Fröken Kan-Själv! gräver sin egen grop (och tar sig upp ur den igen)

Att papper sväller och krymper när det utsätts för vatten är ingen nyhet för någon.

Hur man kringgår denna naturlag när man målar med vattenfärg just på papper är följaktligen något man borde ta reda på redan innan man sätter igång.

Jag hoppades istället att det liksom skulle lösa sig på vägen.

Under hela utställningen i Paris gick jag sedan och grämde mig över att mina bidrag blivit buckliga i kanterna. När jag (i mina egna ögon) lyckats så pass bra med motiven var det ju själva fan att jag inte behärskar materialen.

Väl hemma var det första jag gjorde därför att försöka rätta till eländet. Med nya egenuppfunna (och efter ett telefonsamtal med ramverkstaden någorlunda sanktionerade) metoder.

Jag tapetserade helt enkelt upp dem på en pappskiva.

En god stund låg jag alltså på alla fyra på golvet, svettades och svor förtvivlat medan jag försökte släta ut allt fler av de nya bubblor som uppstod när pappret återigen blev fuktigt av klistret. Det var som att försöka släcka en serie små bränder - så snart man vänder ryggen till blossar det upp igen, och så vidare. Jag trodde att jag var rökt.

Men nu när allt legat i press under natten och jag avtäcker bilderna igen, kan jag faktiskt konstatera att experimentet gått vägen. Målningarna är nu så platta jag bara kan önska.

Pris ske valfritt beläte!

Synd bara att jag inte kom på det här redan innan utställningen...