Jag skriver så mycket just nu att varje ledig dag känns som julafton.
Den här veckan har det varit julafton måndag, tisdag onsdag, torsdag och igår.
Idag blåstes juleljusen ut. Men i morgon ska de tändas igen.
Som jag längtar redan!
söndag 22 november 2009
Synd att klaga
-Fast jag tycker ju att ditt liv låter rätt bra. Du jobbar lite lagom och behöver inte bekymra dig för pengar. Resten av tiden kan du syssla med det du helst vill och folk gillar dessutom det du gör. Det låter ju rätt idealiskt faktiskt.
-Tja, när du säger det på det viset så...
-Tja, när du säger det på det viset så...
lördag 21 november 2009
Biografi (26) - Andra kassan tack
En gång, i vad som känns som en ganska avlägsen dåtid, var Stockholms filmfestival en skimrande lockelse att se fram emot.
En gång, i vad jag hoppas inte är en alltför avlägsen framtid, ska den kanske bli det igen.
I nuläget är den en tornado full av bröte som driver in över min stundvisa arbetsplats och förvandlar den till någon annans oöverskådliga kaos.
Maskinisterna jobbar 18-timmarspass med för lite sömn emellan. Den ordinarie kassapersonalen reduceras till tumrullare, espressomakare och vidarebefordrare av frågor.
Det är de uppgivna leendenas tid.
Jag erkänner att jag helst håller mig borta.
En gång, i vad jag hoppas inte är en alltför avlägsen framtid, ska den kanske bli det igen.
I nuläget är den en tornado full av bröte som driver in över min stundvisa arbetsplats och förvandlar den till någon annans oöverskådliga kaos.
Maskinisterna jobbar 18-timmarspass med för lite sömn emellan. Den ordinarie kassapersonalen reduceras till tumrullare, espressomakare och vidarebefordrare av frågor.
Det är de uppgivna leendenas tid.
Jag erkänner att jag helst håller mig borta.
torsdag 19 november 2009
In vino imagines
När man hälsar på hos min vän vid Odenplan bjuds man alltid på vin och mandelskorpa. Sån är seden och jag är sen att klaga.
Igår var jag där för att få en novell dissekerad, vilket också skedde med föredömlig precision.
Min vän hade mycket förnuftigt att säga. Han citerade Harold Bloom och jag nickade initierat. Det stod sig fint mot vinet och skorporna.
Efteråt är jag full av nya idéer.
Jag måste strama upp (just som jag gör). Och sedan skruva till.
Kanske blir jag tvungen att starta en eldsvåda bland annat.
Igår var jag där för att få en novell dissekerad, vilket också skedde med föredömlig precision.
Min vän hade mycket förnuftigt att säga. Han citerade Harold Bloom och jag nickade initierat. Det stod sig fint mot vinet och skorporna.
Efteråt är jag full av nya idéer.
Jag måste strama upp (just som jag gör). Och sedan skruva till.
Kanske blir jag tvungen att starta en eldsvåda bland annat.
onsdag 18 november 2009
Fem små nätta melodier (och en stämpel)
I jämförelse med den obehagsladdade, mycket suggestiva framtidsskildringen Never let me go, är Kazuo Ishiguros Nocturnes: Five Storys of Music and Nightfall, förvånansvärt slätstrukna.
De fem historierna handlar alla om människor någonstans på den här sidan av det stora genombrottet. En del har fortfarande tiden för sig. Andra har fastnat någonstans på vägen. Men alla har i grunden goda förutsättningar att lyckas. Deras drömmar kunde ha gällt vad som helst. Nu gäller de musiken.
Det ena troligen som en direkt följd av det andra.
De fem historierna handlar alla om människor någonstans på den här sidan av det stora genombrottet. En del har fortfarande tiden för sig. Andra har fastnat någonstans på vägen. Men alla har i grunden goda förutsättningar att lyckas. Deras drömmar kunde ha gällt vad som helst. Nu gäller de musiken. Det är upplagt för funderingar kring tidens gång, om att önskningar som slår in, sker för sällan, det blir nånting mittemellan.
Men karaktärerna är för enformiga för att riktigt engagera. Männen tafatta och tjurskalliga. Kvinnorna nyckfulla, lite till åren och inte längre fullt så vackra. Deras öden är underhållande men kommer aldrig åt på djupet.
Jag lägger den till handlingarna med en liten axelryckning.
Så här i efterhand gläds jag fortfarande mest åt den fina stämpeln på försättsbladet, från Shakespeare and Company i Paris.
tisdag 17 november 2009
Allting har sin tid
Funderade på att läsa om Sven Del Blancs Speranza. Det var femton år sedan jag öppnade den sist men ur bakhuvudet har den ändå inspirerat mig till den novell jag skriver på nu. (Liksom även Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, och säkert en helt massa andra saker som jag inte kan sätta fingret på med rak arm.)
Den utspelar sig på ett slavskepp i slutet av 1700-talet och samtidigt som vi färdas över Atlanten skiftar jagets livssyn, långsamt men taktfast, från sprudlande entusiasm till det ordkargaste missmod, allt i form av en dagbok.
Redan efter den första meningen - "O, salighet att vara ung i morgonljus på havet!" - insåg jag emellertid att den fiktiva sjöfararens anteckningar nog skulle dra mig i fel riktning. Jag försöker ju bli av med utropstecken i det här skedet, inte förledas till fler.
En fin bok är det likväl. Kanske vågar jag försjunka i den igen om några veckor.
Den utspelar sig på ett slavskepp i slutet av 1700-talet och samtidigt som vi färdas över Atlanten skiftar jagets livssyn, långsamt men taktfast, från sprudlande entusiasm till det ordkargaste missmod, allt i form av en dagbok.
Redan efter den första meningen - "O, salighet att vara ung i morgonljus på havet!" - insåg jag emellertid att den fiktiva sjöfararens anteckningar nog skulle dra mig i fel riktning. Jag försöker ju bli av med utropstecken i det här skedet, inte förledas till fler.
En fin bok är det likväl. Kanske vågar jag försjunka i den igen om några veckor.
måndag 16 november 2009
Otrohet och rödvinstryffel
Det senaste året har jag läst ovanligt många noveller. Det hör naturligtvis ihop med att jag själv försöker skriva en samling sådana. Men det har inte varit ett medvetet beslut. Inför vart nytt bokval har dock det där att jag själv skriver korta berättelser fungerat som ett tungt vägande köpargument. Och så har novellerna stadigt blivit allt fler.
Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll (1960) faller också under den kategorin. För trots sina dryga 100 sidor är den är ordkarg, sparsmakad och fokuserad just som en föredömlig novell. (Och flera av mina egna berättelser, förövrigt ungefär lika långa.)
Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll (1960) faller också under den kategorin. För trots sina dryga 100 sidor är den är ordkarg, sparsmakad och fokuserad just som en föredömlig novell. (Och flera av mina egna berättelser, förövrigt ungefär lika långa.)Scenariot: En man, två kvinnor och ett barn är på bilsemester. I den lilla stad de övernattar har just ett svartsjukedrama utspelat sig. Två personer har mördats. När gryningen kommer räknar polisen med att finna mördaren. Men ännu ligger han och trycker någonstans i staden. Medan regnet öser ned.
Utan att så mycket mer behöver sägas speglas två triangeldramer nu i varandra. Ett våldsamt. Och ett undertryckt.
Att läsa sådant här när man finputsar text är som att äta ren äggvita när man deffar. Skillnaden är bara att Marguerite Duras inte alls smakar som äggvita. Utan som rödvinstryffel.
lördag 14 november 2009
Fiskarnas tysta skrik
Isabella Lövin gör själv den bästa jämförelsen: Om det som just nu händer i haven istället hade hänt i våra skogar, skulle de flesta för länge sedan ha protesterat.
Om träden mejades ner och alla djur (älgar, trastar, harar, ormar, vildsvin, tranor, lo-katter) tämligen urskiljningslöst håvades upp i enorma trålar, och de flesta djur också dog av behandlingen, och 20-80 procent av dessa infångade djur sedan kastades tillbaka i skogen igen (döda) eftersom det inte var just skator man var ute efter, eller hjortarna egentligen var för små för att fångas, eller för att man redan fångat så många björnar som man hade tillstånd till, varefter resten paketerades under pittoreska etiketter, såldes och åts upp, vilket ledde till att 90 procent av alla större djur tillslut hade försvunnit och många bestånd hotades av en nära förestående kollaps, och om denna verksamhet dessutom hölls under armarna av politiska beslut som gick rakt emot naturvårdare och oberoende forskares varningar och rekommendationer, helt enkelt för att man tog större hänsyn till skogstrålarnas socioekonomiska situation och yrkeskultur än till våra gemensamma naturtillgångar, och om allt samtidigt åtnjöt årliga ekonomiska EU-subventioner i miljardklassen, ja då hade folk förmodligen rest sig från sofflocken och sagt ifrån.
Men när allt detta bokstavligen sker under ytan, så att vi vanliga landkrabbor inte kan se det, i alla fall inte med våra egna ögon, då är det mycket enklare att trixa med siffror, vända på tolkningar och fumla bort larmen med hänvisning till att om inte vi gör kommer ju ändå någon annan.
Havet - som vi ser det, där vi förnöjt strosar längs Östersjöns sandstränder med en stilla bön om att algblommingen ska komma sent i år så den inte förstör vår semester - fortsätter ju alltjämt, och vad som annars än händer, att glittra fint och vara blått.
Jag har just läst ut Tyst hav - Jakten på den sista matfisken.
Det har nu gått ett par år sedan den kom ut och efter de senaste årens debatt gör mig ämnet inte längre bestört, men känslan av vanmakt är oförminskad. Trots att det är en fantasiskt reportagebok har jag inte kunnat läsa den snabbt eftersom aningarna, om vad vart nytt stycke nu ska tvinga mig att veta, har gett mig stora knutar i magen.
Sedan femtonårsåldern äter jag inte landlevande djur (inte för att jag tycker att det är fel i sig att döda för att äta, utan för att industrin ser ut som den gör). Sedan ungefär ett år tillbaka äter jag inte heller fisk som (för enkelhetens skull) inte godkänts av oberoende organisationer (KRAV eller MSC).
Som Lövin framhåller är det inte säkert att mitt beslut som enskild konsument egentligen gör någon skillnad. Fisken fiskas ändå (kvoterna ska upp). Den säljs sen bara någon annanstans. Men lika lite som jag skulle äta pandakotlett kan jag i dagsläget föreställa mig att äta ål (detta fascinerande djur som faktiskt tycks kunna bli nästan hur gammalt som helst, åtminstone 150 år eller så, även på botten av en brunn).
(En torsk, får vi förresten reda på, lär vara ungefär lika lättdresserad som en hund.)
Bojkott är hur som helst det enda maktmedel som står mig till buds. Vid sidan om att då och då kanske lyckas rösta på rätt människor.
Isabella Lövin intervjuades i P1-programmet Konflikt (24 oktober) om EU:s fiskeavtal med länder i Afrika. Där menar hon att hennes arbete i Europaparlamentet redan börjat ge lite utdelning.
Vi kan bara hoppas (vid allt som ännu är vid liv) att detta faktiskt stämmer.
Om träden mejades ner och alla djur (älgar, trastar, harar, ormar, vildsvin, tranor, lo-katter) tämligen urskiljningslöst håvades upp i enorma trålar, och de flesta djur också dog av behandlingen, och 20-80 procent av dessa infångade djur sedan kastades tillbaka i skogen igen (döda) eftersom det inte var just skator man var ute efter, eller hjortarna egentligen var för små för att fångas, eller för att man redan fångat så många björnar som man hade tillstånd till, varefter resten paketerades under pittoreska etiketter, såldes och åts upp, vilket ledde till att 90 procent av alla större djur tillslut hade försvunnit och många bestånd hotades av en nära förestående kollaps, och om denna verksamhet dessutom hölls under armarna av politiska beslut som gick rakt emot naturvårdare och oberoende forskares varningar och rekommendationer, helt enkelt för att man tog större hänsyn till skogstrålarnas socioekonomiska situation och yrkeskultur än till våra gemensamma naturtillgångar, och om allt samtidigt åtnjöt årliga ekonomiska EU-subventioner i miljardklassen, ja då hade folk förmodligen rest sig från sofflocken och sagt ifrån.
Men när allt detta bokstavligen sker under ytan, så att vi vanliga landkrabbor inte kan se det, i alla fall inte med våra egna ögon, då är det mycket enklare att trixa med siffror, vända på tolkningar och fumla bort larmen med hänvisning till att om inte vi gör kommer ju ändå någon annan.Havet - som vi ser det, där vi förnöjt strosar längs Östersjöns sandstränder med en stilla bön om att algblommingen ska komma sent i år så den inte förstör vår semester - fortsätter ju alltjämt, och vad som annars än händer, att glittra fint och vara blått.
Jag har just läst ut Tyst hav - Jakten på den sista matfisken.
Det har nu gått ett par år sedan den kom ut och efter de senaste årens debatt gör mig ämnet inte längre bestört, men känslan av vanmakt är oförminskad. Trots att det är en fantasiskt reportagebok har jag inte kunnat läsa den snabbt eftersom aningarna, om vad vart nytt stycke nu ska tvinga mig att veta, har gett mig stora knutar i magen.
Sedan femtonårsåldern äter jag inte landlevande djur (inte för att jag tycker att det är fel i sig att döda för att äta, utan för att industrin ser ut som den gör). Sedan ungefär ett år tillbaka äter jag inte heller fisk som (för enkelhetens skull) inte godkänts av oberoende organisationer (KRAV eller MSC).
Som Lövin framhåller är det inte säkert att mitt beslut som enskild konsument egentligen gör någon skillnad. Fisken fiskas ändå (kvoterna ska upp). Den säljs sen bara någon annanstans. Men lika lite som jag skulle äta pandakotlett kan jag i dagsläget föreställa mig att äta ål (detta fascinerande djur som faktiskt tycks kunna bli nästan hur gammalt som helst, åtminstone 150 år eller så, även på botten av en brunn).
(En torsk, får vi förresten reda på, lär vara ungefär lika lättdresserad som en hund.)
Bojkott är hur som helst det enda maktmedel som står mig till buds. Vid sidan om att då och då kanske lyckas rösta på rätt människor.
Isabella Lövin intervjuades i P1-programmet Konflikt (24 oktober) om EU:s fiskeavtal med länder i Afrika. Där menar hon att hennes arbete i Europaparlamentet redan börjat ge lite utdelning.
Vi kan bara hoppas (vid allt som ännu är vid liv) att detta faktiskt stämmer.
Fröken Kan-Själv! gräver sin egen grop (och tar sig upp ur den igen)
Att papper sväller och krymper när det utsätts för vatten är ingen nyhet för någon.
Hur man kringgår denna naturlag när man målar med vattenfärg just på papper är följaktligen något man borde ta reda på redan innan man sätter igång.
Jag hoppades istället att det liksom skulle lösa sig på vägen.
Under hela utställningen i Paris gick jag sedan och grämde mig över att mina bidrag blivit buckliga i kanterna. När jag (i mina egna ögon) lyckats så pass bra med motiven var det ju själva fan att jag inte behärskar materialen.
Väl hemma var det första jag gjorde därför att försöka rätta till eländet. Med nya egenuppfunna (och efter ett telefonsamtal med ramverkstaden någorlunda sanktionerade) metoder.
Jag tapetserade helt enkelt upp dem på en pappskiva.
En god stund låg jag alltså på alla fyra på golvet, svettades och svor förtvivlat medan jag försökte släta ut allt fler av de nya bubblor som uppstod när pappret återigen blev fuktigt av klistret. Det var som att försöka släcka en serie små bränder - så snart man vänder ryggen till blossar det upp igen, och så vidare. Jag trodde att jag var rökt.
Men nu när allt legat i press under natten och jag avtäcker bilderna igen, kan jag faktiskt konstatera att experimentet gått vägen. Målningarna är nu så platta jag bara kan önska.
Pris ske valfritt beläte!
Synd bara att jag inte kom på det här redan innan utställningen...
Hur man kringgår denna naturlag när man målar med vattenfärg just på papper är följaktligen något man borde ta reda på redan innan man sätter igång.
Jag hoppades istället att det liksom skulle lösa sig på vägen.
Under hela utställningen i Paris gick jag sedan och grämde mig över att mina bidrag blivit buckliga i kanterna. När jag (i mina egna ögon) lyckats så pass bra med motiven var det ju själva fan att jag inte behärskar materialen.
Väl hemma var det första jag gjorde därför att försöka rätta till eländet. Med nya egenuppfunna (och efter ett telefonsamtal med ramverkstaden någorlunda sanktionerade) metoder.
Jag tapetserade helt enkelt upp dem på en pappskiva.
En god stund låg jag alltså på alla fyra på golvet, svettades och svor förtvivlat medan jag försökte släta ut allt fler av de nya bubblor som uppstod när pappret återigen blev fuktigt av klistret. Det var som att försöka släcka en serie små bränder - så snart man vänder ryggen till blossar det upp igen, och så vidare. Jag trodde att jag var rökt.
Men nu när allt legat i press under natten och jag avtäcker bilderna igen, kan jag faktiskt konstatera att experimentet gått vägen. Målningarna är nu så platta jag bara kan önska.
Pris ske valfritt beläte!
Synd bara att jag inte kom på det här redan innan utställningen...
fredag 13 november 2009
De älskade skamsedimenten - ett stickprov
I referensjakt på en annan version av Real Wild Child än orginalet och Iggy Pops, fick jag åter en välkommen anledning att botanisera i min ytterst begränsade samling av musikkasetter från 80- och 90-talet.
Förnöjt kunde jag konstatera att Roxettes Look Sharp fortfarande fungerar med imponerande ljudkvalitet och Madonnas Like a Prayer doftar till och med av den ganska tantiga parfym som en gång sprayats på konvolutet.
Däremot har tiden tyvärr förvandlat soundtracket till Pretty Woman till en vad som närmast kan beskrivas som en ganska fridfull syrsornas sång. Så jag fick vända mig till youtube istället.
Från samma gamla soundtrack hittade jag då också den här fräsiga videon. Den är så 90 det bara kan bli. Särskilt Peter Cox dans är fin - bara överbettet saknas. Och lårhöga skinnstövlar är ju förresten modert nu igen. Cirkeln är sluten.
Förnöjt kunde jag konstatera att Roxettes Look Sharp fortfarande fungerar med imponerande ljudkvalitet och Madonnas Like a Prayer doftar till och med av den ganska tantiga parfym som en gång sprayats på konvolutet.
Däremot har tiden tyvärr förvandlat soundtracket till Pretty Woman till en vad som närmast kan beskrivas som en ganska fridfull syrsornas sång. Så jag fick vända mig till youtube istället.
Från samma gamla soundtrack hittade jag då också den här fräsiga videon. Den är så 90 det bara kan bli. Särskilt Peter Cox dans är fin - bara överbettet saknas. Och lårhöga skinnstövlar är ju förresten modert nu igen. Cirkeln är sluten.
torsdag 12 november 2009
Tillbaka på jorden
Nähej, ingen vårsalong för mig i år.
Det gör mig inte så ledsen. Panikmålar man något två veckor före inlämningen (det är inte tillåtet att delta med något som redan ställts ut) får man väl liksom skylla sig själv. Nu får jag dessutom möjlighet att måla klart tavlan på allvar.
Däremot är det tråkigt att inte ha något nytt och konkret att se fram emot. Nervositet är uppfriskande. Nu är jag i dubbel bemärkelse tillbaka i den svenska vardagsdyn...
Jag får väl se till att bli klar med novellerna istället, och äntligen skicka iväg dem. Så har jag nåt att bita på naglarna över, i tre-fyra ljuvliga månader sen.
Det gör mig inte så ledsen. Panikmålar man något två veckor före inlämningen (det är inte tillåtet att delta med något som redan ställts ut) får man väl liksom skylla sig själv. Nu får jag dessutom möjlighet att måla klart tavlan på allvar.
Däremot är det tråkigt att inte ha något nytt och konkret att se fram emot. Nervositet är uppfriskande. Nu är jag i dubbel bemärkelse tillbaka i den svenska vardagsdyn...
Jag får väl se till att bli klar med novellerna istället, och äntligen skicka iväg dem. Så har jag nåt att bita på naglarna över, i tre-fyra ljuvliga månader sen.
onsdag 11 november 2009
De får väl börja snickra istället
Kommer hem till tråkiga biografnyheter - i alla fall i Södertälje.
Där har kommunen vräkt stadens enda biograf med två veckors varsel till förmån för en Clas Ohlson-butik. Detta, menar det vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg förnöjt, ska göra centrumet mer attraktivt.
För hemmapularna möjligtvis. Men knappast för de kulturintresserade. Inte för dem som vill ha något att göra på stan, också efter det att butikerna har stängt.
Att staden ska ha en biograf tycker Staffan Norberg samtidigt (och mycket motsägelsefullt) är självklart. Exakt var en sådan bör ligga betraktar han enbart som en "detaljdiskussion".
Men att öppna en ny biograf i en lokal som inte redan är anpassad för liknande verksamhet (biografen Grand var från början en kvarterskyrka - altaret finns fortfarande kvar bakom någon mellanvägg) är knappast gjort i en handvänding, om nu någon överhuvudtaget anser sig ha råd.
Som det ser ut nu blir Södertäljeborna helt enkelt utan en ordentlig biograf.
Det är på det hela taget mycket sorgligt.
Där har kommunen vräkt stadens enda biograf med två veckors varsel till förmån för en Clas Ohlson-butik. Detta, menar det vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg förnöjt, ska göra centrumet mer attraktivt.
För hemmapularna möjligtvis. Men knappast för de kulturintresserade. Inte för dem som vill ha något att göra på stan, också efter det att butikerna har stängt.
Att staden ska ha en biograf tycker Staffan Norberg samtidigt (och mycket motsägelsefullt) är självklart. Exakt var en sådan bör ligga betraktar han enbart som en "detaljdiskussion".
Men att öppna en ny biograf i en lokal som inte redan är anpassad för liknande verksamhet (biografen Grand var från början en kvarterskyrka - altaret finns fortfarande kvar bakom någon mellanvägg) är knappast gjort i en handvänding, om nu någon överhuvudtaget anser sig ha råd.
Som det ser ut nu blir Södertäljeborna helt enkelt utan en ordentlig biograf.
Det är på det hela taget mycket sorgligt.
tisdag 10 november 2009
Tråden
Feber + Skräpmat + 6 x Kvalitetsteve (i streck) = En faktiskt inte jättehemsk kombination
Flygresa + Öronsmärtor + 4 x Otympligt baggage + Trafikrubbningar (beklagade i raspiga högtalare på främmande språk) = Tvärtom inte alls lika trevligt
***
Och apropå rasp: Är det inte något av ett mysterium hur dagens ingenjörer (och för den delen också gårdagens och förrgårdagens) utan vidare kan få en bevingad metallcylinder, fylld av människor och all möjlig annan bråte, att lyfta från marken och flyga ett kvarts varv runt jorden (om det skulle behövas), men samtidigt kan misslyckas så kapitalt med att installera ett fungerande högtalsystem i samma tekniska underverk?
Jag menar, har någon någonsin verkligen hört vad piloten velat förmedla sina passagerare? Mer än ett (i ganska uppkavlad ton):
- Hallo. This is Captain Mkschsst speaking. We're now flying at a hgthhh of tkresch thousand feet. The temperakrsch at rsch destination is minus ktersch degrees. And we're expecting to krschssch in aproximaschkstr one hour and kirschksty minutes. Thank you.
Flygresa + Öronsmärtor + 4 x Otympligt baggage + Trafikrubbningar (beklagade i raspiga högtalare på främmande språk) = Tvärtom inte alls lika trevligt
***
Och apropå rasp: Är det inte något av ett mysterium hur dagens ingenjörer (och för den delen också gårdagens och förrgårdagens) utan vidare kan få en bevingad metallcylinder, fylld av människor och all möjlig annan bråte, att lyfta från marken och flyga ett kvarts varv runt jorden (om det skulle behövas), men samtidigt kan misslyckas så kapitalt med att installera ett fungerande högtalsystem i samma tekniska underverk?
Jag menar, har någon någonsin verkligen hört vad piloten velat förmedla sina passagerare? Mer än ett (i ganska uppkavlad ton):
- Hallo. This is Captain Mkschsst speaking. We're now flying at a hgthhh of tkresch thousand feet. The temperakrsch at rsch destination is minus ktersch degrees. And we're expecting to krschssch in aproximaschkstr one hour and kirschksty minutes. Thank you.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
