Meningen med livet

Manuskorrekturen är klar och jag har övergått till att istället författa följebrev.

Det är en svårbemästrad balanskonst att vara på samma gång stursk och ödmjuk, inte minst när man, som jag just nu, vinglar runt på linan med bultande hjärta, ansatt från alla flanker av högmodets och självtvivlets kastvindar.

Jag tycker själv att mina noveller är värda att ges ut. Efter alla förlagsutlåtanden som hängt och snurrat i luften (likt bollen i Match Point) innan de till slut fallit tillbaka, på fel sida nätet (och alla som för den delen smackat direkt i nät), känns det äntligen som dags att få tillfälligheterna på min sida. Vad förlagen själva tycker (och känner...) är dock en helt annan fråga.

Jag ger inte upp, vad som än händer. Men det skulle inte skada nu att en gång för alla få legitimitet i mina strävanden. Att slippa ursäkta det jag skriver, eller över huvud taget att jag skriver, med att med falsk blygsamhet behöva kalla det en hobby (en oavlönad fritidssyssla bland andra), eller i bittrare ton "kulturflummeri", för att slippa vidare frågor.

När det i själva verket är hela anledningen till att jag lever.