Kulturhauptstadt 2010 - Das Ruhrgebiet (3)

Ruhrområdet? Är inte det bara platt och smutsigt och fullt av motorvägar?

Den spontana reaktionen på mitt prat om cykelsemester i Tysklands traditionellt största industricentrum var ett, med tanke på historien, ganska förståeligt oförstående.

Den som också bara färdats genom Tyskland på autobahn lär också ha fått intrycket att ingenting finns där förutom sådana vägar. Man ser verkligen inte mycket av omgivningen från motorlederna. Men detta beror i sin tur på att motorvägarna inte heller syns från omgivningen. Och omgivningen i Ruhr består inte alls av ett asfalterat och kolrökigt slättland.

Det ser snarare ut som Provence.

När vi inte fotograferade industriruiner cyklade vi längs cykellederna utmed Ruhrfloden, kastade ett öga på Villa Hügel (stålmagnaterna Krupps vräkiga slott vid Baldeneysee), besteg Halde Rheinelbe (en av alla slagghögar som blivit stående inslag i landskapet), sökte och fann inspiration bland de klassiskt moderna målningarna i Essens Museum Folkwang, stötte på en hel del roliga djur, rullade förbi mängder av pittoreska korsvirkeshus och gjorde slutligen en lång och mödosam tur över de böljande jordbruksmarkerna ned till Neanderdalen för att återvända till någon procent av vårt mänskliga ursprung (Neandertalmuseet i sig var emellertid en ganska stor besvikelse).

Solen har strålat oförtröttligt och jag är brun som en vilde, vilket passar bra efter en vecka utan hårborste och internetförbindelser.

Kulturhauptstadt 2010 - Das Ruhrgebiet (2)

"Kokeriets" del av industriminnet Zeche Zollverein vilar tämligen ostört i sitt mycket vackra förfall. Andra byggnader som ingår i landskapet - tvätteriet och de olika schakten - har i högre utsträckning renoverats, byggts till och förvandlats till museum och kulturcentrum. Även detta har emellertid skötts med utomordentlig stilsäkerhet. Banvallar har med några enkla grepp blivit gångstigar, maskindelar står kvar som bardiskar och turisten leds upp mot receptionsvåningen via en rulltrappstunnel som på ett självklart sätt harmoniserar med den ursprungliga arkitekturen.

Det samlade intrycket är ett mycket imponerande konstaterande att: Tyskar kan! Om någon nu tvivlat på det. Och för den som gillar industriskrot bör Zeche Zollverein kunna te sig som något av ett mecka.

Här överst syns gruvlaven som blivit Zeche Zollverein och kulturhuvudstadens karaktäristiska symbol.

Den kubiska högskolan och utställningslokalen SANAA-Gebäude, uppförd 2003, är också ögongodis för den som gillar stilren och innovativ arkitektur.

Kulturhauptstadt 2010 - Das Ruhrgebiet

Zeche Zollverein (mellan 1847 och 1986 storskalig kolindustri - nu världsarv, industriminne och kulturcentrum).

Vi börjar där, liksom vi gjorde - jag och min vän från Berlin.

Att utan förväntningar cykla in genom ett hål i grönskan bakom Zollvereins "kokerei" (den del av indrustrin som förvandlade kol till koks) och plötsligt befinna sig vid foten av denna enorma fabriksruin, ensamma med den i en stilla måndagsmorgon, kan nästan liknas vid en religiös upplevelse.

Det som en gång var en smutsigt bullrande jättemaskin, myllrande av tusentals svettiga arbetare, ligger nu tyst och slutet, närmast mystiskt i sitt långsamma förfall. Likt en futuristisk katedral mitt i landskapet. En byggnad uppförd med stor möda av fjärran framtida människor, och nu återfunnen i en ännu mer fjärran framtid, av människor som sedan länge glömt bort varför den en gång blev rest.

Vi kunde så klart inte låta bli att klättra in i den, som två organiska löss på detta utomjordiskt stora, mekaniskt fossilerade leddjur. (Liknelserna hopar sig.)

Den som minns mitt i jämförelse mycket ynkliga bidrag till fotoutställningen "Mitt kreativa rum" inser lätt att det var kärlek vid första ögonkastet.

Spritt språngande

Har slutligen avlagt mitt första besök i Strindbergs Inferno.

Vad finns att säga om det, som ingen annan redan sagt förut?

Nöjer mig med att konstatera att det är underhållande med galet folk, och att gränsen nog inte är så bred mellan den vansinniges tro på mystiska tecken å den ena sidan och konstnärers medvetna pussel med frapperande samband och symbolik å den andra.

Vad kittlar väl fantasin mer än händelser som ter sig just SOM OM de avsåg något mer? Alla dessa plötsliga sammanträffanden som hjärnan så beredvilligt börjar skapa meningar hos och väva mönster av.

Kanske bör man vara glad så länge ens hjärna också nöjer sig med SOM OM.

Det vill till att hålla huvudet kallt, närom helvetets eldar knackar på.

Buskis går alltid hem

Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser (färdig 1769) avbetad.

Jag får lov att själv bekänna att jag skummade många av de delar som inte handlar om sex, fetischer och prygel-masochism, utan istället behandlar böcker, arbeten och resor mellan olika städer.

Bitvis är den ännu, efter ca 250 år, stor underhållning och påminner om att vilken tid en människa än lever i så är hon i grunden detsamma som alla andra människor.

Om än vissa har lite märkliga fäblesser...

Här en passus om hur ynglingen Rousseau tafatt söker utlopp för sin hemliga önskan att bli smiskad:

"Min upphetsning växte ända därhän att jag, då jag icke kunde tillfredställa mina lustar, istället underblåste dem genom de sällsammaste påfund. Jag uppsökte mörka alléer, undangömda tillflyktsorter, varifrån jag på avstånd kunde exponera mig för personer av motsatta könet i det tillstånd i vilket jag skulle ha åstundat att vara hos dem. Vad de såg var inte den oanständiga delen, därpå tänkte jag ej ens; det var den löjliga."

Man skrattar genom näsan - ffh ffh ffh...

Men bitvis är självbiografin (eller del 1 till och med 6 som jag nu har läst) också ganska långdragen läsning för en rastlös fröken (nåja) från 2000-talet.

Och mest ville jag kanske också ha läst den för att verka duktig.

Klädd för framgång

Ligger med en bok på magen och högertassen på en kudde. Det myckna cyklandet har överansträngt trampdynan och satt igång en ganska ilsken inflammation runt storklon, vilken jag nu försöker kurera med motverkande krämer och tabletter. Stundom ser det som sitter längst ut på högerbenet som en stor och dallrande silikon-hobbit-fot, och jag får svinga den framför mig i stelopererade halvcirklar, ungefär som en stympad, men ännu inte besegrad, terminator (modell 101) eller kvinnan med kulspruteprotesen, hon i Planet terror.

Detta hindrar mig emellertid inte från att åka in till stan senare i dag och lämna in mitt manus till förlag, och att sedan stappla vidare till personalfesten på det som tidigare var biografen Astoria Kungsgatan, ännu tidigare biografen Royal, och som i vår förvandlats till en bowlinghall av gammal amerikansk modell. Följaktligen måste jag locka håret och ha på mig en retrodoftande klänning med mönster av gula äpplen, och en klargrön kofta till.

Där jag styltar fram med pappersluntorna under armen och håret muntert studsande lär jag sammanfattningsvis te mig som en blandning av troll-fantasy, robot-science fiction, grindhouse och 50-talsnostalgi, med en air trosviss naivitet svävande över alltihopa.

Spar den scenen i minnet till filmatiseringen av mitt liv.

Meningen med livet

Manuskorrekturen är klar och jag har övergått till att istället författa följebrev.

Det är en svårbemästrad balanskonst att vara på samma gång stursk och ödmjuk, inte minst när man, som jag just nu, vinglar runt på linan med bultande hjärta, ansatt från alla flanker av högmodets och självtvivlets kastvindar.

Jag tycker själv att mina noveller är värda att ges ut. Efter alla förlagsutlåtanden som hängt och snurrat i luften (likt bollen i Match Point) innan de till slut fallit tillbaka, på fel sida nätet (och alla som för den delen smackat direkt i nät), känns det äntligen som dags att få tillfälligheterna på min sida. Vad förlagen själva tycker (och känner...) är dock en helt annan fråga.

Jag ger inte upp, vad som än händer. Men det skulle inte skada nu att en gång för alla få legitimitet i mina strävanden. Att slippa ursäkta det jag skriver, eller över huvud taget att jag skriver, med att med falsk blygsamhet behöva kalla det en hobby (en oavlönad fritidssyssla bland andra), eller i bittrare ton "kulturflummeri", för att slippa vidare frågor.

När det i själva verket är hela anledningen till att jag lever.

Kusin i kvadrat

Å och O
45 x 45 cm

Lägesrapport (28)

Återvänder: bortskämd och utvilad, från de grönskande dalar i det relativa norr, där min mamma slagit ner sin senaste rot, bland kossor och björnar i en trivsam timmerstuga, med egen linda och utsikt över Boda kyrkby.

Läser: Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser (bok 1-6).

Springer: duktigt men bara de enstaka dagar när jag inte snuvar SL på pengar genom att cykla härs och tvärs genom tillvaron.

Checkar in: online inför resan mot Ruhr.

Ser om: Flickan ovanpå (1955) och Niagara (1953),

konstaterar: att kvinnobilden på film inte var stort sämre då än den är nu,

tänker: att vi ju gärna vill tro att det var värre förr så att det vi har nu ska kännas som framsteg, vare sig det stämmer eller ej,

och undrar lite uppgivet: om samhället alls är på väg.

Gläder mig: i gengäld, och på ett rent personligt plan, åt att stavningskontrollen av novellerna snart är klar, och att jag inom bara några dagar kommer kunna skriva ut och lämna in dem till några av de lyckliga förlag som hittills varit mest positiva till mina ansatser.

Lägger under tiden: sista penseln vid tavlan av Å.

Hämtar ut: en ny sändning böcker från mitt lokala postombud, närmare bestämt en Strindberg och två populärvetenskapliga trivsamheter om relativitetsteorin respektive elektriciteten (den senare i hopp om att kanske äntligen förstå det där med watt och joule - vilket väl kan begäras av maskinister).

Firar: sommaren med kakor och rabarber.

Och ser snart fram emot: mera semester.

Framtidens legender och andra solstekta tankar

Semesterlektyren går åt.

Nu senast Goodbye to Berlin, och jag tänker slöa tankar. Som att om man tvingade samman Sally Bowles och Holly Golightly i ett rum tillsammans så skulle de instinktivt och ögonblickligen börja hata varandra. Självmedvetna och skamlösa lycksökerskor, omöjliga att inte förälska sig i. Men för sin egen skull, bäst utan mänskliga speglar.

Undrar vidare, apropå (men inte som i likhet med) den berlinska dekadensen, hur man i Stockholm om sjuttio år kommer att se tillbaka på Stureplanskulturen. I dag fungerar den ju (utom för dem som befinner sig mitt i den, eller vill göra det, och de är förvisso många) mest som parodi på sig själv, eller som verklighetsfrämmande kontrast till samhällets mörkare sidor. Men kanske kommer just den där verklighetsfrämmande, till synes fullkomligt oreflekterande men samtidigt icke-hycklande livsstilen förefalla mycket bohemisk när vi väl ser tillbaka på den om några decennier. I alla fall i betydligt högre grad än det skenheliga Sofo-alternativet.

På Stureplan tog man åtminstone steget fullt ut, menar minnet, och ur den där grytan av självdestruktivitet i kombination med måttlös lyx borde till slut något legendariskt, något tidstypiskt och mycket fascinerande kunna resa sig. Sedan vi väl fått nödvändig distans till skiten.

Föreställer jag mig, utan att någonsin ha funnit skäl att festa där.

Lenåsvägen runt (6,10 km)

Mycket vill ha mer

Det är inte lite jag begär av Anna Jörgensdotter.

Först läste jag hennes Pappa Pralin och menade att språket har hon ju utan tvekan, iakttagelseförmågan och förmågan att sätta fingret på. Men en (förmodligen självupplevd) svältroman var det ju likväl, och som sådan ändå liksom navelskådande och begränsad. Jag såg fram emot kommande böcker, när hon utan tvekan skulle ta nästa steg i sitt författarskap.

Så kom nu turen till Bergets döttrar och här har ju Jörgensdotter utan tvekan tagit steget in i (eller ut i) den fina litteraturen. Boken blev mycket väl bemött, har vunnit priser. Men även den rör sig inom en väldigt specifik genre - den där typen av välskriven svensk litteratur som utspelar sig ett par generationer bakåt i tiden, någon annan stans än i Stockholm, och som egentligen inte handlar om något särskilt annat än om livets gång. Det är inte sällan lysande skrivet. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att ha läst det här förut.

Om Pappa Pralin gräver sig inåt, mycket kompetent, så går Bergets döttrar bakåt, in i en mycket fin tradition. Men fortfarande inte framåt. Hur imponerad jag än är, väntar jag fortfarnade på att bli slagen till marken, och av häpnad. Och återigen ser jag med spänning fram emot nästa bok. Kanske blir det romanen som till slut spränger ramarna för både sig själv och alla genrer och utan tvekan banar väg för något nytt och fantastiskt.

Jag skulle inte hoppas om jag inte trodde att det var möjligt.

Baggage

Lämnar det stockholmska rombolandet och far uppåt, norröver, till mor.

I väskan, att läsa:

Anna Jörgensdotter: Bergets döttrar (100 sidor kvar)

Christopher Isherwood: Goodby to Berlin (filmmanuset till En enda man lät ana något som jag gärna får mer av)

Jean-Jacques Rousseau: Bekännelser (för i fall att)

I sambons väska, att läsa:

Mina noveller, för en sista korrektur (kanske ska jag för en gångs skull kunna lämna in ett manus som inte kryllar så av stavfel att det tycks vara på väg att falla i bitar)

Som Mona Lisa har sitt leende

Målar, i en behändig liten kvadrat, kusin Å med lille O i magen.

Mor och barn. Ett ansikte, två händer. Inneslutna och upplysta mot mörkret bakom.

Mycket renässansmässigt.