Spritt språngande

Har slutligen avlagt mitt första besök i Strindbergs Inferno.

Vad finns att säga om det, som ingen annan redan sagt förut?

Nöjer mig med att konstatera att det är underhållande med galet folk, och att gränsen nog inte är så bred mellan den vansinniges tro på mystiska tecken å den ena sidan och konstnärers medvetna pussel med frapperande samband och symbolik å den andra.

Vad kittlar väl fantasin mer än händelser som ter sig just SOM OM de avsåg något mer? Alla dessa plötsliga sammanträffanden som hjärnan så beredvilligt börjar skapa meningar hos och väva mönster av.

Kanske bör man vara glad så länge ens hjärna också nöjer sig med SOM OM.

Det vill till att hålla huvudet kallt, närom helvetets eldar knackar på.