Sjukdomen som metod

Pappa Pralin utläst och släpper taget om min hjärna som en panikslagen katt som klamrat sig fast med klorna i vävnaden så att man får dra bort den. Aj.

Ska jag nu åter få tänka mina tankar från idag, inte mina tankar från mitten av nittiotalet och framåt. Boken har trots allt varit svår att värja sig mot. Igenkänningsfaktorn är tragiskt/löjligt/häpnadsväckande hög.

Jag är rent av lite avundsjuk på Anna Jörgensdotter för att hon så ogenerat lyckats slå litterära mynt av problematiken, medan jag alltid känt en ovilja inför att så rakt på sak göra konst av det sjuka.

För, tänker jag, vore inte detta i själva verket bara en vidareutveckling av samma absurda strävan - att försöka vara någon genom att vara sjuk. En önskan som i och med en bokutgivning alltså bekräftas som fungerande metod. För författaren å ena sidan. Och för den lättinspirerade målgruppen å den andra.

(Att koncentrera sig alltför mycket på en viss problematik ökar dessutom risken att otacksamt råka placeras under en eller annan raljant genrebeteckning, vilket om inte annat kan utläsas av den här magisteruppsatsen om mottagandet av fem svenska skönlitterära böcker om just ätstörningar.)

Det är tur att Jörgensdotter inte bara är naket självutlämnande (nej, inte uttalat självbiografisk - men ja, påtagligt insatt) utan också så oavfärdligt ordsäker.

Jag ser nu med spänning fram emot att läsa Bergets döttrar. Där hoppas jag att hon tar det avgörande steget vidare, som hennes romanfigur Andrea i Pappa Pralin aldrig förmår.