Bibliofilifili

Märkliga män och undersköna kvinnor, hoptrasslade, plötsligt uppdagade släktband, stereotyper, komik, romantik och missär.

Vindens skugga är en skröna som glatt tar upp kampen med hela 1800-talsromanen. Jag skulle kunna avfärda berättelsen just av den anledningen, att kvinnorna är elfenbensvita, ondskan skoningslös, hjälten ren och ädel och bifigurerna pilska som piprensare.

Men greppet, att för en gångs skull bara strunta i alla nyskapande pretentioner, att låta figurer vara figurer och med ohämmad glädje ge sig hän åt själva berättandet, är från första stund så avväpnande att jag kastar alla andra krav över bord.

Titeln är hämtad från den mystiska roman med samma namn som från början sätter fiktionen i rullning. Böcker, bibliotek och antikvariat utgör därtill kuliss för dramatiken och Carlos Ruiz Zafón tar utan vidare tillfället i akt att ideligen referera till verkliga författare och verk, till dess att hela historien doftar så löftesrikt och tryggt som bara en inrökt gammal bokhandel kan göra.

Det är en bok för bokälskare. Ett lika tacksamt upplägg som att göra bilteveprogram för bilälskare. Och det är knappast förvånande att den gjort en sådan remarkabel succé.