Älvor och återlängtan

Läser Sommarsquash tokolosh!. När jag såg titeln första gången för något år sedan associerade jag den snarare till något i stil med "Festkricket gudbevars!" än det avsedda "Säsongszoucchini mörkerälva!" och kom mig inte för att ta upp den förrän jag insåg att den utspelar sig i Transvaal i Sydafrika.

Faktum är att när jag själv reste runt i det landets östligare delar intervjuade jag (i följe med min driftige vän) en tant som (just likt mamman i Rachel Zadoks bok) hävdade att det bodde älvor i hennes trädgård och hon brukade måla av dem. Jag vill minnas att hon hade en stor ljuslila t-tröja på sig och långt grått hår. Hela växtligheten runt hennes lilla hus var dekorerad med drömfångare och liknande krimskrams som dinglade från buskar och grenar.

Sydafrika är på många sätt ett lika hemskt som underbart land, med en naturen som lätt sätter griller i den mest jordnära person, inte minst som bushen redan vimlar av högst levande folkmyter.

När jag reste därifrån visste jag att jag var långt i från klar med den där delen av världen, och att läsa Sommarsquash tokolosh! ger mig en väldigt lust att åka tillbaka, gärna så snart som möjligt. Dels bara för att få se dimman rinna ner från Table Mountain igen. Men också för att kunna skriva klart min gamla (flera gånger nästanantagna...) roman, och slutligen förvandla den till något som faktiskt går att publicera.