Mycket vill ha mer

Det är inte lite jag begär av Anna Jörgensdotter.

Först läste jag hennes Pappa Pralin och menade att språket har hon ju utan tvekan, iakttagelseförmågan och förmågan att sätta fingret på. Men en (förmodligen självupplevd) svältroman var det ju likväl, och som sådan ändå liksom navelskådande och begränsad. Jag såg fram emot kommande böcker, när hon utan tvekan skulle ta nästa steg i sitt författarskap.

Så kom nu turen till Bergets döttrar och här har ju Jörgensdotter utan tvekan tagit steget in i (eller ut i) den fina litteraturen. Boken blev mycket väl bemött, har vunnit priser. Men även den rör sig inom en väldigt specifik genre - den där typen av välskriven svensk litteratur som utspelar sig ett par generationer bakåt i tiden, någon annan stans än i Stockholm, och som egentligen inte handlar om något särskilt annat än om livets gång. Det är inte sällan lysande skrivet. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att ha läst det här förut.

Om Pappa Pralin gräver sig inåt, mycket kompetent, så går Bergets döttrar bakåt, in i en mycket fin tradition. Men fortfarande inte framåt. Hur imponerad jag än är, väntar jag fortfarnade på att bli slagen till marken, och av häpnad. Och återigen ser jag med spänning fram emot nästa bok. Kanske blir det romanen som till slut spränger ramarna för både sig själv och alla genrer och utan tvekan banar väg för något nytt och fantastiskt.

Jag skulle inte hoppas om jag inte trodde att det var möjligt.