Inslagen, men inte utlämnad (ännu)

Även i år tackar jag DN. (och särskilt deras tomteillustratör Stina Wirsén) för allt inslagspapper till julklapparna.

Och därmed får det räcka med jul för ett tag. Jag har alldeles för mycket annat att göra.

Till hafs

Julkryssning med arbetskamraterna.

Dagen efter (igår morse) satt jag ensam på en stol i Fun Clubs öde balkongvåning och försökte göra begåvade ändringar i upptakten av novell nummer två.

Allt till tonerna av Casanovas up beat-version av Fly on the Wings of Love (live).

Gick sådär.

Fler lättsmälta mellanmål

I väntan på mer substansiell läsning:

Två nötcreme och en moviebox av Filip Hammar & Fredrik Wikingsson.

Folk vinner priser

På temat bekanta personer gör anmärkningsvärda saker (passande nog i samband med det pågående toppmötet i Köpenhamn):

I går vann en god vän andra pris i Metros fototävling, med den stilfulla Essinge-bilden Rush hour.

(Se kategorin Klimatförändring.)

Ett varmt grattis är således på sin plats. Grattis!

Författaren kan själv

För någon vecka sedan förde jag en diskussion med en kollega om skillnaden i villkor för oetablerad utövare av de respektive konstformer vi som bäst försöker skapa oss en framtid inom (musikbranschen och litteraturen).

Där finns så klart för- och nackdelar med båda.

Som författare har man till exempel mer tid på sig (vilket är tur för mig). Folk debuterar i 40-årsåldern utan att någon lyfter på ögonbrynen åt det. Som musiker får man i betydligt högre utsträckning se till att smida medans järnet är varm. Men som artist är man också betydligt friare i sitt smide.

Exempelvis är det fullt legitimt att spela in låtar själv. Att lägga ut musik på Myspace, boka in spelningar och dra runt på olika klubbar med sitt band utan att vara signerad av ett produktionsbolag visar på föredömlig ambitionsnivå och framåtanda.

Att ge ut sina egna skönlitterära texter utan inblandning av en förläggare ses med betydligt större tveksamhet. Med sådana utspel riskerar man snarast att förefalla pinsam eller desperat. Ingen skulle heller ha mage att kalla sig författare utan att först har blivit publicerad på ett ordentligt förlag.

Förlagen klagar knappast över detta. De har redan från början ett övertag när varje människa med skrivardrömmar måste vända sig till dem i hopp om nåd, i insikt (förvisso) om förlagens överlägsna distribution och marknadsföring, men också - och kanske framför allt annat - i längtan efter den saliggörande legitimiteten.

Men måste det verkligen vara så?

Idag meddelar journalisten, författaren, bloggaren (min före detta kursare och dessutom inhoppande lagkamrat i Bellmanstafettlaget H99-100) Daniel Åberg att han snart kommer ge ut sin andra bok på eget förlag, utan inblandning av varesig redaktör, formgivare eller marknadsförare. Han säger att han betraktar det hela som något av ett experiment.

I det här läget är Daniel visserligen ingen skrivbordslåde-författare. Debuten Dannyboy och kärleken gavs ut på Bonnierförlaget Forum. Men han är inte heller Jan Guillou. Om hans experiment faller väl ut kan det möjligen bana väg för ett annat sätt att ge ut böcker. Åtminstone kan det kanske motivera förlagen att erbjuda bättre villkor för sina författare, om de inte vill se dem flyga iväg på egna vingar.

I vilket fall som helst ska det bli mycket spännande att följa utgivningen av Vi har redan sagt hej då.

Här är förresten en intevju om saken hos Svensk bokhandel.

Bok mellan böcker

Eftersom sambon lagt rabarber på Per Olof Enquists Ett annat liv, och julklappsböckerna (där jag även smugit in en hel del klappar till mig själv) inte levereras förrän tidigast i morgon, har jag åter fått söka mig till de olästa fläckarna i den egna bokhyllan.

Det fick bli Fredrik Virtanens Kraschad: få förlorade jag en miljon på börsen. Ett perfekt litet mellanmål.

Här nämner förresten krislosern min sambo i sin studio-blogg. Glam.

Gustaf Fröding, patienten

Johan Cullbergs samlar Fröding-studie sig till en slags medicinsk journal.

De psykiatriska begreppen haglar.

Spädbarnsdepression. Alkoholpsykos. Kronisk depression. Hörselhallucinos och konfusioner. Bipolära tillstånd. Tvångspräglad smitträdsla. Dissociativ personlighetsstörning.

Där svävar en professionell ton över analysen som gör den märkligt kall trots att slutsatserna är så inkännande.

Som när en läkare redogör för tillståndet hos en person som står en nära och man vet att Ja, jo, så är det ju, men man ändå inte riktigt kan få orden att sjunka in. De kliniska termerna låter för opersonliga för att riktigt kunna ringa in den betydligt mer svävande och intuitiva känsla man själv har för personen. En känsla som i sin obestämbarhet också är oändligt mycket mer nyanserad.

Men så är det är inte heller privatpersonen och skalden Gustav Fröding vi möter i Cullbergs bok. Det är det psykodynamiska analysobjektet och patienten.

För den som tidigare inget känner till om poeten är Gustaf Fröding och kärleken därför inte den bäst lämpade presentationen. Därtill är dess syfte alltför specifikt.

Men som fördjupning är den mycket fascinerande.

Den vita hästen i sjön

Så länge ni inte kvider om nåd tänker jag fortsätta plåga er med mina skräcknoveller från femte klass. Denna gång med en lite pinsammare historia.

Eftersom jag har födelsedag i mellandagarna, är det möjligt att jag vid tiden för följande mästerverks tillblivelse hunnit fylla 11 år. Att döma av innehållet har jag i alla fall varit med på ett eller annat skoldisco.

Anas en något disträ ton i mitten beror det möjligen på att jag egentligen aldrig var så fascinerad av hästar.

Allt inleds emellertid med ett poetiskt anslag som jag minns att jag själv var mycket nöjd med. Den våldssexuella symbolik som vuxna läsare eventuellt kan inläsa i berättelsen var jag emellertid oskyldigt omedveten om.

*

Den vita hästen i sjön

"Hon var på väg hem. Hon gick förbi det gamla fiket i hörnet hon gick in i porten som ledde till gongen som gick till parken i utkanten av staden. Hon gick igenom parken och ut ur staden Hon gick den gamla alé vägen, och sedan bortåt sjön. Hon stannade och tittade ut över den månbelysta ytan. Det plaskade till. Hon sträkte på halsen för att kanske få syn på det som hade plaskat. Upp ur vattnet kom en vit vacker häst. Den gnäggade och ruskade ur sin man. Sen kom den gående mot henne. Hon stod kvar. Hästen lyfte på huvudet. Ett skrik ekade i området sen hördes inget mer.

-

Det var syslöjd den här timmen. Zandra satt och knåpade med en väckad tjol när Petra kom fram till henne och frågade
-Ska du komma till klassfästen i dag?
-Ja det ska jag väll. Ska du?
-Det är ju klart.
-Ska vi holla sällsis sista biten dit?
-Visst. Vi möts vig fiket i hörnet klockan 8.
-OK.

Pricis klockan 8 stod Zandra vid fiket i hörnet, som facktiskt tillochmed hätte "FIKET I HÖRNET", och spanade efter Petra. Hon bodde långt bort på gatan. 35 portar bort närmare bestämt. Och såg man henne inte nu så fick man allt vänt ett par menuter till.

Zandra gick och satte sig på trappan som lädde upp till "fiket i hörnet", satte armbågarna på knäna och huvudet i händerna och suckade högt. Hon satte sig att tänka på det dåliga omen hon känt sedan i morse. Hon ville inte sitta här ensam om det skulle hända något. Hon reste sig och tittade efter Petra. Jo men. Minsann där kom hon.

Dom gick ett tag och utan att säga något men till sist frågade Petra
-Vem vill du hälst dansa med?
Zandra svarade inte hon var fult upptagen med att tenka på sitt dåliga men.
-Hallå. Vakna, nästan skrek Petra i Zandras öra.
-Va!?!
-Vem vill du hälst dansa med?
Zandra ryckte på axlarna.
-Erik kanske eller Osten.

Dom kallade en kille Osten för att den första dagen han kom till deras klass för ett år sedan hade han haft med sig en stor sopsäck full med ost. Alla sorter. Men Osten, han hette igentligen Olav.

-Jaha, det tror jag också, att jag vill. Men Alex är också bra. Han dansar rätt coolt.
-Nja.

De gick vidare utan att säga något. Redan innan dom svängt av till höger vi korsningen där fruktafären låg hördes musiken från jummastiksalen där dansen var i full gong. Musiken stängdes av och sattes inte på fören Zandra och Petra var inne på skolgåden. Musiken skakade nästan hela byggnaden.

Snart stod dom inne i koridåren utanför jumpasalen. Dom hängde av sig sina jackor och gick in i salen. Balongerna, konfettin och serpentinerna täckte nästan hela väggarna. Dom satte sig vid ett av borden som stälts fram för tillfället.

-Jag är hur nervös som helst, viskade Petra till Zandra
-Vem är inte det.
-Jag går och hemtar lite chips och läsk.

När hon kom till baka satt inte Zandra vid deras bord längre. Hon dansade med Osten. Petra blev lila av svartsjuka, men hon fick snart tillbaka sin normala hudfärg när Erik kom fram till henne och frågade om hon ville dansa.

Bortåt elvatiden börgade det bli tomt i jympasalen. Dom som inte gick hem av trötthet gick antagligen för att dom modde illa av allt chips och alla ostbågar. Petra och Zandra börgade också tänka på refrengen. Dom samlade ihop sina trötta armar och ben och vaklade ut. Dom orkade nätan inte säja någonting utom
-Hej då.
När dom skilts åt vid "fiket i hörnet".

Nu börgade Zandra bli orolig. Hon kände på sig att det skulle hända något hämst innom en snar framtid. Hon vende sig heftigt om där stod ingen och ingen till höger eller venster. Hon ökade takten Hon ville hem, så fort som möjligt.

Parken och alé vägen gick av bara farten Men vid sjön moste hon stanna och hemta andan. Sen fortsatte hon. Men hon kände sig förföljd. Hon stannade vende sig om. Där fanns ingen. Hon lade märke till hovavtryck som hon inte hade lackt märke till när hon gick förbi. Hovavtrycken slutade tvärt en meter bakom henne. Hon vände sig sprang allt hon kunde hemåt.

Hon hörde galoperande hovslag bakom sig. Men vände sig inte om. Hon sprang fortare och fortare och hovslagen dunkade fortfarande.

Efter fem minuter stod hon flämtande innanför dörren hemma. Hennes föreldrar skulle också på fest och var tydligen där fortfarande. Hon gick in i sitt rum. Och slängde sig på sengen. Hon pustade ut och somnade.

Efter en timme (Då var klockan 12) vaknade hon av att någon dunkade på fönstrett. Hon tittade dit Där fanns inget. Jo föresten. Där fanns en svag siluett av ett hästhuvud.

Ett bländande vitt sken lyste upp rummet. Zandra blundade. När hon öppnade ögonen stod en vacker vit häst utanför hennes fönster. Hästens man fladdrade. Hästens ögon var blecksvarta. Zandra skrek. Hon skrek av alla krafter. Hästen försvann igen. Zandra slutade skrika. Nu kunde hon absolut inte sova. Så sken det till igen. Zandra moste blunda igen. När hon tveksamt öpnade ögonen för att få se om hästen kommit fram igen, såg hon den.

Den stod nu inne i rummet. Dom svarta ögonen blängde kallt på henne. Och sen kom hästen närmare. Den lutade sig över Zandra som fortfarande satt på sengen och kände sig mindre än någonsin. Hästen bet tag i hennes blus och lyfte upp henne. Det kändes som om hon flög, tyckte hon. Men aj. Hon flög ju rakt in i väggen. Nej. Hon flög igenom väggen och ut.

Mäniskorna hon mötte såg henne inte. Inte äns dom som tittade åt hennes holl la märke till henne. Hon skrek, av sina lungors fulla kraft. Men ingen hörde något.

Nu märkte hon att dom var på väg till sjön. Hon orkade inte skrika mer. Hon vände på huvudet för att titta på hästen. Men hon såg den inte. Hon tittade på sig själv. Hon kunde inte se sig själv häller. Men sjön fick hon syn på. Den låg där. Såg vacker ut men också elak.

Hästen la ner henne på stranden. Nu såg hon både den och sig själv igen. Hästen gick ner till sjön och sen kom den tillbaka. Zandra reste sig. Hästen tittade på henne. Hon moste skrika. Ett blänk av mord blixtrade till i ögonen på hästen som nu var aldeles framme vid henne.

Det ända som nu hördes var ett eko av ett skrik, som någon framkallat av rädsla för en vithäst med mord i blicken.

SLUT"

Coitus inversus

Det är inte lätt att vara man.

På 1800-talet trodde Gustaf Fröding att han var besatt av onda krafter eftersom han hemföll så lätt åt erotiska fantasier. Bland de mer kinky, men ändock tämligen harmlösa inslagen syns en skamfull önskan att få bli daskad med en hårborste på klinkorna.

"Ju mer jag förföll till könslig slapphet desto mer raffinerad blev min fantasis förmåga att skapa omväxlande sätt för självbefläckelse och könsumgänge, och till sist förde mig fotografierna till det Bibeln kallar kvinnans onaturliga brukning."

Frödings självförebråelser blev knappast lättare att bära som hans alkoholmissbruk gärna försatte honom i delirium tremens med våldsam ångest och hörselhallucinationer.

Detta att utläsas av Johan Cullbergs psykiatriska studie av poeten.

Den arme bocken. Fröding alltså. Han höll sig fegt till köpetöserna.

Men detta var också för över hundra år sedan.

Idag skulle väl en man snarare betrakta sig själv som onormal om han inte, likt en scout, ständigt var redo, och då helst upplagd för betydligt mer akrobatiska övningar än det som Bibeln skulle anse naturligt.

Ja, se tiderna, de förändras. Människans vånda, den består.

Lördagkväll i Bromma

Sambon, på säsongsavslutning med innebandylaget Dr Syntpudel, sms:ar från Gamla stan att nu har de övergått till att skråla improviserade visor om varandras ädlare delar.

"Önskar du att du var här?"

Jag tänder ljus och solominglar framför nysorterade bokhyllan. Gråmelerade mjukisshorts och raggsockor. Ett glas vitt vin i ena handen. Undrar om några centiliter alkohol ska fila bort det störande lagret av skrivångest som tycks göra det omöjligt (hur goda förutsättningar som än gives) att sätta igång med genomläsningen av novell nummer två, eller om det tvärt om ska trubba bort själva viljan att skriva.

Oläst: Gustaf Fröding och kärleken: En psykolgisk och psykiatrisk studie av Johan Cullberg. I fall att.

Arton utskrivna A4-sidor i en blå plastmapp på soffan. Totalt ointaglig.

Trafiken glesnar. Vinet ljumnar. Natten är ung. (Blir hastigt äldre.)

***

Uppdatering en dryg timme senare:

Om det nu berodde på de tre klunkarna vin eller något annat ur arsenalen av väl beprövade självbedrägeritrix: Halleluja. De arton sidorna är lästa!

Spontanutlåtande: De behöver bli betydligt fler!

Innan poängerna plockas måste de mogna som mangos. Raderna digna av svällande safter. Inskrivna dröjsmål blir mitt uppdrag för veckan.

Men nu ska jag gå och lägga mig med Fröding.

Sjukdomen som metod

Pappa Pralin utläst och släpper taget om min hjärna som en panikslagen katt som klamrat sig fast med klorna i vävnaden så att man får dra bort den. Aj.

Ska jag nu åter få tänka mina tankar från idag, inte mina tankar från mitten av nittiotalet och framåt. Boken har trots allt varit svår att värja sig mot. Igenkänningsfaktorn är tragiskt/löjligt/häpnadsväckande hög.

Jag är rent av lite avundsjuk på Anna Jörgensdotter för att hon så ogenerat lyckats slå litterära mynt av problematiken, medan jag alltid känt en ovilja inför att så rakt på sak göra konst av det sjuka.

För, tänker jag, vore inte detta i själva verket bara en vidareutveckling av samma absurda strävan - att försöka vara någon genom att vara sjuk. En önskan som i och med en bokutgivning alltså bekräftas som fungerande metod. För författaren å ena sidan. Och för den lättinspirerade målgruppen å den andra.

(Att koncentrera sig alltför mycket på en viss problematik ökar dessutom risken att otacksamt råka placeras under en eller annan raljant genrebeteckning, vilket om inte annat kan utläsas av den här magisteruppsatsen om mottagandet av fem svenska skönlitterära böcker om just ätstörningar.)

Det är tur att Jörgensdotter inte bara är naket självutlämnande (nej, inte uttalat självbiografisk - men ja, påtagligt insatt) utan också så oavfärdligt ordsäker.

Jag ser nu med spänning fram emot att läsa Bergets döttrar. Där hoppas jag att hon tar det avgörande steget vidare, som hennes romanfigur Andrea i Pappa Pralin aldrig förmår.

Retstickans jultips

Den enda beständiga jultraditionen i vår familj är samtidigt en ovanligt trevlig sådan - vi köper bara pocketböcker till varandra i julklapp.

Detta minskar i ett enda effektivt svep hela julångesten till ungefär en tredjedel. Det minskar köpandet och bortgivandet av onödiga varor som ingen ändå vill ha. Det minskar trängseln i skamskåpen hemma. Det tär inte för mycket på plånboken. Det öppnar för timmar och åter timmar av samvetslös njutning. Det är bra för både oss och (relativt sett) för miljön.

Det är med andra ord ett prima förfarande. Och för alla som tröttnat på att svettas över inköpslistorna och armbågas i varuhusen tre dagar före jul, kan jag inte annat än rekommendera det varmt.

För att på bästa sätt illustrera exakt hur oerhört smidigt det är (och samtidigt mula er andra med julstressen): Idag blev jag klar med alla mina inköp. Hur långt har du kommit?

Rörliga eller inte? Det är frågan

Jag beställde julklappsböckerna igår. 12 stycken för jämt 450 kronor (plus 10 kronor i tveksam klimatkompensation).

Samtidigt går tankarna till debatten om fasta bokpriser.

Jag måste erkänna att jag aldrig reflekterat över, knappt ens känt till, detta fenomen innan Författarförbundets ordförande Mats Söderlund skrev ett upprop för återinförandet av sådana i DN. för snart två veckor sedan.

Över huvud taget har jag alltid varit mer intresserad av litteraturens innehåll än praktiska förutsättningar. Så länge jag får producera och konsumera text är jag nöjd och belåten. Dock inser jag ju att vad jag eventuellt tillåts producera och konsumera i framtiden i allra högsta grad kommer att vara beroende av de praktiska förutsättningarna.

När så ämnet kom på frukosttapeten förra veckan gav det mig skäl att fundera.

I min enfald har jag hittills gärna trott att en marknad med rörliga priser skulle kunna gynna de smala titlarna eftersom man kan sälja dem billigare - allt enligt principerna om utbud och efterfrågan.

Stieg Larssons triologi borde man exempelvis kunna sälja dyrt till många, och Christine Falkenland samtidigt billigt till, visserligen, färre - men ändå inte fullt till så få som hade varit fallet om båda böckerna kostade lika.

Om efterfrågan på en bok går ner kunde man också lätt reglera det med en prissänkning. Och i den bästa av världar skulle alla böcker sålunda kunna existera sida vid sida så att de publikfriande och breda utan uppoffringar bekostade de små. Man borde rent av kunna ge ut en massa smal litteratur bara för skoj skull och sälja av restlagren vid lämpligt tillfälle, i små pytsar då och då.

I och med den senaste debatten förstår jag emellertid att vi inte lever i den bästa av världar.

Vi lever snarare i den upp-och-ner-vända.

För istället för att sälja det måttlöst begärda dyrt till alla som absolut måste ha det, slumpas det bort till mängdrabatter, medan det som inte efterfrågas motarbetas ytterligare med höga priser. Och när det dyra och svårsålda av någon märklig anledning blir kvar på lagren kasseras det i förtid för att istället ge plats för ännu fler, ännu billigare och till titlarna ännu färre böcker.

Själv skulle jag tveklöst köpa mindre litteratur om alla pocketböcker kostade 65 kronor, även på nätet. Min bokbudjet är inte obegränsad, vad jag än gärna vill tro. Men om målet är att främja olika slags litteratur, och rådande system bevisligen inte funkar behöver man i alla fall utreda alternativen.

Bland dessa finns ju exempelvis återgången till fasta bokpriser.

Detta förespråkas exempelvis också av förläggare Krister Gidlund i en krönika i Dala Demokraten med hänvisning till en hel del anmärkningsvärd utgivningsstatistik - en statistik som för övrigt är svår att förklara enbart med hänvisning till den senaste tidens ekonomiska kris, något som vår marknadsvurmande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gärna vill.

Dock är jag tveksam till om en återgång till 1960-talets bokprissystem skulle vara politiskt genomförbart ens med en rödare regering. Människan är illa benägen för återgångar.

Kanske sätter jag då hellre mitt (inte sällan naiva) hopp till digitaliseringen, som förutom att erbjuda läsarna ett nytt sätt att läsa böcker, även skulle kunna innebära den smala litteraturens chans till evigt liv. Ja, kanske kan den innebära en massa böckers chans till ett förlagssanktionerat liv över huvud taget, då förlagen kan välja att enbart ge ut vissa riktigt smala titlar digitalt, vilket skulle dra ner kostnaderna (det ekonomiska risktagandet) till ett minimum.

En förändring är i alla fall av nöden.

Som det ser ut nu tycks det onekligen (för att parafrasera påhittade monarker) vara något ruttet i den svenska förlagsbranschen.

(Här har DN. förresten också en översikt över fasta och rörliga bokpriser i Europa.)

Såja såja...

Borde skriva men får inte rum i hjärnan eftersom Pappa Pralin härjar där som en gråtdesperat och självdestruktiv familjemedlem som inte låter någon röra sig en meter utanför det allra närmaste för då tar den kanske alla piller på en gång eller slutar helt att äta.

Det är svårt att koncentrera sig med sådana böcker i närheten.

Den får passa sig så att den inte blir FÖR besvärlig - boken största och allra innerhemskaste skräck! För då kanske jag slutar att älska den.