Namnsdagspresent

Baksidestext:

"Att jaga snygga, ogifta män till en almanacka var inte bara svårt, det var komplett omöjligt. Tess hade nästan gett upp när fotona av Gary Buchanon låg på hennes skrivbord en morgon.

Det var för bra för att vara sant. Han var den absolut attraktivaste karl hon sett. Snabbt körde hon ut till hans farm för att få alla papper undertecknade. Då uppdagades den bistra sanningen.

Gary tänkte inte på några villkor delta i någon fånig almanacka. Fotona hade hans systerdotter tagit i hemlighet. Tess förstod att nu var goda råd dyra. Det gällde hennes jobb och framtid. Samtidigt kunde hon knappt tänka klart längre bland alla de omtumlade känslor han väckte hos henne..."

Undslapp städskrubben

Efter obligatorisk bävan blev det ändå en lyckad vernissage på Galleri Nybroviken igår.

Där vimlade av de olika konstnärernas inbjudna gäster och mina målningar hade heller inte placerats på skamplats, i garderober, toaletter och proppskåp (vilket i någon mån också varit min ängslan) utan fick bland annat pryda sitthörnan vid kaffeapparaten, där det även bjöds på lite levande musik.

Nu hänger allt på plats till och med augusti. Så gå gärna upp till kontoret på väg mot någon av sommarens Djurgårds-promenader.

En personlig favorit bland alla övriga verk är nog för egen del Ina Strömbergs väntande betongskulptur. Uppförstorad hade den kunnat pryda vilken tunnelbaneperrong som helst. Och det vet ni att jag menar som en komplimang.

För en, för alla

Lagom till vernissagen är jag också klar med en ny tavla som (följaktligen - den är en stor ruta av våt färg) inte kommer synas på utställningen. Jag tror för den delen inte heller att någon annan än jag själv kommer förstå vad den handlar om.

Vilket alltså är (om ni vill veta det): En introvert besvärjelse.

En återgång till något ursprungligt, något öppet men ändå okränkbart. Det bästa i en. Att minnas det och värna det.

Eller för alla andra som ser den: En typ liksom snäll och prydlig målning med två clownmänniskor på, samt lite annat krafs runt ikring.

Typ liksom.

Bild kommer väl vad det lider.

Vernissage i dag!

Då var det dags.

Jag deltar själv inte med så många nya tavlor. Men kom gärna och begrunda de övriga konstnärernas verk.

För egen del lär jag hålla mig gömd med ett glas vin i något skrymsle någonstans. Jag är verkligen inte förtjust i att stå och flina på sådana här tillställningar (jag står hellre framför staffliet här hemma). Men då slipper ni ju också ofoget med att krysta fram något slags beröm inför konstnären ifråga, och därmed finns ytterligare ett skäl mindre att inte dyka upp.

Och har man inte möjlighet just i kväll kl 18-20, så går det förstås också bra att gå dit när som helst under perioden, under ordinarie kontorstid.

Välkomna som sagt!

Victoria växer (alltjämt) på djupet

Sedan det blivit uppenbart att de två nya salongerna på biograf Victoria inte skulle bli klara till jul, sattes ett nytt mål upp till påsken. Vid påsk var där fortfarande en byggrop i källaren, och istället började det viskas om premiären för Sex and the City 2. Det skulle i så fall betyda invigning sista helgen i maj.

I dag, 3 maj, såg det ut så här nere i källaren.

Sjätte salongen (som förmodligen kommer köras som nummer 4 när allt är i ordning):


Maskinrummet till samma salong:


Nedre foajén:


Den som väntar på något gott, väntar vidare.

Fortsättning följer.

Skryt

Beträffande löpningen: Jag har aldrig sprungit så snabbt så tidigt på säsongen!

Beträffande tavlan som snart är klar: Ser ut att kunna bli jävligt snygg faktiskt!

Beträffande gitarren: Ibland låter det jag åstadkommer med den framför ackordsajterna på nätet mer eller mindre som riktig musik näsan!

Beträffande lärlingsskapet: Går som smort! Grands maskiner har jag i min ficka nu, tycker jag (vilket i och för sig bara avslöjar hur lite jag vet). Ska nu bara tämja de fem (snart sju) projektorerna på Victoria, sen är jag redo att ta mig an sommarschemat, där jag hur som helst redan står inbokad som maskinist överallt.

Dessutom är jag en hejare på att odla tomater.

Science fiction

Medan jag och min lika Polanski-kategoriska kollega under oklanderligt artiga former sålde biljetter till hans senaste film i går, frågade vi oss vad vi själva gör som skulle kunna resultera i att människor, med någon rätta, kunde vilja utsätta oss för bojkott.

-Jag äter djur, sa min kollega och det vattnades i munnen på honom.

-Jag köper kläder utan urskillning, sa jag.

Steget var sen sedan inte kort till det andra, för mig ofta återkommande, tankeexperimentet: Även om vi inte bryter mot lagen, vilka av våra samtidsvanor kommer framtidens människor skuldbelägga oss för?

Kollegan var inne på kärnkraften, inte minst på hur vi glada i hågen producerade en massa kärnavfall som vi sen inte riktigt visste var vi ska göra av.

Men det där tror jag mer kommer betraktas som ett pinsamt men nödvändigt steg på vägen mot kall fusion eller något liknande. Ungefär som ångkraften var ett steg på vägen mot den, förvisso fortfarande tveksamma, plats där vi är i dag.

Jag är inne på konsumtionen, hur vi med våra pengar valde (alltså väljer) att stödja företag som vi vet inte gör bra saker, och med var krona alltså ge dem alltmer makt, trots att vi egentligen inte vill att de ska ha det. Optimistiskt föreställer jag mig alltså en framtid där konsumentansvaret ska ses som lika självklart som det medborgerliga ansvaret, eftersom makten lämnat politiken och hamnat hos aktörerna på den globala marknaden.

Men min kollega är emellertid mer cynisk och tänker att när vi väl inser det där kommer det vara för sent att göra något åt.

Det var en skrämmande men fascinerande värld vi såg framför oss.

-Tur att vi är döda då, sa jag.

-Det är inte så säkert, sa han.

Och på vägen hem - längs den regnvåta trottoaren förbi Kyrksjön, där alla slemmiga kryp plötsligt vaknat alla på en gång och krälat upp på asfalten (grodor, sniglar, snäckor, maskar, ödlor, slingrande, skumpande klumpar av växelvarma urdjursceller) - insåg jag att jag i min planerade samling pop-noveller (samlingen jag ska skriva så snart jag bara skickat iväg den samling som snart är klar och någon förnuftig människa valt att ge ut den) även måste ingå en klassisk nära-framtidsskildring i stil med Kallocain, Oryx och Crake eller Never let me go.

Jag har gett mig själv en sista redigeringstid fram till mitten av juni, förresten. Sen ska jag cykla genom Ruhr.

Ceci n'est pas vad det förhoppningsvis liknar

Om du har fem-sex timmar liv till övers någon dag, undrar vad du ska göra av dem och tänker: "Ah! Jag tar fram oljefärgerna och målar ett gäng legobitar i något mindre än naturlig storlek, uppe i hörnet på min nya tavla!" så vill jag göra dig en tjänst nu med en gång och säga: "Gör inte det. Vid alla dina sunda vätskor!"

För alla dessa små pluppar! Alla dessa små pluppars alla små ljuspunkter och skuggor!

Kan driva en människa till vansinne!

Som tidigare kanske trodde att lego? Vadå? Kan man redan måla händer och näsor med relativ trovärdighet så måste väl lego vara en tårtbit.

Men herregud! Då hade man glömt symetrin! Symetrin, den skoningslösa, dödliga!

Ögat låter sig inte luras.

Och färgerna, de allra klaraste sorterna, de som flyter så flyktigt i sitt glatthala medium och blandas till smuts under penselstråt.

Blått och rött och gult och grönt. Och bitar med pluppar i tvåpar och flerpar och plattor i 20 om 20 - 400 pluppar i rutlinjemönster på en yta av 8 x 5 cm! - svävande i fria tvåpunktsperspektiv.

Och heller inget Ctrl+Z i denna typ av redigering, hur gärna och desperat man än famlar. Minsta misstag och allt är från början.

Och otåligheten som stegras till vrede men stillas. (Att ändå en sådan rastlös person - med så anmärkningsvärt hett temperament - faktiskt kan vara så envis. Är märkligt.)

Så fortsätta sikta. Timme efter timme.

Tills de förbannade små klossarna till slut sitter på duken. Platta men ändå tillräckligt inte. Med alla sina förbannade pluppar.

En gång för alla. Och sedan aldrig mer!

Lägesrapport (26)

Läser: Glitterscenen av Monica Fagerholm.

Äter: olika glassar.

Ser: meningslös film (på bio - Gainsbourg, hemma - Changeling).

Brottas: med varianter på b-mollackord.

Vattnar: tomatplantan Hemingway.

Tänker: att jag ska måla klart den pågående tavlan först, för att sen ta tag i sista versionen av novellerna oavsett om sista testläsaren någonsin blir klar, och så skicka iväg allt, cirkus två år senare än planerat.

Målar: mycket långsamt men ganska noga.

Hänger: annars mest oavlönad i kulisserna på biografen Grand, i samband med Junior-festivalen, för att vidga svängarna i lärlingsskapet och insupa undantagsfall,

men bekantar mig: i lika hög utsträckning med de anmärkningsvärt bekväma fåtöljerna där,

snackar: skit med tjänstgörande maskinister,

och fyller: frysen med överbliven sponsor-mjölk.

Borde: formulera en inbjudan till den hastigt nalkande vernissagen.

Kommer: av någon anledning mig inte riktigt för.

Men hälsar (tills dess jag tagit mig i kragen): er alla välkomna ändå!

I målningen som står halvklar

1 tallkotte
1 godispåse (gammal klassisk med färgglada cirklar)
1 smurf (tårtsmurfen)
1 VHS-kassett
3 kritor
1 morakniv (med rött handtag)
1 skiva bröd (skogaholmslimpa med meandrande kaviar)
1 hopprep
6 legobitar
1 melodika
1 barn (i helfigur, med allvarligt ansikte och clownsminkning)
1 vuxen (i helfigur, med allvarligt ansikte och clownsminkning)

Inte så mycket författaren

Det är svårt att närma sig Björn Ranelid utan att i någon mån bli raljant. Det är så gott som omöjligt att inte göra sig lustig över hans säregna stil och storvulna anspråk. Han är en alltför speciell figur i det här landet och intar en alldeles för central plats i vår kulturpöl för att inte samtidigt bli ett skämt. På gott och ont. Man kan skämta både elakt och med värme.

Torbjörd Forslid och Anders Ohlsson lyckas emellertid skriva en hel bok om denne specielle man utan att någonsin glida ur sitt föredömligt neutrala läge.

Fenomenet Ranelid tar sig nyfiket an sitt objekt, vänder och vrider på det undersökande och nyktert resonerande, och återställer på samma gång en slags balans i den annars sällan sansade bilden av Sveriges kanske märkligaste litteraturpersonlighet.

De tar sig aldrig rätten att värdera hans strävan. Istället för att ge oss sin egen syn på den offentliga personen Ranelid lägger de tonvikten vid hur mannen själv tycks vilja bli ansedd, på vilket sätt han för fram sitt budskap (i böcker, reklam, live-framträdanden och andra offentliga sammanhang), vad han säger och hur han säger det, och undersökarna gör sitt bästa för att förstå vad han egentligen menar när han då och då tycks motsäga sig själv.

Det är respektfullt och mycket spännande. Dessutom håller sig deras bok just där mitt eget intresse vilar. Hos Ranelid just som medialt fenomen. Forslind/Ohlssons bjuder mig att för en stund betrakta Ranelid, inte så mycket som författare, utan såsom en ständigt pågående och stundtals mycket intensiv marknadsföringskampanj, av, med och för Ranelid själv, där romanerna som publicerats minst lika mycket är till för att lyfta fram författaren, som författaren är till för att föra fram böckerna.

Ranelid inte som privatperson eller ens kanske som skribent, utan som en kulturell vara i segmentet mitt emellan smalt och brett. Hur han presenterar sig själv och hur detta tas emot av allmänheten.

Hör jag till målgruppen för Ranelids kampanj har den exempelvis både lyckats och misslyckats. För som figur är mig mannen mycket levande. Jag tror mig veta vad han vill säga och är fascinerad av honom som fenomen.

Ändå har jag aldrig läst en rad av karln. Jag läser hellre om honom.

Det ovidkommande, ett tankeexperiment

Säg att det finns en jättegod choklad. Den kanske till och med är en av de godaste chokladerna i världen. I alla fall är det många som tycker det.

Säg att det en dag blir känt att tillverkaren av den chokladen förgripit sig på en av sina minderåriga fabriksarbetare. Han har drogat henne och sedan haft sex med henne. När rättvisan nafsar honom i hälarna flyr han landet. Utom räckhåll för lagens långa arm, försöker han sedan återuppta sin verksamhet.

Skulle man som medveten konsument fortfarande vilja köpa den chokladen?

Skulle man försvara chokladtillverkarens brott med hänvisning just till att han är så bra på att göra praliner?

Skulle människor i branschen skriva på protestlistor om mannen till slut blev gripen för sitt brott i samband med en schweizisk chokladmässa?

Skulle det betraktas som en skymf mot hela den gastronomiska rörelsen att en så duktig chokladmakare måste anpassa sig till samma lagar och regler som människor som inte kan hantera kakao alls?

Skulle man heja på honom när han sedan överklagade beslutet om utlämning?

Eller skulle man avstå chokladen, hur god den nu än kan tänkas vara, för att med den makt man blivit sig given, göra en liten men mycket tydlig markering?

Byt nu ut titeln chokladtillverkare till cykelreparatör.

Byt sedan ut det till filmregissör.

Sedan jag såg Bitter Moon svor jag att inte se fler av Roman Polanskis filmer förrän han sonat sitt brott ("eller dött", som en biografkollega säger). Jag står fortfarande fast vid beslutet. Jag inser att jag denna hållning gentemot Polanski är vidöppen för klander. Man kan anklaga mig för dubbelmoral i det att jag bojkottar just denne regissör men samtidigt köper billiga skor, kaffe och bananer.

Men lika lite som det går att rättfärdiga Polanskis handlande med hänvisning till att han är så bra på att göra film, går det att försvara det med argumentet att någon annan köper billiga kläder. Vi får alla, var och en, ta ställning till varje enskild sak för sig.

The Ghost Writer (alternativt Ghost Whisperer eller Ghost Buster, som folk gärna vill kalla den) går just nu för fulla hus på stadens biografer. Av recensionerna att döma lär den vara mycket bra. Den kanske till och med är en av de bästa filmerna på repertoaren.

För mig spelar inte det någon roll.

Rättelse: Igår!

Efter att utan större problem ha farit kors och tvärs, med bil, buss, tåg, flyg och båt, över en kvarts kontinent nästan i två månader, och dessutom haft turen att utan att inse det då hinna med något av de sista planen till Sverige från Amsterdam innan vulkanmolnet drog fram och ner ridån för Europas flygtrafik, slumrade min sambo äventyraren till på Malmös centralstation och missade tåget till Göteborg.

Några fler tåg skulle inte gå den dagen. I alla fall inga som det fanns plats på.

-Här råder lynchstämning, sa han. Smockan hänger i luften.

Det enda rimliga tåg som skulle gå var ett till Stockholm.

-Så jag får väl komma hem då...

Vid elvatiden i går kväll kom han sålunda stapplande upp för trappan till lägenheten igen. Lika förkyld som när han for, men solbränd och blondrufsig, med mustasch! och en tygpåse med djurmönster under armen full av Afrikanska landslagströjor - de enda souvenirer han köpt med sig från den fjärran kontinenten.

Nu missar han matchen mellan IFK Göteborg och Elfsborgs IF på Gamla Ullevi i ikväll, det som alltså skulle vara den sista, förhoppningsvis segervisa, anhalten på hans resa, och tvingas istället sitta och lyssna på när jag försöker spela gitarr.

Glädje på torpet! (Stackars man.)

Hälsa hem

Så hur slutade det? Blev samlingen Nära hem bättre efter hand? Levde de upp till mina förväntningar efter Kärlek, vänskap, hat? Är novellerna mot slutet, de som tidsmässigt skrivits närmast Kärlek, vänskap, hat, rent av helt fenomenala? Svar på det: Nja.

Alice Munro är aldrig dålig, men mer än sällan kan hon här faktiskt kännas lite utspädd. Ämnet har i någon mån avhandlats redan i kommentatorsfältet till ett tidigare inlägg, och det är inte utan sorg jag tvingas erkänna att Munro inte är oantastlig. Eller åtminstone var hon det inte från början. Gång på gång lossnar jag från texten, svävar bort och jag glömmer vad jag läser. När jag efter en stund tar mig tillbaka och åter minns undrar jag istället varför.

Munro har ett öga för vardagens detaljer, mellanmänskliga relationer och avgörande ögonblick som det är omöjligt att inte imponeras av. Sådana ögonblick finns det också gott om i samlingen. Men på ett övergripande plan förstår jag inte vad det är hon vill säga. Det är ofta som om hon bara satt sig ner och dragit sig någon episod till minnes (verklig eller uppdiktad), låtit tankarna associera vidare till andra, angränsande episoder, beskrivit allt grundligt och väl, och sedan bara knutit ihop säcken med en liten knorr när det känts som på tiden. Budskapet tycks ligga i korta passager här och var, inte i novellerna på det stora hela, och som läsare famlar jag villrådigt efter en högre mening som faktiskt kanske inte existerar.

I jämförelse med Kärlek, vänskap, hat (som jag skrev så uppskattande om här) saknar berättelserna på samma gång stilistisk koncentration som tematisk angelägenhet och jag är då och då även frestad att kalla dem fruntimmersaktiga i sitt återkommande ältande av äktenskap och hemma-minnen, men så långt vill jag inte gå. Däremot ger jag otroget upp hoppet om den yngre Munro och riktar istället mina frågor till den nu flera årtionden äldre.

Det ska komma en ny bok i svensk översättning någon gång under året. (Eventuellt köper jag den på kanadensiska för att utesluta risken att det är översättaren det är fel på.)

För mycket lycka. Redan titeln bådar gott.