Jag beställde julklappsböckerna igår. 12 stycken för jämt 450 kronor (plus 10 kronor i tveksam klimatkompensation).
Samtidigt går tankarna till debatten om fasta bokpriser.
Jag måste erkänna att jag aldrig reflekterat över, knappt ens känt till, detta fenomen innan Författarförbundets ordförande Mats Söderlund skrev ett upprop för återinförandet av sådana i DN. för snart två veckor sedan.
Över huvud taget har jag alltid varit mer intresserad av litteraturens innehåll än praktiska förutsättningar. Så länge jag får producera och konsumera text är jag nöjd och belåten. Dock inser jag ju att vad jag eventuellt tillåts producera och konsumera i framtiden i allra högsta grad kommer att vara beroende av de praktiska förutsättningarna.
När så ämnet kom på frukosttapeten förra veckan gav det mig skäl att fundera.
I min enfald har jag hittills gärna trott att en marknad med rörliga priser skulle kunna gynna de smala titlarna eftersom man kan sälja dem billigare - allt enligt principerna om utbud och efterfrågan.
Stieg Larssons triologi borde man exempelvis kunna sälja dyrt till många, och Christine Falkenland samtidigt billigt till, visserligen, färre - men ändå inte fullt till så få som hade varit fallet om båda böckerna kostade lika.
Om efterfrågan på en bok går ner kunde man också lätt reglera det med en prissänkning. Och i den bästa av världar skulle alla böcker sålunda kunna existera sida vid sida så att de publikfriande och breda utan uppoffringar bekostade de små. Man borde rent av kunna ge ut en massa smal litteratur bara för skoj skull och sälja av restlagren vid lämpligt tillfälle, i små pytsar då och då.
I och med den senaste debatten förstår jag emellertid att vi inte lever i den bästa av världar.
Vi lever snarare i den upp-och-ner-vända.
För istället för att sälja det måttlöst begärda dyrt till alla som absolut måste ha det, slumpas det bort till mängdrabatter, medan det som inte efterfrågas motarbetas ytterligare med höga priser. Och när det dyra och svårsålda av någon märklig anledning blir kvar på lagren kasseras det i förtid för att istället ge plats för ännu fler, ännu billigare och till titlarna ännu färre böcker.
Själv skulle jag tveklöst köpa mindre litteratur om alla pocketböcker kostade 65 kronor, även på nätet. Min bokbudjet är inte obegränsad, vad jag än gärna vill tro. Men om målet är att främja olika slags litteratur, och rådande system bevisligen inte funkar behöver man i alla fall utreda alternativen.
Bland dessa finns ju exempelvis återgången till fasta bokpriser.
Detta förespråkas exempelvis också av förläggare Krister Gidlund i en krönika i Dala Demokraten med hänvisning till en hel del anmärkningsvärd utgivningsstatistik - en statistik som för övrigt är svår att förklara enbart med hänvisning till den senaste tidens ekonomiska kris, något som vår marknadsvurmande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gärna vill.
Dock är jag tveksam till om en återgång till 1960-talets bokprissystem skulle vara politiskt genomförbart ens med en rödare regering. Människan är illa benägen för återgångar.
Kanske sätter jag då hellre mitt (inte sällan naiva) hopp till digitaliseringen, som förutom att erbjuda läsarna ett nytt sätt att läsa böcker, även skulle kunna innebära den smala litteraturens chans till evigt liv. Ja, kanske kan den innebära en massa böckers chans till ett förlagssanktionerat liv över huvud taget, då förlagen kan välja att enbart ge ut vissa riktigt smala titlar digitalt, vilket skulle dra ner kostnaderna (det ekonomiska risktagandet) till ett minimum.
En förändring är i alla fall av nöden.
Som det ser ut nu tycks det onekligen (för att parafrasera påhittade monarker) vara något ruttet i den svenska förlagsbranschen.
(Här har DN. förresten också en översikt över fasta och rörliga bokpriser i Europa.)
fredag 4 december 2009
torsdag 3 december 2009
Såja såja...
Borde skriva men får inte rum i hjärnan eftersom Pappa Pralin härjar där som en gråtdesperat och självdestruktiv familjemedlem som inte låter någon röra sig en meter utanför det allra närmaste för då tar den kanske alla piller på en gång eller slutar helt att äta.
Det är svårt att koncentrera sig med sådana böcker i närheten.
Den får passa sig så att den inte blir FÖR besvärlig - boken största och allra innerhemskaste skräck! För då kanske jag slutar att älska den.
Det är svårt att koncentrera sig med sådana böcker i närheten.
Den får passa sig så att den inte blir FÖR besvärlig - boken största och allra innerhemskaste skräck! För då kanske jag slutar att älska den.
onsdag 2 december 2009
Stort steg
Skapade just en ny mapp och döpte den till "Klara noveller".
Sen drog jag in en av texterna dit.
Återstår nu de fyra andra.
Sen drog jag in en av texterna dit.
Återstår nu de fyra andra.
Demonerna nu och då
Efter 80 sidor i Anna Jörgensdotters Pappa Pralin:
Redan innan jag köpte den här boken förstod jag att jag egentligen hade varit som mest mottaglig för den för 10 år sedan eller mer. När jag nu följer huvudkaraktären Andreas förvirrade krig med eller mot sin kropp och sina känslor, läser jag orden både som den person jag är idag och - på ett blekare avstånd - som den person jag var när jag var 20.
Den person jag är idag nickar erkännande åt skildringen. Den lyckas onekligen sätta ord på det där inre kaoset. Däremot har jag svårt att ryckas med. Jag vill inte ens ryckas med. Och just den bristen på vilja är det finaste av alltihop.
För den person jag var för 20 år sedan skulle ha hetsätit den här berättelsen. Jag skulle ha jämfört mig själv med Andrea i varje nytt kapitel och mina känslor inför henne skulle ha varit en blandning av hat, begär och avundsjuka.
Jag skulle ha hatat henne för att hon lyckades mycket bättre än jag med att vara sjuk, för att hon inte bara var oroväckande smal utan dessutom hade engagerade kontaktpersoner och terapeuter som ägnade en hel massa möda åt att göra henne glad. Jag skulle också ha hatat henne för att hon, trots att hon var sjukare än jag, umgicks med människor och gick på fester. Jag skulle ha hatat att hon, när det krisade, fick ligga på klinik med reglerad kosthållning och med licens att vara hjälplös medan jag aldrig lyckades pressa mig till sådana extremer att omvärlden ingrep, tog över kontrollen, lät mig slippa allt ansvar.
När jag läste om Andreas magra lår, utskjutande skuldror och kantiga revben, skulle jag i värsta fall ha tänkt att ännu är det inte för sent. Jag skulle ha inspirerats till nya planer, till fiberbröd, vitkål och varma soppor. Jag skulle föraktat mig själv för att jag släppt taget om den där trygga konsten att helt gå in i sin egen värld och stänga av alla känslor utom dem som rör mat och promenader. Jag skulle ha tänkt att tiden var inne för en sista storslagen comeback.
Jag skulle ha slutit boken omkring mig som en skottsäker spegelfilt.
Jag skulle ha känt mig förtvivlat, förtvivlat ensam.
Nu läser jag berättelsen med en nykterhet som inte gagnar inlevelsen, men sörjer inte heller över detta.
Allt jag känner nu är en fläkt av uppgivenhet över all tid som gått åt till att brottas med demoner, istället för att skapa ett framåtriktat liv ute i världen.
Förhoppningsvis landar även romanen i samma, mer konstruktiva slutsats, under de 350 sidor som är kvar.
Redan innan jag köpte den här boken förstod jag att jag egentligen hade varit som mest mottaglig för den för 10 år sedan eller mer. När jag nu följer huvudkaraktären Andreas förvirrade krig med eller mot sin kropp och sina känslor, läser jag orden både som den person jag är idag och - på ett blekare avstånd - som den person jag var när jag var 20.
Den person jag är idag nickar erkännande åt skildringen. Den lyckas onekligen sätta ord på det där inre kaoset. Däremot har jag svårt att ryckas med. Jag vill inte ens ryckas med. Och just den bristen på vilja är det finaste av alltihop.
För den person jag var för 20 år sedan skulle ha hetsätit den här berättelsen. Jag skulle ha jämfört mig själv med Andrea i varje nytt kapitel och mina känslor inför henne skulle ha varit en blandning av hat, begär och avundsjuka.
Jag skulle ha hatat henne för att hon lyckades mycket bättre än jag med att vara sjuk, för att hon inte bara var oroväckande smal utan dessutom hade engagerade kontaktpersoner och terapeuter som ägnade en hel massa möda åt att göra henne glad. Jag skulle också ha hatat henne för att hon, trots att hon var sjukare än jag, umgicks med människor och gick på fester. Jag skulle ha hatat att hon, när det krisade, fick ligga på klinik med reglerad kosthållning och med licens att vara hjälplös medan jag aldrig lyckades pressa mig till sådana extremer att omvärlden ingrep, tog över kontrollen, lät mig slippa allt ansvar.
När jag läste om Andreas magra lår, utskjutande skuldror och kantiga revben, skulle jag i värsta fall ha tänkt att ännu är det inte för sent. Jag skulle ha inspirerats till nya planer, till fiberbröd, vitkål och varma soppor. Jag skulle föraktat mig själv för att jag släppt taget om den där trygga konsten att helt gå in i sin egen värld och stänga av alla känslor utom dem som rör mat och promenader. Jag skulle ha tänkt att tiden var inne för en sista storslagen comeback.
Jag skulle ha slutit boken omkring mig som en skottsäker spegelfilt.
Jag skulle ha känt mig förtvivlat, förtvivlat ensam.
Nu läser jag berättelsen med en nykterhet som inte gagnar inlevelsen, men sörjer inte heller över detta.
Allt jag känner nu är en fläkt av uppgivenhet över all tid som gått åt till att brottas med demoner, istället för att skapa ett framåtriktat liv ute i världen.
Förhoppningsvis landar även romanen i samma, mer konstruktiva slutsats, under de 350 sidor som är kvar.
tisdag 1 december 2009
Julpyssel
Värmeljus på frukostbordet. Apelsiner och torkade fikon. Virvlande snö utan för fönstren. Christmas Hits ur högtalarna. Hela vardagsrumsgolvet täckt av knöggliga kvitton.
Mm. December.
Mm. December.
måndag 30 november 2009
Gott? nytt slut
För någon gång i ordningen har jag kommit till slutet av novell nummer ett.
Och denna gång - ett helt nytt slut.
Det oroar mig.
Och denna gång - ett helt nytt slut.
Det oroar mig.
Biografi (29) - Luftslottet som sprängdes
I onsdags gick en liten skara ur bions personal ut efter jobbet för att fira löningens ankomst. Av slump och bekvämlighet steg skaran in på Monks och möttes av en overklig syn.
Vid ett bord nära dörren satt fd Astoria Cinemas fd VD samt fd Astoria Cinemas fd teknikchef på armlängs avstånd från var sin öl.
En förvirrad skur av disparata hälsningsfraser flipprade genom lokalen. Outtalade aggressioner, misslyckanden, besvikelser, allmänt kända hemligheter, tragikomiska episoder och tusen andra lustiga och obehagliga stämningar fyllde luften för ett par sekunder som puffen från en översnubblad röksvamp. Sedan blev det plötsligt tyst igen och vardera sällskapet återslöt till sitt eget umgänge.
Det var omöjligt att avgöra vem som fann mötet mest besvärande. Det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd kärntrupp och fd frontfigur, eller det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd avskedade personal.
För den fd avskedade personalen har dock episoden redan förvandlats till ännu en underbart märklig episod i raden av andra underbart märkliga episoder. Var gång vi avhandlar den visionära parentes i svensk biohistoria som var Astoria Cinemas storslagna uppgång och fall kommer nya spännande infallsvinklar fram. Ämnet tycks outtömligt och ändlöst fascinerande.
-Någon borde skriva en bok om det, sa kollegan igår.
-Synd bara, sa jag, att titeln redan är upptagen.
Vid ett bord nära dörren satt fd Astoria Cinemas fd VD samt fd Astoria Cinemas fd teknikchef på armlängs avstånd från var sin öl.
En förvirrad skur av disparata hälsningsfraser flipprade genom lokalen. Outtalade aggressioner, misslyckanden, besvikelser, allmänt kända hemligheter, tragikomiska episoder och tusen andra lustiga och obehagliga stämningar fyllde luften för ett par sekunder som puffen från en översnubblad röksvamp. Sedan blev det plötsligt tyst igen och vardera sällskapet återslöt till sitt eget umgänge.
Det var omöjligt att avgöra vem som fann mötet mest besvärande. Det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd kärntrupp och fd frontfigur, eller det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd avskedade personal.
För den fd avskedade personalen har dock episoden redan förvandlats till ännu en underbart märklig episod i raden av andra underbart märkliga episoder. Var gång vi avhandlar den visionära parentes i svensk biohistoria som var Astoria Cinemas storslagna uppgång och fall kommer nya spännande infallsvinklar fram. Ämnet tycks outtömligt och ändlöst fascinerande.
-Någon borde skriva en bok om det, sa kollegan igår.
-Synd bara, sa jag, att titeln redan är upptagen.
En misslyckad present
På allmän (nåja) begäran kommer här en ny novell, den andra i ordningen, ur mitt blåa skrivhäfte från femte klass.
Om den första var en parallell till Dantes helveteskretsar, kan väl denna ses som en skräckinjagande blandning av Exorcisten och Kafkas Förvandlingen.
Den passar också synnerligen bra som varnande exempel, så här i julklappshetsens begynnelse.
***
En misslyckad present
"Det var Julafton och hela familjen satt runt det väldukade bordet.
-Nu ska jag gå ut och tända jullyktorna, sa pappa och blinkade åt mamma.
-Jag visste inte att vi hade några, sa åttaåriga Vicky uran att titta upp från maten.
-Kvickhuvud, snäste pappa på skoj.
-Jag bara skojjade, sa Vicky lungt.
Pappa gick ut och snart kom han till baka som jultommten.
-Finns det några snälla barn här?, sa pappa eaeäh... dvs jultomten.
-Ja ä jätte näll, utbrast Emma 3 år och sprang mot dörren.
Hon öppnade och stod plöttsligt öga mot öga med tomten.
Emma var inte alls rädd för tomten. Som många barn brukade vara. Det brukade hon gå och skryta med.
Tomten gick och satte sig i den stora fotöljen bredvid den vakert klädda granen och börgade ta upp julklapparna ur den stora säcken.
-Vicky, sa tomten och tittade på hela familjen så att den som nu var Vicky skulle resa sig och ta imot sin present.
Hon reste sig och gick fram till tomten och tog imot den
Det var en nalle med stora snella ögon och en léende liten mun.
-Tjo, utropade Vicky och dansade runt bordet några varv.
-Emma, sa tomten den här gongen.
Ett stort paket med rosa roset, var det. Emma kutade fram och dunsade ner mitt på golvet och börgade rycka och slita i omslagspappret. En orm. En long orm. Kanske 150 cm. Emma gorde kullerbyttor av lycka.
När juklappsutdelningen var över och jultomten gott och bytt om. Moste Emma gå och lägga sig. Hon somnade lika snabbt som en nerklubbad rommare i Astix och Obelix.
Hon vaknade 2 på natten och kände att det gorde ont i benet. Det var klibbigt som av blod. Det gorde inte ont längre, plöttsligt, och hon somnade och sov till 11 nästa morgon.
Vicky hade också sovit länge och hon satt och åt fruckost och väntade på att Emma skulle komma ner förtrappan hoppande och skuttande, när Emma kom gående rak i ryggen och med en stirrande blick.
-Är du sjuk, frågade Vicky
Hon fick inget svar. Så när som på ett väsande.
Emma gick fram till kylskåpet. Det var också rätt konstigt för Hon brukade gå direkt och setta sig och venta på att bli uppassad. Hon tog ett paket råa ägg och satte sig att äta med skal och allt. Ögonen på henne såg på nåt vis döda ut. Och dom hade en ton av grönt.
Hon slickade sig runt munnen med en tunga som inte var av denna världen. Det hon gorde sen han Vicky inte se för hon var på väg till telefonen som var närmast toaletten. Hon låste in sig. Telefonen hade hon med sig. Sladden gick pricis in under dörren det visste hon sen förut.
Snart var pappa på väg. Han såg till sin förskräckelse Emma sitta med slutna ögon och väsa som hon såv. Hon hade halv öppen mun och tungan hängde långt ut ur munnen. Vid närmare beskrivning var den lång och smal. Den var blodröd och natthimelsblå. Och den var lite kluven i spettsen.
Pappan gick i en vid cirkel runt Emma, sen gick han fram och tog tag i henne. Hon vände på huvudet och tittade på honom med sina gröna döda onskefulla ögon. Hon gav ifrån sig ett väsande. Det var så groft och ljudlikt att grannarna skulle kunna ha hört dom om dom inte hade varit på Maljorka. Pappan bakade skräckslaget.
-En docktor, tänkte han, en docktor. Jag moste ringa en docktor.
Han sprang till telefonen i vardagsrumet.
-Kom så fort ni kan. Emma är allvarligt sjuk.
-Ja, jag ska komma så fort jag kan, men det tar nog en timme.
Pappan svarade inte han la på telefonluren med en smäll.
När den där timmen gott (som snarare kändes som 6 år) kom docktorn in.
-Var ligger hon?
-Jag tror hon fortfarande sitter vid mat bordet, svarade pappan.
-Borde hon inte gå och lägga sig?
-Om man kunde få henne till det hade jag varit glag. Jag har redan försökt. Men hon väste bara.
-Väste?, frågade docktorn med ett flin.
-Det är sanerligen inget att flina åt.
Docktorn slutade tvärt och tog på sig sin allvarliga sida.
-Ska ni stå där eller ska ni titta på henne?
Dom gick in i köket. Docktorn gick som pappan, i en vid cirkel runt Emma. och sen fram och tog tag i henne runt hundleden. Den var iskall och hon hade ingen puls. Emme vände på huvudet, mot docktorn. Öppnade munnen visade sina huggtänder väste och räckte ut tungan en decimeter och drog in den. Det var det som behövdes för att docktorn skulle rusa ut ur huset snabbt som om han hade sätt ett monster. (och det hade han ju delvis) han skrek äfter pappan.
-Jag kommer inte tillbaka, och förvänta inte att nån annan gör det heller.
Dagen gick och Emma satt fortfarande vid bordet när mamman kom. Hon satt och stirrade på en fet fluga. Pappan och Vicky hade inte tagit sig för att ringa till mamman så hon bara stod och stirrade på Emma medans hon snabbt naffsade år sig flugan och åt upp den. Nu svimmade mamman.
När hon vaknade upp låg hon i sin seng med Vicky och pappan lutande sig över henne. Dom berättade vad dom viste och sen satt alla tre bara tysta och funderade vad som kunda ha hänt. Men dom kunde inte komma en ända millimeter närmare lösningen.
Nästa dag efter en sömnlös natt. Satt Emma i källaren och jagade möss, spindlar och råttor. Hon fick oftast tag i dom. Hon hade nu aldeles nyongröna ögon och tungan var kluven tre centimeter, och den var längre än dagen innan.
Dagarna gick. Sakta, sakta. En kväll kl 10 pricis ringde telefonen. Vicky svarade. Hon höll i luren i 20 sekunder utan att säga nåt. Sen sa hon trött:
-Hallå. 24387
-Döda ormen
-Förlåt, sa Vicky och lyfte på ögon brynen
-Döda ormen.
Den underliga medeloldersdamen la på.
-Vem var det
-Någon som sa "Döda ormen"
Hon tistnade tvärt, när hon kom på vad hon sakt. Hon sprang ner till Emma som hade bott i källaren hela den tiden som gott. Vicky tittade på henne. Hon kravlade över golvet. Vicky såg för första gongen att hon betäde sig som en orm. Att hon inte lakt märke till det tidigare. Sen gick hon upp till sin mamma och pappa igen.
-Jag har lösningen
Hon sprang upp till Emmas rum. Ingen hade varit där sen julaftonen. Vicky stannade på tröskeln. Den 150 cm långa ormen var på väg mot henne. Hon grep tag i en docka att försvara sig med. Ormen ringlade sig runt henne. Den här gongen var hanns uppgift inte bara förgifta utan också döda. Helt.
Vicky rev upp ett stort hål i sidan på ormen och börgade rycka ut stoppningen. Ormen ringlade sig hårdare runt Vicky. Den bet henne hårt i benet. Vicky vacklade och for med en smell ner på golvet men fortsatte oavbrutet, att rycka ut stoppning. Ormen gav ifrån sig ett väsande. Longt och klagande. Sen blev den slapp och föll orörlig till marken. Nu skulle den aldrig skada, förgifta eller döda någon mer.
Vicky kravlade sig upp. Hon stapplade ner, lagom att se Emma komma upp skisande mot ljuset som hon inte sett på ett bra tag. Hennes ögon lyste till och blev sen lika mörkblå som vanligt.
Nu ringde telefonen igen
-Det där var bra, bra bra bra
Den medelålders damens röst dog bort och hon ringde aldrig mer
Om den första var en parallell till Dantes helveteskretsar, kan väl denna ses som en skräckinjagande blandning av Exorcisten och Kafkas Förvandlingen.
Den passar också synnerligen bra som varnande exempel, så här i julklappshetsens begynnelse.
***
En misslyckad present
"Det var Julafton och hela familjen satt runt det väldukade bordet.
-Nu ska jag gå ut och tända jullyktorna, sa pappa och blinkade åt mamma.
-Jag visste inte att vi hade några, sa åttaåriga Vicky uran att titta upp från maten.
-Kvickhuvud, snäste pappa på skoj.
-Jag bara skojjade, sa Vicky lungt.
Pappa gick ut och snart kom han till baka som jultommten.
-Finns det några snälla barn här?, sa pappa eaeäh... dvs jultomten.
-Ja ä jätte näll, utbrast Emma 3 år och sprang mot dörren.
Hon öppnade och stod plöttsligt öga mot öga med tomten.
Emma var inte alls rädd för tomten. Som många barn brukade vara. Det brukade hon gå och skryta med.
Tomten gick och satte sig i den stora fotöljen bredvid den vakert klädda granen och börgade ta upp julklapparna ur den stora säcken.
-Vicky, sa tomten och tittade på hela familjen så att den som nu var Vicky skulle resa sig och ta imot sin present.
Hon reste sig och gick fram till tomten och tog imot den
Det var en nalle med stora snella ögon och en léende liten mun.
-Tjo, utropade Vicky och dansade runt bordet några varv.
-Emma, sa tomten den här gongen.
Ett stort paket med rosa roset, var det. Emma kutade fram och dunsade ner mitt på golvet och börgade rycka och slita i omslagspappret. En orm. En long orm. Kanske 150 cm. Emma gorde kullerbyttor av lycka.
När juklappsutdelningen var över och jultomten gott och bytt om. Moste Emma gå och lägga sig. Hon somnade lika snabbt som en nerklubbad rommare i Astix och Obelix.
Hon vaknade 2 på natten och kände att det gorde ont i benet. Det var klibbigt som av blod. Det gorde inte ont längre, plöttsligt, och hon somnade och sov till 11 nästa morgon.
Vicky hade också sovit länge och hon satt och åt fruckost och väntade på att Emma skulle komma ner förtrappan hoppande och skuttande, när Emma kom gående rak i ryggen och med en stirrande blick.
-Är du sjuk, frågade Vicky
Hon fick inget svar. Så när som på ett väsande.
Emma gick fram till kylskåpet. Det var också rätt konstigt för Hon brukade gå direkt och setta sig och venta på att bli uppassad. Hon tog ett paket råa ägg och satte sig att äta med skal och allt. Ögonen på henne såg på nåt vis döda ut. Och dom hade en ton av grönt.
Hon slickade sig runt munnen med en tunga som inte var av denna världen. Det hon gorde sen han Vicky inte se för hon var på väg till telefonen som var närmast toaletten. Hon låste in sig. Telefonen hade hon med sig. Sladden gick pricis in under dörren det visste hon sen förut.
Snart var pappa på väg. Han såg till sin förskräckelse Emma sitta med slutna ögon och väsa som hon såv. Hon hade halv öppen mun och tungan hängde långt ut ur munnen. Vid närmare beskrivning var den lång och smal. Den var blodröd och natthimelsblå. Och den var lite kluven i spettsen.
Pappan gick i en vid cirkel runt Emma, sen gick han fram och tog tag i henne. Hon vände på huvudet och tittade på honom med sina gröna döda onskefulla ögon. Hon gav ifrån sig ett väsande. Det var så groft och ljudlikt att grannarna skulle kunna ha hört dom om dom inte hade varit på Maljorka. Pappan bakade skräckslaget.
-En docktor, tänkte han, en docktor. Jag moste ringa en docktor.
Han sprang till telefonen i vardagsrumet.
-Kom så fort ni kan. Emma är allvarligt sjuk.
-Ja, jag ska komma så fort jag kan, men det tar nog en timme.
Pappan svarade inte han la på telefonluren med en smäll.
När den där timmen gott (som snarare kändes som 6 år) kom docktorn in.
-Var ligger hon?
-Jag tror hon fortfarande sitter vid mat bordet, svarade pappan.
-Borde hon inte gå och lägga sig?
-Om man kunde få henne till det hade jag varit glag. Jag har redan försökt. Men hon väste bara.
-Väste?, frågade docktorn med ett flin.
-Det är sanerligen inget att flina åt.
Docktorn slutade tvärt och tog på sig sin allvarliga sida.
-Ska ni stå där eller ska ni titta på henne?
Dom gick in i köket. Docktorn gick som pappan, i en vid cirkel runt Emma. och sen fram och tog tag i henne runt hundleden. Den var iskall och hon hade ingen puls. Emme vände på huvudet, mot docktorn. Öppnade munnen visade sina huggtänder väste och räckte ut tungan en decimeter och drog in den. Det var det som behövdes för att docktorn skulle rusa ut ur huset snabbt som om han hade sätt ett monster. (och det hade han ju delvis) han skrek äfter pappan.
-Jag kommer inte tillbaka, och förvänta inte att nån annan gör det heller.
Dagen gick och Emma satt fortfarande vid bordet när mamman kom. Hon satt och stirrade på en fet fluga. Pappan och Vicky hade inte tagit sig för att ringa till mamman så hon bara stod och stirrade på Emma medans hon snabbt naffsade år sig flugan och åt upp den. Nu svimmade mamman.
När hon vaknade upp låg hon i sin seng med Vicky och pappan lutande sig över henne. Dom berättade vad dom viste och sen satt alla tre bara tysta och funderade vad som kunda ha hänt. Men dom kunde inte komma en ända millimeter närmare lösningen.
Nästa dag efter en sömnlös natt. Satt Emma i källaren och jagade möss, spindlar och råttor. Hon fick oftast tag i dom. Hon hade nu aldeles nyongröna ögon och tungan var kluven tre centimeter, och den var längre än dagen innan.
Dagarna gick. Sakta, sakta. En kväll kl 10 pricis ringde telefonen. Vicky svarade. Hon höll i luren i 20 sekunder utan att säga nåt. Sen sa hon trött:
-Hallå. 24387
-Döda ormen
-Förlåt, sa Vicky och lyfte på ögon brynen
-Döda ormen.
Klick
Den underliga medeloldersdamen la på.
-Vem var det
-Någon som sa "Döda ormen"
Hon tistnade tvärt, när hon kom på vad hon sakt. Hon sprang ner till Emma som hade bott i källaren hela den tiden som gott. Vicky tittade på henne. Hon kravlade över golvet. Vicky såg för första gongen att hon betäde sig som en orm. Att hon inte lakt märke till det tidigare. Sen gick hon upp till sin mamma och pappa igen.
-Jag har lösningen
Hon sprang upp till Emmas rum. Ingen hade varit där sen julaftonen. Vicky stannade på tröskeln. Den 150 cm långa ormen var på väg mot henne. Hon grep tag i en docka att försvara sig med. Ormen ringlade sig runt henne. Den här gongen var hanns uppgift inte bara förgifta utan också döda. Helt.
Vicky rev upp ett stort hål i sidan på ormen och börgade rycka ut stoppningen. Ormen ringlade sig hårdare runt Vicky. Den bet henne hårt i benet. Vicky vacklade och for med en smell ner på golvet men fortsatte oavbrutet, att rycka ut stoppning. Ormen gav ifrån sig ett väsande. Longt och klagande. Sen blev den slapp och föll orörlig till marken. Nu skulle den aldrig skada, förgifta eller döda någon mer.
Vicky kravlade sig upp. Hon stapplade ner, lagom att se Emma komma upp skisande mot ljuset som hon inte sett på ett bra tag. Hennes ögon lyste till och blev sen lika mörkblå som vanligt.
Nu ringde telefonen igen
-Det där var bra, bra bra bra
Den medelålders damens röst dog bort och hon ringde aldrig mer
SLUT"
söndag 29 november 2009
Biografi (28) - Insläpp
-Du får komma ihåg att folk med min sjukdom tolkar allting bokstavligt, sa kollegan under insläppet till Victorias salong 3 (Metropia), mycket muntert.
På väg hem undrar jag vad för slags sjukdom den har som tolkar allting som en omskrivning för något annat.
På väg hem undrar jag vad för slags sjukdom den har som tolkar allting som en omskrivning för något annat.
Mitt hjärtdjur tiger stilla
Vad letar jag efter i alla böcker jag läser?
Herta Müllers Hjärtdjur är allt en gnistrande filt. Hennes kommunistiska Rumänien är grått och kvävande. Hennes poetiska nedslag exakta.
Kanske något som gör spår i hjärnan. Något som stansar hål i den gamla filten över tillvaron, och få den att blinka som av stjärnor.
Och vidare:
Något som talar till en del av mig jag inte visste fanns, så att den också reser sig och svarar.
Herta Müllers Hjärtdjur är allt en gnistrande filt. Hennes kommunistiska Rumänien är grått och kvävande. Hennes poetiska nedslag exakta. Men det prosalyriska anslaget talar inte till mig. Och jag svarar inte heller när det ropar.
Istället kör fast i de korta satser där subjektet predikatar objektet, stakar mig i formen, ser rytmen och orden men uppfattar inte vad de menar. Vackra bilder slår upp och försvinner. Men inget blir kvar som gör förenar.
Är jag då ohjälpligt döv för hela Herta Müller, eller bara tillfälligt rastlös och splittrad?
När jag söker upp henne igen, en annan gång i livet, kanske vi hör varandra bättre.
lördag 28 november 2009
Löplogg (23) - Livets cykel
Jag är säsongslöpare. Jag börja jogga på våren när tjälen släppt (den verkliga eller bildliga) och springer sen efter förmåga ända tills det fryser på igen.
På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.
Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.
Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.
Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.
Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.
Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.
Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.
Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.
Man nickar till.
På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.
Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.
Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.
Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.
Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.
Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.
Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.
Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.
Man nickar till.
fredag 27 november 2009
Mina tankar också?
Jag läser Herta Müller och mina meningar blir korta.
De förmår inte ta sig längre än till punken.
De vägrar där som hästar. Och ryttaren faller av.
De förmår inte ta sig längre än till punken.
De vägrar där som hästar. Och ryttaren faller av.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
