Hellas

Inuti, utanpå

Den där bikinin virkade jag för två-tre år sedan. Använt sammanlagt noll gånger.

Som liten tyckte jag också att det var betydligt roligare att tillverka skidutrustningar av glasspinnar och sy minimala små skinnskor till barbiedockor och starwarsfigurer, än att sedan faktiskt leka med dem.

Och förmodligen lär den perfekt retuscherade fantasin om mig själv på en kullerstensgata, brunbränd och klädd (bland annat) i just den där bikinitoppen, bland vita väggar, skarpa skuggor, och med en påse färska, lena och saftiga fikon i handen, vara betydligt bättre som idé än i verkligheten.

Men vad vore väl människan om hon inte så oförtrutet jagade sina hägringar?

(Ett kanske något mer sympatiskt djur?)

Underlandet

Enda nackdelen med att fara mot Grekland om bara något dygn är att jag inte kan ta den i vardandevarande målningen med mig.

Jag ägnar nu timmavis åt olika blad och blommor, för att sedan genast torka bort dem igen. Andra stunder sitter jag länge bara och stirrar på duken, som på en film, i väntan på att något avgörande ska hända - just nu gärna något tungt och mörkt nere i högra hörnet, där det tillfälligtvis växer prästkragar. Stenar? Grenar? Äpplen?

Kanske äpplen. Kanske inte.

Det låter tröstlöst, men är mycket spännande.

Som att måla sig en värld att falla in i.

Beväpnade män och nakna

En dubbel dokumentär djupdykning inåt den nordiske mannens själ. Igår.

Först Armadillo - om danska soldater på ett halvårs kommendering i Afghanistan.

Sen Den nakne mannen (ja, jag stavar ju helst med -e) - om finska män som öppnar svettkörtlar och tårkanaler för varandra (och kameran) i bastuns trygga famn.

Båda mycket sevärda, inte minst direkt efter varandra.

Det är vackert med värnlöshet. Och i kontrast är det lika skrämmande med självrättfärdighet som med vägbomber.

***

Armadillo gör mig förövrigt hungrig på en film som visar samma krig, samma plats, inte ur soldaternas perspektiv, men ur den fredliga lokalbefolkningens.

För hur absurt det än kan vara att som influgen, främmande makt försöka föra krig mot inhemska grupper som ser exakt ut som fredliga civila (såväl här eller i Irak som i Vietnam), måste man ju fråga sig hur det känns att vara en fattig bonde i mitten av samma kaos.

Hur ser dessa obeväpnade civila på å ena sidan de landsmännen, rebellerna, som utan hänsyn använder deras hus som sköldar och skyttevärn för att skjuta mot de överlägsna, utländska soldaterna, och å den andra på de främmande, förment fredliga styrkor som trampar ner deras åkrar med sina grovsulade kängor och allt som oftast råkar bomba sönder deras döttrar och mjölkdjur av misstag? Var ligger böndernas sympatier när striderna drar vidare och varför? En fråga som är desto mer angelägen som det ju en dag är det just dessa fredliga civila som ska utgöra landets framtid.

Insha'Allah.

Dvd-bytar-bonanza

Biografkollegorna sammanstrålade på Café Cinema. Vi hade hört talas om deras dvd-bytar-hylla. Vi tänkte att vi även kunde byta filmer med varandra.

Jag anlände själv med en hel påse full av filmer av varierande uselhet (samt en del helt stabila rullar) och gick därifrån med en god handfull nya varav alla säkert inte heller är bra men som jag i alla fall inte sett än.

Exempelvis bytte jag A Tale of Two Sisters mot Them, The Heartbreake Kid mot The Panic in Needle Park och A Prairie Home Companion mot Mrs Henderson Presents. Och inget säger ju att det måste sluta där.

Med lite socialt pyssel kan ens privata filmotek bli nästan hur stort och varierat som helst. Hela virveln av ägarbyten bromsas först när alla enskilda filmer funnit hem till just de personer som inte vill skiljas från dem någonsin.

Men med tanke på att potten ständigt fylls på med nya filmen lär det lyckligtvis dröja. Som jag nu ser det framför mig skulle detta faktiskt kunna bli ett mycket lönsamt och mycket långvarigt nöje.

Med reservation för streamingteknikens frammarsch skulle det faktiskt kunna pågå för alltid.

Målningarna flyttar till Solna

Samlingsutställningen i kontoret Nybroviken är nu över.

Samordnaren för det hela säger sig dock vara så förtjust i mina målningar att hon vill ta dem med sig till systerkontoret i Solna Centrum. Och det får hon ju så klart (särskilt som hon smickrar så snällt).

Från och med någon gång i september kommer det alltså gå att titta på dem där i stället om man vill.

Återkommer med detaljer när jag har några.

Vart 16:de år eller så

Kanske i någon mån sporrad av Sult (huvudpersonen som går och driver dagarna i ända, i fruktlös väntan på rätt øyeblikk), men mest för att mina maskinistmånader plötsligt är över.

Och det finns tid igen.

För vart längre avbrott brukar målandet ta något av en ny riktning. Så föll det mig också in i går, när jag lade de första grundfärgerna i min pågående kvadratmeter, att jag nog inte har målat landskap på något slags allvar sedan första året på gymnasiet, då jag, som en inlämningsuppgift till skolans bildlektion, gjorde en vinterutsikt från familjens dåvarande vardagsrumsfönster på Ingarö.

Det är nu ett halvt liv sedan.

Vyer är alltså, om inte obruten, så i alla fall totalt igenvuxen mark. Så mycket mer spännande då.

Jag väger penseln i handen, som något slags machete. Går försiktigt fram.

Eufori

För några timmar sammanstrålar kemikalierna i hjärnan till det mest perfekta knark.

En alls inte härledbar känsla. För ett ögonblick ändå fullkomligt verklig. Jag vill sluka hela världen som en stor, söt pralin.

Det finns inga gränser.

Om en vecka ska jag snorkla bland bläckfiskar.

Dagens rätt

Erik Enockssons och Jesper Ganslandts fina musikfilm Skinnskatteberg visas just nu i televisionen.

Hinner du inte se den fasta reprisen kvart över elva, i dag söndag, så ligger konserten också kvar på SVT Play till och med 27 september.

Väl värt ett par av dina sinnen.

Sista minuten

Nu är det bestämt!

Jag, sambon och en annan medresenär drar till Skiathos i september och leker med medelhavsklichén i åtta dagar - äter ost, klappar getter, dyker från klippor, dansar i sidled, sjunger Abba-låtar.

Jag har redan börjat googla böcker av öns mest berömda författare Alexandros Papadiamantis. Tänker att jag åtminstone måste läsa hans Tales from a Greek Island, en samling noveller om resmålet och som dessutom ska vara bland hans bästa arbeten. Är nära att trycka på någon av beställ-knapparna av bara farten, nu när jag för ett ögonblick fått de större spenderbyxorna på.

-Den är säkert billigare på plats, hinner dock sambon flika in.

Och det har han ju säkert alldeles rätt i.

Mammas sylt och Hamsuns Sult

Under trippen till Dalarna, medan jag kokade kilovis med sylter, kompotter och marmelader från mammas fruktfontän till trädgård, och åt mig mätt som en plätt på hennes krispiga primörer, läste jag Knut Hamsuns genombrott Sult (1890), till något slags slumpmässig kontrast.

Berättelsen om den svältande skribentens vedermödor lämnar läsaren, förutom med mycket god aptit, med en känsla av stor frustration. Tankarna går till Kafkas romanfigurer, som på ett liknande vis ständigt snärjer in sig i förhinder, och aldrig når fram, aldrig lyckas tränga sig igenom.

Man vill fatta den utmärglade skalden i skuldrorna och skaka honom, skrika åt honom att för guds skull ta sig samman, lägga lite av sin idiotiska stolthet åt sidan och se till att först och främst ha mat för dagen, sen någonstans att bo, sedan arbetsro. Men de pengar som på lyckliga vägar hamnar i hans fickor försvinner lika snabbt igen i anfall av oöverlagt ädelmod, gester av generositet som inte handlar så mycket om medkänsla som om ett behov av att blåsa upp det egna egot. Som om vår sjuklige hjälte, trots att han jagar runt i Kristiania dag och natt på jakt efter några fattiga femöringar att köpa bröd för, inte kan relatera en tiokronorssedel till långsiktig försörjning.

Det är en irriterande och fantastisk liten bok (härlig att läsa på originalets vackra norska).

Inte minst när man själv är en fattig och tämligen frustrerad konstnär, men samtidigt någorlunda behäfta med välfungerande självbevarelseinstinkter, trygg och varm medan regnet faller, och med kylen bågnande av insyltade röda krusbär.

Det finns grader i helvetet ändå.

I fäders skor

Jag fick för mig att jag ville köpa ett par träskor, att det likasom var dags, och att om jag nu skulle fick de gärna vara målade också. Så vi for genom samhället bort till Gudmunds lilla slöjdstuga i Sjurberg.

John Gudmunds startade sitt dalamåleri redan på 40-talet, ursprungligen i min mammas hemby Born. När hon och hennes syskon var barn hjälpte de till där lite då och då, och hon målade själv hästar ett tag som tonåring när firman flyttat till sin nuvarande plats invid Siljan.

Där drivs den nu vidare av sönerna, Lars och Johnny.

Johnny förhör mamma om släktskapen medan jag klampar runt i de skor jag fått mig tilldelade - ett par röda, av det bättre fabrikatet, det av ale-trä från Falkenberg, och med Gudmunds kurbitskrus på ovanlädret. När Johnny får höra att jag målar tavlor tycker han att jag ska föra familjearvet vidare och börja måla hästar också. De behöver någon extra som kan.

-Det är en väldig massa målande, säger han och tar sig åt pannan, smått förtvivlat.

Och jag säger utan lur att om det någon gång blir tillfälle så.

För trots att det troligtvis aldrig kommer ske, känns alltid fint att ha ett par dörrar på glänt. Inte minst de gamla knirkande, exotiska, rustika, de som vetter tillbaka in i traditionen.

***

Den som till äventyrs vill veta mer om Gudmunds kan med fördel klicka på bilden av den urklippta artikeln och, kisande kanske, utläsa det mesta av den. Där kan man också se de båda bröderna. Men fadern John får förbli ett mysterium, halvt dold där bakom kökspappershållaren med rättvikshästen på.

På jakt efter de svar som flyr

-Jag har oavbrutet misslyckats med den här historien, sa Per Olof Enquist till Aftonbladet 2004.

När han tillslut var klar med Boken om Blanche och Marie var den heller inget mästerverk, i alla fall inte med Enquistska mått mätt (för de måtten är synnerligen stora). Men för den som är intresserad är den ändå en spännande anhalt i hans författarskap.

Det är en bok, på sätt och vis, om sin egen tillblivelse, och skriven under allvarligt motstånd.

Det är exempelvis intressant hur tvekande och ambivalent författaren är inför sin egen, gäckande huvudperson - den (kan man väl nästan kalla det) professionella mentalhuspatienten, senare röntgenassistenten, Blanche Wittman.

Väninnan Marie Curie var banbrytande forskare, dubbel nobelpristagare, ett tveklöst geni. Wittman gjorde sig i stället känd för att vara så lätt att försätta i trans av de experimentglada och sexualfixerade hysteriforskarna på sjukhuset La Salpêtrière. En slags rampljuslockelse föreställer jag mig. Och jag anar att Enquist tänkt det samma när han läst Wittmans dagböcker, anteckningarna som - trots att radiumstrålningen tvingade henne till sådana omfattande amputationer att hon slutade som en enarmad "torso" i en liten rullande träkärra - inte sällan är förnumstiga och självgoda. Ett provocerat och förvirrat "Vem fan tror hon att hon är?".

Ja, vem fan tror hon att hon är när hon, i poetiskt ganska krystade ordalag, försöker svara på frågan om vad kärlek är? Just det som Enquist själv så enträget försöker göra!

Ligger där faktiskt som en surrande självanklagelse över hela det grandiosa projektet?

Alla frågor som söker svar.

Det är kanske heller ingen slump att Enquist snöat in sig i Blanche Wittmans anteckningar. Hennes dagböcker som har formen just av "frågeböcker", där vart nytt stycke inleds med en fråga som ska besvaras. Alltifrån det synbarligen enkla, som "Vilket var ditt första telefonnummer?" till "Vad är då konst i vår moderna tid?" eller något ännu mer abstrakt och svårfångat. Intressant, för är det inte på det viset Enquist själv också arbetar?

Hur ofta är det inte som att han tar en företeelse, ett skede av något slag, håller upp det och så liksom naglar fast det med en fråga? En fråga vars svar måste borra sig ända ner till kärnan av det som ska förklaras. Och för vart möjligt svar tio nya frågor med ändlöst fler möjliga svar. Ett koncentrationskrävande, nästan förtärande arbete. Men någon stans under jakten på det slutgiltiga, det innersta av alla dessa inåt cirklande svar, kan världen kanske, men bara kanske, benas ut och beskrivas. Och därför är det värt det.

Hade jag Enquist här skulle jag frågat honom personligen.

-Är jag något på spåren eller ute och cyklar igen? Vem fan tror jag liksom att jag är?

Nu får jag nöja mig med att sitta hemma och spekulera. Men det är ju heller inget nöje att helt och hållet förakta.

***

I Läkartidningen finns förresten en spännande artikel om målningen Une leçon clinique, varifrån omslagsbilden till Enquists bok är tagen. Den ger en fin bakgrund till sjukhuset La Salpêtrière, läkarna där och patienten Blanche Wittman. Rekommenderas alla som vill ha lite mera kött på benen.

God nyhet till morgonkaffet

Illustratören Jesper Waldersten har startat en bilderblogg.

Där ska han lägga ut en ny illustration varje dag under ett år. (Innan allt blir en bok, säger DN.)

Bara att tacka och ta emot!