han är fortfarande den enda katt som fått Dickin-medaljen, sedan den introducerades 1943.

Och så var det med den saken.

I kända konturisters efterföljd

Utan att ännu ha hunnit få perspektiv på tavlan (jag har målat så intensivt att den står för mig som en obegriplig feberdröm) känner jag mig, nu när den är klar, mycket glad åt resultatet.

Den minner (åtminstone i mitt eget huvud) om Carl Larsson, Hergé och andra linjefixerade bildmakare. Trots min ambition att denna gång vara lite mer slarvigt skissartad, kunde jag nämligen inte låta bli att pilla en del med detaljerna - linjen och den heliga konturen. Färgerna luktar japansk vårmorgon (jag har aldrig varit i Japan). Miljön är dock omisskännligt Stockholmsk. Och så daladräkten på det.

Ja, jag unnar mig faktiskt att vara lite nöjd.

Mindre glad är jag åt fotot som jag i all hast fick producera för att sända till framkallning. De ännu våta färgerna speglar ljuset och spräcker kontrasterna. Nyanserna är platta, grå eller för grälla. Motivet för plottrigt när det plötsligt minskades ner.

Jag får hoppas att bedömarna är vana vid att bortse från sådant, att de kan se igenom fotot, fram till tavlan. Blir jag antagen är det likväl ett mirakel.