Funderade på att läsa om Sven Del Blancs Speranza. Det var femton år sedan jag öppnade den sist men ur bakhuvudet har den ändå inspirerat mig till den novell jag skriver på nu. (Liksom även Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, och säkert en helt massa andra saker som jag inte kan sätta fingret på med rak arm.)
Den utspelar sig på ett slavskepp i slutet av 1700-talet och samtidigt som vi färdas över Atlanten skiftar jagets livssyn, långsamt men taktfast, från sprudlande entusiasm till det ordkargaste missmod, allt i form av en dagbok.
Redan efter den första meningen - "O, salighet att vara ung i morgonljus på havet!" - insåg jag emellertid att den fiktiva sjöfararens anteckningar nog skulle dra mig i fel riktning. Jag försöker ju bli av med utropstecken i det här skedet, inte förledas till fler.
En fin bok är det likväl. Kanske vågar jag försjunka i den igen om några veckor.
tisdag 17 november 2009
måndag 16 november 2009
Otrohet och rödvinstryffel
Det senaste året har jag läst ovanligt många noveller. Det hör naturligtvis ihop med att jag själv försöker skriva en samling sådana. Men det har inte varit ett medvetet beslut. Inför vart nytt bokval har dock det där att jag själv skriver korta berättelser fungerat som ett tungt vägande köpargument. Och så har novellerna stadigt blivit allt fler.
Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll (1960) faller också under den kategorin. För trots sina dryga 100 sidor är den är ordkarg, sparsmakad och fokuserad just som en föredömlig novell. (Och flera av mina egna berättelser, förövrigt ungefär lika långa.)
Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll (1960) faller också under den kategorin. För trots sina dryga 100 sidor är den är ordkarg, sparsmakad och fokuserad just som en föredömlig novell. (Och flera av mina egna berättelser, förövrigt ungefär lika långa.)Scenariot: En man, två kvinnor och ett barn är på bilsemester. I den lilla stad de övernattar har just ett svartsjukedrama utspelat sig. Två personer har mördats. När gryningen kommer räknar polisen med att finna mördaren. Men ännu ligger han och trycker någonstans i staden. Medan regnet öser ned.
Utan att så mycket mer behöver sägas speglas två triangeldramer nu i varandra. Ett våldsamt. Och ett undertryckt.
Att läsa sådant här när man finputsar text är som att äta ren äggvita när man deffar. Skillnaden är bara att Marguerite Duras inte alls smakar som äggvita. Utan som rödvinstryffel.
lördag 14 november 2009
Fiskarnas tysta skrik
Isabella Lövin gör själv den bästa jämförelsen: Om det som just nu händer i haven istället hade hänt i våra skogar, skulle de flesta för länge sedan ha protesterat.
Om träden mejades ner och alla djur (älgar, trastar, harar, ormar, vildsvin, tranor, lo-katter) tämligen urskiljningslöst håvades upp i enorma trålar, och de flesta djur också dog av behandlingen, och 20-80 procent av dessa infångade djur sedan kastades tillbaka i skogen igen (döda) eftersom det inte var just skator man var ute efter, eller hjortarna egentligen var för små för att fångas, eller för att man redan fångat så många björnar som man hade tillstånd till, varefter resten paketerades under pittoreska etiketter, såldes och åts upp, vilket ledde till att 90 procent av alla större djur tillslut hade försvunnit och många bestånd hotades av en nära förestående kollaps, och om denna verksamhet dessutom hölls under armarna av politiska beslut som gick rakt emot naturvårdare och oberoende forskares varningar och rekommendationer, helt enkelt för att man tog större hänsyn till skogstrålarnas socioekonomiska situation och yrkeskultur än till våra gemensamma naturtillgångar, och om allt samtidigt åtnjöt årliga ekonomiska EU-subventioner i miljardklassen, ja då hade folk förmodligen rest sig från sofflocken och sagt ifrån.
Men när allt detta bokstavligen sker under ytan, så att vi vanliga landkrabbor inte kan se det, i alla fall inte med våra egna ögon, då är det mycket enklare att trixa med siffror, vända på tolkningar och fumla bort larmen med hänvisning till att om inte vi gör kommer ju ändå någon annan.
Havet - som vi ser det, där vi förnöjt strosar längs Östersjöns sandstränder med en stilla bön om att algblommingen ska komma sent i år så den inte förstör vår semester - fortsätter ju alltjämt, och vad som annars än händer, att glittra fint och vara blått.
Jag har just läst ut Tyst hav - Jakten på den sista matfisken.
Det har nu gått ett par år sedan den kom ut och efter de senaste årens debatt gör mig ämnet inte längre bestört, men känslan av vanmakt är oförminskad. Trots att det är en fantasiskt reportagebok har jag inte kunnat läsa den snabbt eftersom aningarna, om vad vart nytt stycke nu ska tvinga mig att veta, har gett mig stora knutar i magen.
Sedan femtonårsåldern äter jag inte landlevande djur (inte för att jag tycker att det är fel i sig att döda för att äta, utan för att industrin ser ut som den gör). Sedan ungefär ett år tillbaka äter jag inte heller fisk som (för enkelhetens skull) inte godkänts av oberoende organisationer (KRAV eller MSC).
Som Lövin framhåller är det inte säkert att mitt beslut som enskild konsument egentligen gör någon skillnad. Fisken fiskas ändå (kvoterna ska upp). Den säljs sen bara någon annanstans. Men lika lite som jag skulle äta pandakotlett kan jag i dagsläget föreställa mig att äta ål (detta fascinerande djur som faktiskt tycks kunna bli nästan hur gammalt som helst, åtminstone 150 år eller så, även på botten av en brunn).
(En torsk, får vi förresten reda på, lär vara ungefär lika lättdresserad som en hund.)
Bojkott är hur som helst det enda maktmedel som står mig till buds. Vid sidan om att då och då kanske lyckas rösta på rätt människor.
Isabella Lövin intervjuades i P1-programmet Konflikt (24 oktober) om EU:s fiskeavtal med länder i Afrika. Där menar hon att hennes arbete i Europaparlamentet redan börjat ge lite utdelning.
Vi kan bara hoppas (vid allt som ännu är vid liv) att detta faktiskt stämmer.
Om träden mejades ner och alla djur (älgar, trastar, harar, ormar, vildsvin, tranor, lo-katter) tämligen urskiljningslöst håvades upp i enorma trålar, och de flesta djur också dog av behandlingen, och 20-80 procent av dessa infångade djur sedan kastades tillbaka i skogen igen (döda) eftersom det inte var just skator man var ute efter, eller hjortarna egentligen var för små för att fångas, eller för att man redan fångat så många björnar som man hade tillstånd till, varefter resten paketerades under pittoreska etiketter, såldes och åts upp, vilket ledde till att 90 procent av alla större djur tillslut hade försvunnit och många bestånd hotades av en nära förestående kollaps, och om denna verksamhet dessutom hölls under armarna av politiska beslut som gick rakt emot naturvårdare och oberoende forskares varningar och rekommendationer, helt enkelt för att man tog större hänsyn till skogstrålarnas socioekonomiska situation och yrkeskultur än till våra gemensamma naturtillgångar, och om allt samtidigt åtnjöt årliga ekonomiska EU-subventioner i miljardklassen, ja då hade folk förmodligen rest sig från sofflocken och sagt ifrån.
Men när allt detta bokstavligen sker under ytan, så att vi vanliga landkrabbor inte kan se det, i alla fall inte med våra egna ögon, då är det mycket enklare att trixa med siffror, vända på tolkningar och fumla bort larmen med hänvisning till att om inte vi gör kommer ju ändå någon annan.Havet - som vi ser det, där vi förnöjt strosar längs Östersjöns sandstränder med en stilla bön om att algblommingen ska komma sent i år så den inte förstör vår semester - fortsätter ju alltjämt, och vad som annars än händer, att glittra fint och vara blått.
Jag har just läst ut Tyst hav - Jakten på den sista matfisken.
Det har nu gått ett par år sedan den kom ut och efter de senaste årens debatt gör mig ämnet inte längre bestört, men känslan av vanmakt är oförminskad. Trots att det är en fantasiskt reportagebok har jag inte kunnat läsa den snabbt eftersom aningarna, om vad vart nytt stycke nu ska tvinga mig att veta, har gett mig stora knutar i magen.
Sedan femtonårsåldern äter jag inte landlevande djur (inte för att jag tycker att det är fel i sig att döda för att äta, utan för att industrin ser ut som den gör). Sedan ungefär ett år tillbaka äter jag inte heller fisk som (för enkelhetens skull) inte godkänts av oberoende organisationer (KRAV eller MSC).
Som Lövin framhåller är det inte säkert att mitt beslut som enskild konsument egentligen gör någon skillnad. Fisken fiskas ändå (kvoterna ska upp). Den säljs sen bara någon annanstans. Men lika lite som jag skulle äta pandakotlett kan jag i dagsläget föreställa mig att äta ål (detta fascinerande djur som faktiskt tycks kunna bli nästan hur gammalt som helst, åtminstone 150 år eller så, även på botten av en brunn).
(En torsk, får vi förresten reda på, lär vara ungefär lika lättdresserad som en hund.)
Bojkott är hur som helst det enda maktmedel som står mig till buds. Vid sidan om att då och då kanske lyckas rösta på rätt människor.
Isabella Lövin intervjuades i P1-programmet Konflikt (24 oktober) om EU:s fiskeavtal med länder i Afrika. Där menar hon att hennes arbete i Europaparlamentet redan börjat ge lite utdelning.
Vi kan bara hoppas (vid allt som ännu är vid liv) att detta faktiskt stämmer.
Fröken Kan-Själv! gräver sin egen grop (och tar sig upp ur den igen)
Att papper sväller och krymper när det utsätts för vatten är ingen nyhet för någon.
Hur man kringgår denna naturlag när man målar med vattenfärg just på papper är följaktligen något man borde ta reda på redan innan man sätter igång.
Jag hoppades istället att det liksom skulle lösa sig på vägen.
Under hela utställningen i Paris gick jag sedan och grämde mig över att mina bidrag blivit buckliga i kanterna. När jag (i mina egna ögon) lyckats så pass bra med motiven var det ju själva fan att jag inte behärskar materialen.
Väl hemma var det första jag gjorde därför att försöka rätta till eländet. Med nya egenuppfunna (och efter ett telefonsamtal med ramverkstaden någorlunda sanktionerade) metoder.
Jag tapetserade helt enkelt upp dem på en pappskiva.
En god stund låg jag alltså på alla fyra på golvet, svettades och svor förtvivlat medan jag försökte släta ut allt fler av de nya bubblor som uppstod när pappret återigen blev fuktigt av klistret. Det var som att försöka släcka en serie små bränder - så snart man vänder ryggen till blossar det upp igen, och så vidare. Jag trodde att jag var rökt.
Men nu när allt legat i press under natten och jag avtäcker bilderna igen, kan jag faktiskt konstatera att experimentet gått vägen. Målningarna är nu så platta jag bara kan önska.
Pris ske valfritt beläte!
Synd bara att jag inte kom på det här redan innan utställningen...
Hur man kringgår denna naturlag när man målar med vattenfärg just på papper är följaktligen något man borde ta reda på redan innan man sätter igång.
Jag hoppades istället att det liksom skulle lösa sig på vägen.
Under hela utställningen i Paris gick jag sedan och grämde mig över att mina bidrag blivit buckliga i kanterna. När jag (i mina egna ögon) lyckats så pass bra med motiven var det ju själva fan att jag inte behärskar materialen.
Väl hemma var det första jag gjorde därför att försöka rätta till eländet. Med nya egenuppfunna (och efter ett telefonsamtal med ramverkstaden någorlunda sanktionerade) metoder.
Jag tapetserade helt enkelt upp dem på en pappskiva.
En god stund låg jag alltså på alla fyra på golvet, svettades och svor förtvivlat medan jag försökte släta ut allt fler av de nya bubblor som uppstod när pappret återigen blev fuktigt av klistret. Det var som att försöka släcka en serie små bränder - så snart man vänder ryggen till blossar det upp igen, och så vidare. Jag trodde att jag var rökt.
Men nu när allt legat i press under natten och jag avtäcker bilderna igen, kan jag faktiskt konstatera att experimentet gått vägen. Målningarna är nu så platta jag bara kan önska.
Pris ske valfritt beläte!
Synd bara att jag inte kom på det här redan innan utställningen...
fredag 13 november 2009
De älskade skamsedimenten - ett stickprov
I referensjakt på en annan version av Real Wild Child än orginalet och Iggy Pops, fick jag åter en välkommen anledning att botanisera i min ytterst begränsade samling av musikkasetter från 80- och 90-talet.
Förnöjt kunde jag konstatera att Roxettes Look Sharp fortfarande fungerar med imponerande ljudkvalitet och Madonnas Like a Prayer doftar till och med av den ganska tantiga parfym som en gång sprayats på konvolutet.
Däremot har tiden tyvärr förvandlat soundtracket till Pretty Woman till en vad som närmast kan beskrivas som en ganska fridfull syrsornas sång. Så jag fick vända mig till youtube istället.
Från samma gamla soundtrack hittade jag då också den här fräsiga videon. Den är så 90 det bara kan bli. Särskilt Peter Cox dans är fin - bara överbettet saknas. Och lårhöga skinnstövlar är ju förresten modert nu igen. Cirkeln är sluten.
Förnöjt kunde jag konstatera att Roxettes Look Sharp fortfarande fungerar med imponerande ljudkvalitet och Madonnas Like a Prayer doftar till och med av den ganska tantiga parfym som en gång sprayats på konvolutet.
Däremot har tiden tyvärr förvandlat soundtracket till Pretty Woman till en vad som närmast kan beskrivas som en ganska fridfull syrsornas sång. Så jag fick vända mig till youtube istället.
Från samma gamla soundtrack hittade jag då också den här fräsiga videon. Den är så 90 det bara kan bli. Särskilt Peter Cox dans är fin - bara överbettet saknas. Och lårhöga skinnstövlar är ju förresten modert nu igen. Cirkeln är sluten.
torsdag 12 november 2009
Tillbaka på jorden
Nähej, ingen vårsalong för mig i år.
Det gör mig inte så ledsen. Panikmålar man något två veckor före inlämningen (det är inte tillåtet att delta med något som redan ställts ut) får man väl liksom skylla sig själv. Nu får jag dessutom möjlighet att måla klart tavlan på allvar.
Däremot är det tråkigt att inte ha något nytt och konkret att se fram emot. Nervositet är uppfriskande. Nu är jag i dubbel bemärkelse tillbaka i den svenska vardagsdyn...
Jag får väl se till att bli klar med novellerna istället, och äntligen skicka iväg dem. Så har jag nåt att bita på naglarna över, i tre-fyra ljuvliga månader sen.
Det gör mig inte så ledsen. Panikmålar man något två veckor före inlämningen (det är inte tillåtet att delta med något som redan ställts ut) får man väl liksom skylla sig själv. Nu får jag dessutom möjlighet att måla klart tavlan på allvar.
Däremot är det tråkigt att inte ha något nytt och konkret att se fram emot. Nervositet är uppfriskande. Nu är jag i dubbel bemärkelse tillbaka i den svenska vardagsdyn...
Jag får väl se till att bli klar med novellerna istället, och äntligen skicka iväg dem. Så har jag nåt att bita på naglarna över, i tre-fyra ljuvliga månader sen.
onsdag 11 november 2009
De får väl börja snickra istället
Kommer hem till tråkiga biografnyheter - i alla fall i Södertälje.
Där har kommunen vräkt stadens enda biograf med två veckors varsel till förmån för en Clas Ohlson-butik. Detta, menar det vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg förnöjt, ska göra centrumet mer attraktivt.
För hemmapularna möjligtvis. Men knappast för de kulturintresserade. Inte för dem som vill ha något att göra på stan, också efter det att butikerna har stängt.
Att staden ska ha en biograf tycker Staffan Norberg samtidigt (och mycket motsägelsefullt) är självklart. Exakt var en sådan bör ligga betraktar han enbart som en "detaljdiskussion".
Men att öppna en ny biograf i en lokal som inte redan är anpassad för liknande verksamhet (biografen Grand var från början en kvarterskyrka - altaret finns fortfarande kvar bakom någon mellanvägg) är knappast gjort i en handvänding, om nu någon överhuvudtaget anser sig ha råd.
Som det ser ut nu blir Södertäljeborna helt enkelt utan en ordentlig biograf.
Det är på det hela taget mycket sorgligt.
Där har kommunen vräkt stadens enda biograf med två veckors varsel till förmån för en Clas Ohlson-butik. Detta, menar det vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg förnöjt, ska göra centrumet mer attraktivt.
För hemmapularna möjligtvis. Men knappast för de kulturintresserade. Inte för dem som vill ha något att göra på stan, också efter det att butikerna har stängt.
Att staden ska ha en biograf tycker Staffan Norberg samtidigt (och mycket motsägelsefullt) är självklart. Exakt var en sådan bör ligga betraktar han enbart som en "detaljdiskussion".
Men att öppna en ny biograf i en lokal som inte redan är anpassad för liknande verksamhet (biografen Grand var från början en kvarterskyrka - altaret finns fortfarande kvar bakom någon mellanvägg) är knappast gjort i en handvänding, om nu någon överhuvudtaget anser sig ha råd.
Som det ser ut nu blir Södertäljeborna helt enkelt utan en ordentlig biograf.
Det är på det hela taget mycket sorgligt.
tisdag 10 november 2009
Tråden
Feber + Skräpmat + 6 x Kvalitetsteve (i streck) = En faktiskt inte jättehemsk kombination
Flygresa + Öronsmärtor + 4 x Otympligt baggage + Trafikrubbningar (beklagade i raspiga högtalare på främmande språk) = Tvärtom inte alls lika trevligt
***
Och apropå rasp: Är det inte något av ett mysterium hur dagens ingenjörer (och för den delen också gårdagens och förrgårdagens) utan vidare kan få en bevingad metallcylinder, fylld av människor och all möjlig annan bråte, att lyfta från marken och flyga ett kvarts varv runt jorden (om det skulle behövas), men samtidigt kan misslyckas så kapitalt med att installera ett fungerande högtalsystem i samma tekniska underverk?
Jag menar, har någon någonsin verkligen hört vad piloten velat förmedla sina passagerare? Mer än ett (i ganska uppkavlad ton):
- Hallo. This is Captain Mkschsst speaking. We're now flying at a hgthhh of tkresch thousand feet. The temperakrsch at rsch destination is minus ktersch degrees. And we're expecting to krschssch in aproximaschkstr one hour and kirschksty minutes. Thank you.
Flygresa + Öronsmärtor + 4 x Otympligt baggage + Trafikrubbningar (beklagade i raspiga högtalare på främmande språk) = Tvärtom inte alls lika trevligt
***
Och apropå rasp: Är det inte något av ett mysterium hur dagens ingenjörer (och för den delen också gårdagens och förrgårdagens) utan vidare kan få en bevingad metallcylinder, fylld av människor och all möjlig annan bråte, att lyfta från marken och flyga ett kvarts varv runt jorden (om det skulle behövas), men samtidigt kan misslyckas så kapitalt med att installera ett fungerande högtalsystem i samma tekniska underverk?
Jag menar, har någon någonsin verkligen hört vad piloten velat förmedla sina passagerare? Mer än ett (i ganska uppkavlad ton):
- Hallo. This is Captain Mkschsst speaking. We're now flying at a hgthhh of tkresch thousand feet. The temperakrsch at rsch destination is minus ktersch degrees. And we're expecting to krschssch in aproximaschkstr one hour and kirschksty minutes. Thank you.
måndag 9 november 2009
20 år senare, i Paris
En tyst och sansad flod av människor rörde sig i mörkret genom Tuilerierna, bort mot Place de la Concorde. Det doftade storslagenhet och eftertanke. Himlen var klar över obelisken och vädret milt och stilla. Det borgade för en vacker stund.
Nog hade man förväntat sig ett tal åtminstone, en lasershow i de rökiga fyrverkeriernas ställe. Men när cellister och körer efter en halvtimme tystnade, skingrades folkmassan bara, lika tyst och sansat som den samlats. Och så var det tjugoårsminnet slut.
När själva firandet väl startade, med pampig körsång och bildspel längs fasaderna, kändes det också som en fläkt av historiens vingslag. Men mycket mer än så blev det väl inte.
Nog hade man förväntat sig ett tal åtminstone, en lasershow i de rökiga fyrverkeriernas ställe. Men när cellister och körer efter en halvtimme tystnade, skingrades folkmassan bara, lika tyst och sansat som den samlats. Och så var det tjugoårsminnet slut.
Ett vackert antiklimax, med andra ord. Men så här såg det ut i alla fall.
Perspektivval
Allting har en baksida.Även Hotel Tolbiac.
Hur man nu väljer att se på saker och ting.
Feber och snuva gör sitt till.
Jag är rätt trött på det här stället nu.
Punkt och knut
Så ekar palatset öde igen.
Igår hämtades konsten, under ett förvånansvärt smidigt franskt kaos, ut från salongerna och allt är över för den här gången. Kanske vore det på sin plats med en liten sammanfattning, för att slå knut och sätta punkt.
Att ställa ut i Grand Palais har känts större än det kanske är. Eller om det möjligen är tvärt om.
Jag hade inga förväntningar på den här veckan. Sålunda är jag i efterhand varken glad eller besviken. Mitt deltagande förefaller mig på det hela taget försvinnande i det stora havet av konst. Men som kortvarig spion såg jag åtminstone en fräsig typ i skinnrock stanna upp och fotografera min tavla, mina kontaktuppgifter, innan han hastigt och (vill jag gärna tänka) selektivt ilade vidare. Och min lilla bunt med visitkort gick åt.
Jag sålde inget. Men i det avseendet är jag i gott sällskap. Det gjorde knappast någon annan heller. Trots att mer än 20 000 personer måste ha besökt utställningen (beaktat de 14 500 som köade för att komma in redan under öppningsdagen), höll man ordentligt i plånboken. Konstnärerna skyller på krisen.
Om den trevlige man med god smak som tidigare kommenterade mitt inlägg ”Avtäckning” fortfarande är intresserad av att bli ett konstverk rikare, får han alltså gärna höra av sig igen. (Min mailadress står att finna i högerspalten.)
Hur som helst var det en intressant erfarenhet. Och kanske leder alla möten till fler aktiviteter i framtiden.
Men just nu ska det mest bli skönt att komma hem till vardagen igen. Att bombarderas med konst är både utmattande och inspirerande.
***
Att evenemanget kortades med en dag beror på Berlinmurens fall för jämt 20 år sedan. Staden firar sitt frändskap till Tyskland, med symbolisk cellomusik och pampigt ljusspel på Place de la Concorde.
Om jag inte har feberfrossa då, ska jag naturligtvis dit och titta.
Igår hämtades konsten, under ett förvånansvärt smidigt franskt kaos, ut från salongerna och allt är över för den här gången. Kanske vore det på sin plats med en liten sammanfattning, för att slå knut och sätta punkt.
Att ställa ut i Grand Palais har känts större än det kanske är. Eller om det möjligen är tvärt om.
Jag hade inga förväntningar på den här veckan. Sålunda är jag i efterhand varken glad eller besviken. Mitt deltagande förefaller mig på det hela taget försvinnande i det stora havet av konst. Men som kortvarig spion såg jag åtminstone en fräsig typ i skinnrock stanna upp och fotografera min tavla, mina kontaktuppgifter, innan han hastigt och (vill jag gärna tänka) selektivt ilade vidare. Och min lilla bunt med visitkort gick åt.
Jag sålde inget. Men i det avseendet är jag i gott sällskap. Det gjorde knappast någon annan heller. Trots att mer än 20 000 personer måste ha besökt utställningen (beaktat de 14 500 som köade för att komma in redan under öppningsdagen), höll man ordentligt i plånboken. Konstnärerna skyller på krisen.
Om den trevlige man med god smak som tidigare kommenterade mitt inlägg ”Avtäckning” fortfarande är intresserad av att bli ett konstverk rikare, får han alltså gärna höra av sig igen. (Min mailadress står att finna i högerspalten.)
Hur som helst var det en intressant erfarenhet. Och kanske leder alla möten till fler aktiviteter i framtiden.
Men just nu ska det mest bli skönt att komma hem till vardagen igen. Att bombarderas med konst är både utmattande och inspirerande.
***
Att evenemanget kortades med en dag beror på Berlinmurens fall för jämt 20 år sedan. Staden firar sitt frändskap till Tyskland, med symbolisk cellomusik och pampigt ljusspel på Place de la Concorde.Om jag inte har feberfrossa då, ska jag naturligtvis dit och titta.
söndag 8 november 2009
Lägesrapport (23)
Ugglar: på hotellet med feber och en enorm flaska apelsinjuice.
Skriver: lägesrapporter för att ha nåt att göra.
Läser äntligen: Tyst hav av Isabella Lövin,
och blir: gränslöst fascinerad av ålar.
Läser också: novell nummer ett från början igen. Det vill säga -
Vaskar: genom dyn efter pärlor.
Drömmer: om graviditetstest, efter Emma G.M.s vackra inlägg igår.
Vaknar: på morgonen,
och vet: inte var jag är.
Äter: pistagenötter för omväxlings skull, och mögelost på jakt efter penicillium.
Försöker: hitta Barbara Sipos och Shigeru Ayoama på nätet, mina två favoriter från Art en Capital.
Lyckas: med den ena,
men hamnar med den andra: ständigt hos andra japaner - professorer, affärsmän, olympier och tekniska prisvinnare.
Hämtar: de egna tavlorna från palatset ikväll, eftersom ett stadsbesök med avspärrningar lär göra det omöjligt i morgon.
Bör väl dessförinnan: ge mig ut och köpa tejp.
Skriver: lägesrapporter för att ha nåt att göra.
Läser äntligen: Tyst hav av Isabella Lövin,
och blir: gränslöst fascinerad av ålar.
Läser också: novell nummer ett från början igen. Det vill säga -
Vaskar: genom dyn efter pärlor.
Drömmer: om graviditetstest, efter Emma G.M.s vackra inlägg igår.
Vaknar: på morgonen,
och vet: inte var jag är.
Äter: pistagenötter för omväxlings skull, och mögelost på jakt efter penicillium.
Försöker: hitta Barbara Sipos och Shigeru Ayoama på nätet, mina två favoriter från Art en Capital.
Lyckas: med den ena,
men hamnar med den andra: ständigt hos andra japaner - professorer, affärsmän, olympier och tekniska prisvinnare.
Hämtar: de egna tavlorna från palatset ikväll, eftersom ett stadsbesök med avspärrningar lär göra det omöjligt i morgon.
Bör väl dessförinnan: ge mig ut och köpa tejp.
Fars dag
Min pappa läser nog inte den här bloggen. Men dagen till ära kan jag ändå berätta en lustig sak som har med både honom och min vistelse i Paris att göra.
Luis Deza, som också är här för att ställa ut i Grand Palais, men i salongen "Comparaisons", har haft sin ateljé i botten av min pappas hus i Hammarbyhöjden, lika länge som min pappa har bott där.
Hur många gånger har jag inte gått förbi hans färgglada skylt på väg hem till pappa (inte så förtvivlat många) och tänkt att jaha här arbetar en konstnär?
Ändå blev jag tvungen att åka till ett annat land för att träffa honom.
Sådan ser världen ut.
Luis Deza, som också är här för att ställa ut i Grand Palais, men i salongen "Comparaisons", har haft sin ateljé i botten av min pappas hus i Hammarbyhöjden, lika länge som min pappa har bott där.
Hur många gånger har jag inte gått förbi hans färgglada skylt på väg hem till pappa (inte så förtvivlat många) och tänkt att jaha här arbetar en konstnär?
Ändå blev jag tvungen att åka till ett annat land för att träffa honom.
Sådan ser världen ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
