Demonerna nu och då

Efter 80 sidor i Anna Jörgensdotters Pappa Pralin:

Redan innan jag köpte den här boken förstod jag att jag egentligen hade varit som mest mottaglig för den för 10 år sedan eller mer. När jag nu följer huvudkaraktären Andreas förvirrade krig med eller mot sin kropp och sina känslor, läser jag orden både som den person jag är idag och - på ett blekare avstånd - som den person jag var när jag var 20.

Den person jag är idag nickar erkännande åt skildringen. Den lyckas onekligen sätta ord på det där inre kaoset. Däremot har jag svårt att ryckas med. Jag vill inte ens ryckas med. Och just den bristen på vilja är det finaste av alltihop.

För den person jag var för 20 år sedan skulle ha hetsätit den här berättelsen. Jag skulle ha jämfört mig själv med Andrea i varje nytt kapitel och mina känslor inför henne skulle ha varit en blandning av hat, begär och avundsjuka.

Jag skulle ha hatat henne för att hon lyckades mycket bättre än jag med att vara sjuk, för att hon inte bara var oroväckande smal utan dessutom hade engagerade kontaktpersoner och terapeuter som ägnade en hel massa möda åt att göra henne glad. Jag skulle också ha hatat henne för att hon, trots att hon var sjukare än jag, umgicks med människor och gick på fester. Jag skulle ha hatat att hon, när det krisade, fick ligga på klinik med reglerad kosthållning och med licens att vara hjälplös medan jag aldrig lyckades pressa mig till sådana extremer att omvärlden ingrep, tog över kontrollen, lät mig slippa allt ansvar.

När jag läste om Andreas magra lår, utskjutande skuldror och kantiga revben, skulle jag i värsta fall ha tänkt att ännu är det inte för sent. Jag skulle ha inspirerats till nya planer, till fiberbröd, vitkål och varma soppor. Jag skulle föraktat mig själv för att jag släppt taget om den där trygga konsten att helt gå in i sin egen värld och stänga av alla känslor utom dem som rör mat och promenader. Jag skulle ha tänkt att tiden var inne för en sista storslagen comeback.

Jag skulle ha slutit boken omkring mig som en skottsäker spegelfilt.

Jag skulle ha känt mig förtvivlat, förtvivlat ensam.

Nu läser jag berättelsen med en nykterhet som inte gagnar inlevelsen, men sörjer inte heller över detta.

Allt jag känner nu är en fläkt av uppgivenhet över all tid som gått åt till att brottas med demoner, istället för att skapa ett framåtriktat liv ute i världen.

Förhoppningsvis landar även romanen i samma, mer konstruktiva slutsats, under de 350 sidor som är kvar.