Lat-maja, kriget och detaljerna

Igår lade jag slutligen i från mig Stridens skönhet och sorg. Efteråt står den för mig på samma sätt som själva det krig Peter Englund har skildrat.

Som en oväntat lång process, inte helt lätt att överblicka, grå av gyttja, röd av blod, befolkad av tappra och bortslösade själar. Och så här och där - eller snarare ofta och tätt - en detalj som plötsligt bryter sig ut ur leran och når fram till krigets avtrubbade offer, får dem att se krigets hela väsen, det absurda, det storslagna, patetiska och tragiska på en och samma gång.

Englund har ett fantastiskt öga för de där detaljerna, och en fantastisk förmåga att lämna dem vidare till mig som läsare. Han ställer emellertid också en hel del krav på sin publik, som jag ofta är för okunnig och för lat för att helt kunna leva upp till.

Vart litet kapitel inleds med en notering om aktuellt datum, om vems perspektiv vi nu ska följa och en geografisk anvisning om var vi befinner oss. För att helt kunna följa med skulle jag varje gång behöva slå upp var på världskartan den där orten ligger, och även fräscha upp minnet av vilken front detta alltså måste röra sig om och vilka två stridande parter som alltså måste mötas här. Jag borde även lite oftare ha bläddrat mig tillbaka till listan i bokens början för att hålla reda på vem som egentligen är vem av det tjugotal autentiska personer som växelvis dyker upp i kapitlen, och även hålla i minnet vad som hände honom eller henne senast vi sågs.

Jag försökte läsa boken slött från pärm till pärm, som en roman. Men fullt så roligt låter mig Englund inte ha. Och även om lat-maja i mig grymtar missnöjt över detta, respekterar jag författaren för det.

Med tanke på det imponerande arbete Englund lagt ner på den här boken, allt sållande i källor och allt pusslande med korsreferenser; med än större tanke på alla som frös, led och dog i skyttegravarna åren 1914-18, borde jag väl åtminstone orka sträcka ut en hand och knappra fram Schneidemühl, Kolozsvár och Kut Al-Amara på Wikipedia vid behov.

Men det är ju så jobbigt att resa sig ur soffan, när man väl har lagt sig där.

***

(En reservation beträffande pocketupplagan: Vid sidan om läsningen bjuds läsaren också på en samling intressanta fotografier. Jag förmodar att dessa bilder var både större och skarpare i de inbundna exemplaren av boken. I pocketformatet trängs i regel tre, svartvita foton på samma korniga sida och det som bildtexten vill peka ut - "Notera att alla på bilden ännu lever" - är stundom omöjligt att uppfatta. Kanske borde förlagen i kommande utgåvor kosta på sig några sidor till och åtminstone låta förstora upp några av bilderna. För hade jag haft mer utbyte av fotografierna hade min läsningen säkerligen blivit ännu lite mer njutbar än den redan ändå var.)