Mammas sylt och Hamsuns Sult

Under trippen till Dalarna, medan jag kokade kilovis med sylter, kompotter och marmelader från mammas fruktfontän till trädgård, och åt mig mätt som en plätt på hennes krispiga primörer, läste jag Knut Hamsuns genombrott Sult (1890), till något slags slumpmässig kontrast.

Berättelsen om den svältande skribentens vedermödor lämnar läsaren, förutom med mycket god aptit, med en känsla av stor frustration. Tankarna går till Kafkas romanfigurer, som på ett liknande vis ständigt snärjer in sig i förhinder, och aldrig når fram, aldrig lyckas tränga sig igenom.

Man vill fatta den utmärglade skalden i skuldrorna och skaka honom, skrika åt honom att för guds skull ta sig samman, lägga lite av sin idiotiska stolthet åt sidan och se till att först och främst ha mat för dagen, sen någonstans att bo, sedan arbetsro. Men de pengar som på lyckliga vägar hamnar i hans fickor försvinner lika snabbt igen i anfall av oöverlagt ädelmod, gester av generositet som inte handlar så mycket om medkänsla som om ett behov av att blåsa upp det egna egot. Som om vår sjuklige hjälte, trots att han jagar runt i Kristiania dag och natt på jakt efter några fattiga femöringar att köpa bröd för, inte kan relatera en tiokronorssedel till långsiktig försörjning.

Det är en irriterande och fantastisk liten bok (härlig att läsa på originalets vackra norska).

Inte minst när man själv är en fattig och tämligen frustrerad konstnär, men samtidigt någorlunda behäfta med välfungerande självbevarelseinstinkter, trygg och varm medan regnet faller, och med kylen bågnande av insyltade röda krusbär.

Det finns grader i helvetet ändå.