På jakt efter de svar som flyr

-Jag har oavbrutet misslyckats med den här historien, sa Per Olof Enquist till Aftonbladet 2004.

När han tillslut var klar med Boken om Blanche och Marie var den heller inget mästerverk, i alla fall inte med Enquistska mått mätt (för de måtten är synnerligen stora). Men för den som är intresserad är den ändå en spännande anhalt i hans författarskap.

Det är en bok, på sätt och vis, om sin egen tillblivelse, och skriven under allvarligt motstånd.

Det är exempelvis intressant hur tvekande och ambivalent författaren är inför sin egen, gäckande huvudperson - den (kan man väl nästan kalla det) professionella mentalhuspatienten, senare röntgenassistenten, Blanche Wittman.

Väninnan Marie Curie var banbrytande forskare, dubbel nobelpristagare, ett tveklöst geni. Wittman gjorde sig i stället känd för att vara så lätt att försätta i trans av de experimentglada och sexualfixerade hysteriforskarna på sjukhuset La Salpêtrière. En slags rampljuslockelse föreställer jag mig. Och jag anar att Enquist tänkt det samma när han läst Wittmans dagböcker, anteckningarna som - trots att radiumstrålningen tvingade henne till sådana omfattande amputationer att hon slutade som en enarmad "torso" i en liten rullande träkärra - inte sällan är förnumstiga och självgoda. Ett provocerat och förvirrat "Vem fan tror hon att hon är?".

Ja, vem fan tror hon att hon är när hon, i poetiskt ganska krystade ordalag, försöker svara på frågan om vad kärlek är? Just det som Enquist själv så enträget försöker göra!

Ligger där faktiskt som en surrande självanklagelse över hela det grandiosa projektet?

Alla frågor som söker svar.

Det är kanske heller ingen slump att Enquist snöat in sig i Blanche Wittmans anteckningar. Hennes dagböcker som har formen just av "frågeböcker", där vart nytt stycke inleds med en fråga som ska besvaras. Alltifrån det synbarligen enkla, som "Vilket var ditt första telefonnummer?" till "Vad är då konst i vår moderna tid?" eller något ännu mer abstrakt och svårfångat. Intressant, för är det inte på det viset Enquist själv också arbetar?

Hur ofta är det inte som att han tar en företeelse, ett skede av något slag, håller upp det och så liksom naglar fast det med en fråga? En fråga vars svar måste borra sig ända ner till kärnan av det som ska förklaras. Och för vart möjligt svar tio nya frågor med ändlöst fler möjliga svar. Ett koncentrationskrävande, nästan förtärande arbete. Men någon stans under jakten på det slutgiltiga, det innersta av alla dessa inåt cirklande svar, kan världen kanske, men bara kanske, benas ut och beskrivas. Och därför är det värt det.

Hade jag Enquist här skulle jag frågat honom personligen.

-Är jag något på spåren eller ute och cyklar igen? Vem fan tror jag liksom att jag är?

Nu får jag nöja mig med att sitta hemma och spekulera. Men det är ju heller inget nöje att helt och hållet förakta.

***

I Läkartidningen finns förresten en spännande artikel om målningen Une leçon clinique, varifrån omslagsbilden till Enquists bok är tagen. Den ger en fin bakgrund till sjukhuset La Salpêtrière, läkarna där och patienten Blanche Wittman. Rekommenderas alla som vill ha lite mera kött på benen.