Bibliofilifili

Märkliga män och undersköna kvinnor, hoptrasslade, plötsligt uppdagade släktband, stereotyper, komik, romantik och missär.

Vindens skugga är en skröna som glatt tar upp kampen med hela 1800-talsromanen. Jag skulle kunna avfärda berättelsen just av den anledningen, att kvinnorna är elfenbensvita, ondskan skoningslös, hjälten ren och ädel och bifigurerna pilska som piprensare.

Men greppet, att för en gångs skull bara strunta i alla nyskapande pretentioner, att låta figurer vara figurer och med ohämmad glädje ge sig hän åt själva berättandet, är från första stund så avväpnande att jag kastar alla andra krav över bord.

Titeln är hämtad från den mystiska roman med samma namn som från början sätter fiktionen i rullning. Böcker, bibliotek och antikvariat utgör därtill kuliss för dramatiken och Carlos Ruiz Zafón tar utan vidare tillfället i akt att ideligen referera till verkliga författare och verk, till dess att hela historien doftar så löftesrikt och tryggt som bara en inrökt gammal bokhandel kan göra.

Det är en bok för bokälskare. Ett lika tacksamt upplägg som att göra bilteveprogram för bilälskare. Och det är knappast förvånande att den gjort en sådan remarkabel succé.

Innan utomhuset

4 km på löpbandet känns som en helt försvarbar "sträcka" med tanke på hur förbaskat tråkigt det är att springa i över 20 minuter med blicken fästad på en godtycklig punkt i en vit strukturtapet en knapp meter framför näsan.

Och en förberedelse inför våren är det ju i vilket fall som helst.

Om löpsäsongen ter sig lite som ett helt liv (vilket jag ju tidigare kåserat utikring) och det första utomhusloppet i så fall måste representera den smärtsamma födelsen, så får man väl se detta som den blivande löparens allt otåligare sparkar inuti magen.

Lägesrapport (25)

Läser: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón,

och muntras upp: av den ohämmade bibliofilin.

Bakar: franskt lantbröd med en diskret förnyttning av näringsrika vetegroddar,

och planerar: att äta det, ännu ljummet, med smör.

Skriver mig: igenom den första halvan av sista novellen.

Skickar: förfrågningar till fräschögda genomläsare, på jakt efter en sista runda åsikter.

Och börjar: på det stora hela, faktiskt se slutet!

Längtar efter: att sedan få måla igen, måla mörkare, ur en annan slags känsla, och på mitt petnoga sätt ändå försöka fläska på - en tanke som (åtminstone i förväg) känns som en berusning.

Ser: The Cove,

men tycker: att den aldrig blir större än sitt eget ämne - det är fullgott nog att bara höra faktan (att 23 000 kvicksilverförgiftade delfiner varje år går en brutal slakt till mötes i en liten avspärrad japansk vik - något som Japan mutar fattiga länder för att stödja i internationella sammanhang - samtidigt som ett handplockat urval "flipper"-delfiner flygs till delfinarium världen över där de lär sig dansa efter människornas pipa och i största allmänhet blir sjukligt deprimerade) och sen kan man göra något annat med sin tid än att se just denna film på bio (textningen är för övrigt en skandal).

Ser: Up in the Air,

och finner: i den, och i gengäld, en oväntat smärtsam njutning.

Slirar svärande: i slasket.

Lubbar flämtande: på löpband.

och hoppas: förr eller senare, möta våren med storm, och i form.

Bokens båda sidor

Första halvan av Sommarsquash tokolosh!, då Faith är barn och bor på gården i Transvaal med sin världsfrånvända mamma, är en smått magisk historia. Språket tycks myllra av oväntade uppenbarelser, just som huset med sina skuggor och trädgården runt den.

Andra halvan, då Faith som ung vuxen återvänder från Johannesburg och plötsligt förstår vad som egentligen hände den där natten för femton år sedan, är en svåruthärdlig transportsträcka längs de enformiga känslobeskrivningarnas allé.

Är det möjligt att rekommendera en halv bok? I så fall skulle jag göra det.

Älvor och återlängtan

Läser Sommarsquash tokolosh!. När jag såg titeln första gången för något år sedan associerade jag den snarare till något i stil med "Festkricket gudbevars!" än det avsedda "Säsongszoucchini mörkerälva!" och kom mig inte för att ta upp den förrän jag insåg att den utspelar sig i Transvaal i Sydafrika.

Faktum är att när jag själv reste runt i det landets östligare delar intervjuade jag (i följe med min driftige vän) en tant som (just likt mamman i Rachel Zadoks bok) hävdade att det bodde älvor i hennes trädgård och hon brukade måla av dem. Jag vill minnas att hon hade en stor ljuslila t-tröja på sig och långt grått hår. Hela växtligheten runt hennes lilla hus var dekorerad med drömfångare och liknande krimskrams som dinglade från buskar och grenar.

Sydafrika är på många sätt ett lika hemskt som underbart land, med en naturen som lätt sätter griller i den mest jordnära person, inte minst som bushen redan vimlar av högst levande folkmyter.

När jag reste därifrån visste jag att jag var långt i från klar med den där delen av världen, och att läsa Sommarsquash tokolosh! ger mig en väldigt lust att åka tillbaka, gärna så snart som möjligt. Dels bara för att få se dimman rinna ner från Table Mountain igen. Men också för att kunna skriva klart min gamla (flera gånger nästanantagna...) roman, och slutligen förvandla den till något som faktiskt går att publicera.

Hitoribocchino yoru

Skriva? Varför det när man kan ägna eftermiddagen åt att lära sig texten till Ue o muite aruk0 på japanska. Sådant vet man aldrig när det kan komma till användning.

Dagens lådfynd

Från en av de återkommande lådorna med begagnade böcker utanför tunnelbanan vid Brommaplan: Den första kretsen av Alexander Solsjenitsyn.

Har hittills bara läst En dag i Ivan Denisovitjs liv, kändes dags att fördjupa min bekantskap med ryssen.

Blånaglar och muskelknuttar

I dag försvann det sista av min blåa tånagel efter Stockholm halvmarathon. Det kändes nästan lite vemodigt. Jag längtar allt mer efter nästa löpsäsong. "Terräng"-programmet på gymets stair master är liksom inte riktigt samma sak.

Idag kunde jag inte hålla mig från att toppa uppvärmingen med en femminutersspurt på löpbandet trots att jag vet att jag har fel inneskor för sådant och undantagslöst får ont i fötterna. Hur vacker frostdimmorna än må vara, när de förvandlar träden till något ur kinesiska gobelänger, börjar jag slutligen se fram emot våren.

Stämningen på Bromma träningscenter är annars föredömligt god och stället domineras av vänliga själar. En ung kille, som jag tror började träna där samtidigt som jag, har gått ned bortemot 20 kg sedan jag såg honom första gången. På sista tiden har han fått en ny glöd i blicken och hälsas med uppmuntrande handslag från de övriga stammissnubbarna.

Några kaxerier syns inte till. Muskeltyperna kör mer av tjuren Ferdinand-stilen. Förra veckan dök en av byggarna upp med sin nykläckta lilla dotter och det blev en massa ooh:ande och ååh:ande. När jag gick därifrån idag stod biffen med det tryggt sovande lilla knyttet i nävarna medan kompisen låg på en matta bredvid och gjorde rumpövningar och sa saker som:

-Lycka för mig, vet du vad det är? Det är en fin fru och kärlek och så barn som är friska och har det bra.

Jag tror jag ska förnya medlemskapet med ytterligare ett år.

Pausfågel (36) - Tittar upp medan jag går

Den subjektiva storheten

Det finns filmer som helt saknar brister.

Inte sällan handlar det om socialrealistiska historier fotade med handkamera, som Frozen River, Sin Nombre och It's a Free World. Filmer som det inte går att hitta några fel på, men som det ändå inte är säkert att man faller för. Huruvida man faller beror i slutändan på den individuella mottagligheten. Antingen nickar man bara i erkännande och rycker på axlarna. Eller så går berättelsen rakt in.

Fish Tank hör för min egen del till den senare kategorin.

Här är knivskarp dialog, strålande skådespeleri, perfekta balanser och så all denna andlösa längtan. Det snuddar rent av vid Morvern-känslan.

Vilken verkligt stor liten film!

Dagens SAOL

1) Välmåga - finnes.

2) Undlåta - finnes ej. Där ser man.

Helsike!

Det är då ett jävla skittillstånd som jag hamnar i att inte kunna sluta upp med att skriva jättelånga blogginlägg som ingen människa är intresserad av och se timmarna gå (som i en mardröm) när jag egentligen borde ta tag i de långsiktiga projekten eller i alla fall sånt som kan generera pengar. Vad ska man med lindriga manier till om de inte ens går att omvandla i framåtrörelse? Klockan är två redan. Och jag sitter fortfarande här. Fan också. Fan fan.

Svenska gods och herresäten

Att läsa Jorden de ärvde är som att få en massa bitar till ett stort pussel över Sverige - inte över hela Sverige, men över de stora delar av Sverige som gott i arv genom adliga släkter i flera hundra år - och alla bitar är var för sig intressanta men på samma gång svåra att riktigt koppla samman.

Boken genomsyras på ett plan av en stor orättvisekänsla. Fideikommisser (vilket alltså är huvudämnet för boken) är per definition orättvisa. Det är orättvist och egentligen olagligt (men i vissa fall ändå tillåtet) att utestänga alla syskon utom den äldste sonen från familjearvet med inte alldeles otvivelaktiga argument som "kulturvård".

Samtidigt låter af Kleen bli att kamma hem enkla poänger. När Nils Posse, borgmästare och godsägare i Växjö, beskriver sig själv och kommunen som två jämbördiga parter (tänk en stund på det: en person i ena vågskålen, hela folket i den andra), problematiseras inte den självbilden uttalat, vilket på ett sätt är sympatiskt - läsaren får själv dra sina slutsatser - men på ett annat också opedagogiskt.

Utan vägledande analys slutar det med att vi bara konstaterar de fakta författaren lägger fram. Vi betraktar dem. Men vad är det egentligen vi betraktar? De 2,5 promille av Sveriges befolkning som tillsammans äger ytor större än Gotland. Samt de politiska beslut som tjänar till att hålla allt under armarna.

Mer intressant än själva beskrivningen är när vi får ta oss an det historiska perspektivet. Efter 60-talets klasskamp tycks vi just nu vara inne i en ovanligt svärmisk period där adel och kungligheter allmänt upplevs som kulturellt värdefullt och smågulligt och något som i sig är värt att bevara, och vi (politikerna med vårt goda minne) offrar i den andan både lag och rätt för att göra det. Ett förhållande som de rika adelsmännen (jag säger männen eftersom adeln är patriarkisk - lite smågulligt och kulturellt värdefullt sådär) knappast protesterar emot.

Det är inget brott att vara rik. Frågan är väl bara om det är socialdemokratins uppgift att se till att de rika så friktionsfritt som möjligt får fortsätta vara rika. Utan att uttalat dra några sådana slutsatser, och i sin art av släktkrönika lika mycket som kritiskt reportage, är det väl i detta boken landar. Vid anblicken av alla bidrag och subventioner (som inte bara främjar de besuttna utan också tvingar kapital i märklig riktning) lockas jag av åsikten att det enda vettiga vore att riva upp hela skiten och börja om igen från början.

Men fullt så radikal ska jag väl ändå inte bli. Så jag sätter punkt och äter lunch i stället.

På menyn: Nyskjuten ripa med potatis från åkern och wiskeykryddad vinbärsgelé.

Alternativt: Två kokta ägg och en skiva lingongrova.

Människan och hennes sagor

Sedan jag läste Illusionen om Gud ser jag religion överallt. I Bang om Bang beskriver Barbro Alving sin kristna övertygelse ("han dog för mig - då är väl det minsta jag kan göra att älska honom!") P.O. Enquist glider ifrån bygdetron i Ett annat liv och Ann Heberlein tampas med Svenska kyrkan i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Även kalenderns röda dagar (med deras ledighet och ob-tillägg) har för en stund blivit extra tydliga.

Så mycket av vårt samhälle och hela vår egen identitet är uppbyggd utifrån en bok med sagor och i bästa fall subjektiva, i värsta fall strikt påstådda ihågkomster, sammanställd för mer än 1600 år sedan och modererade sedan dess utifrån växlande, ofta tveksamma motiv.

Ett av Richard Dawkins huvudskäl till hela sin kritik av religionen är att om vissa sanningar tas för givna, och dessa sanningar inte heller får kritiseras (eftersom man då anses intolerant), så låser vi oss samtidigt för förnuftsargument och alternativa förklaringar.

Religiösa slutsatser kan synas logiska enligt principen om A så B. Som exempelvis: Jesus dog för mig alltså måste jag älska honom. Eller den klassiska: Gud är allsmäktig och god alltså kan det inte finnas ondska (vilket det bevisligen gör, så hur förklarar vi det?). Men resonemangen är luft eftersom första ledet A aldrig har bevisats och aldrig kommer att kunna bevisas, helt enkelt eftersom det med största sannolikhet inte är sant.

Det jag paradoxalt nog därför uppskattade med filmen Avatar är att den panteistiska gudomen på planeten Pandora inte är skapad utifrån fantasier utan är ett fysiskt påvisbart system av nervtrådar som binder samman allting levande. Guden här är inte något övernaturligt. Den utgör själva naturen.

I övrigt är James Camerons epos ännu en av de där filmerna jag önskar att jag hade sett när jag var tolv. Då hade jag sugits in i den fluorescerande djungeln med varje fiber av min varelse och genast gett mig av för att lära mig skjuta med pil. Även i den 32-åriga kroppen får scenerna det att spritta det i klädklättrargenerna. Men den ursprungsdoftande naturtron till trots är ju detta i princip bara ännu en berättelse om den smorde krigsfurstens återkomst.

Jag tar mig (återigen) tid att fundera på hur världen hade sett ut om andra sagor hade styrt vårt tänkande? Mycket bättre hade det kanske inte varit. Men säkerligen annorlunda.