Allt är inte guld som lockar

I sin populärfilosofiska bok Statusstress gör Alain de Botton upp med människans blinda strävan efter materiellt välstånd i hopp om att därigenom bli värdig nog att älska. Han går hela vägen tillbaka till antiken för att visa hur synen på vem som är aktningsvärd och inte har förändrats över tid. Slutsatsen är att begreppet status inte är en given storhet, utan tvärt om lika flyktigt som årstidernas växlingar och inget man alltså bör grunda hela sin livsinställning på.

Det är alltid spännande att läsa böcker som plötsligt låter en se det vatten man själv simmar i, när ens världsbild för en stund luckras upp, knutarna i hjärnan lossas, och man för en stund blir fri igen att dra nya, och kanske bättre slutsatser och sig själv och det liv man lever. Till en början fungerar också Bottons bok just så.

När han emellertid ägnat något hundratal sidor åt att måla upp problemet för läsaren (som han anser, i sin fulla vidd) och ska övergå till den den andra delen av sitt resonemang - lösningarna - så känns anslaget inte längre lika självklart.

Exempelvis får kristendomen ett helt egen kapitel efter filosofi, konst och politik och tillåts torna helt ensam som möjlig religiös lösning på våra konflikter. Ingen annan religion nämns, trots att åtminstone buddhismen (som ju siktar mot ett upplösande av all jordisk längtan) borde varit en given kandidat i sammanhanget.

Vidare retar jag mig på den begränsade innebörd som Botton verkar lägga in i begreppet status. Han koncentrerar sig nästan uteslutande på materiell framgång. Men även inom de bohem- eller konstkretsar han också tar som exempel på andra sätt att leva (med sina alternativa problem till penningjakten - allmänt kaos och fattigdom) fanns och finns ju fortfarande en intern hierarki och statussträvan.

Även den som insett att man inte blir lyckligare av att äga dyra saker, och inte heller bryr sig om vad andra tycker om henne just i detta avseende, kan vakna om morgnarna med ett osläckligt bekräftelsebehov och en känsla av att inte räcka till.

I Marie Söderqvist Tralaus nyutgivna boken Status: vägen till lycka, ligger också "en egen hoparbetad förmögenhet" först på tredjeplats i de tillfrågades ranking, medan att "vara allmänbildad" ligger högst. Att vara kunnig och ha makt över sin egen tid dominerar överlag toptio-listan. (Men kanske (?) pekar detta samtidigt på en dold punkt bland idealen, något som svenskar omedvetet, och med en känsla av stor rättrådighet, anpassar sig till - "att vara politiskt korrekt".)

Jag tror inte heller att Alain de Botton skulle förneka att statusstress också finns inom grupper där man lägger mindre vikt vid inkomst och mer vid intellektuella företräden. Men trots vidspända ansatser, och en lika angemän Bottonsk lätthet i tonen som alltid, blir boken något enkelspårig och skjuter knappast dem i hjärtat som faktiskt tar sig tid att läsa den.

God förströelse var det likväl. Och en liten smula mer allmänbildad är jag ju nu när jag till slut lägger boken åt sidan - en marginell statusvinst som jag alltså, lite ironiskt, får tacka den gode Botton för.