Beväpnade män och nakna

En dubbel dokumentär djupdykning inåt den nordiske mannens själ. Igår.

Först Armadillo - om danska soldater på ett halvårs kommendering i Afghanistan.

Sen Den nakne mannen (ja, jag stavar ju helst med -e) - om finska män som öppnar svettkörtlar och tårkanaler för varandra (och kameran) i bastuns trygga famn.

Båda mycket sevärda, inte minst direkt efter varandra.

Det är vackert med värnlöshet. Och i kontrast är det lika skrämmande med självrättfärdighet som med vägbomber.

***

Armadillo gör mig förövrigt hungrig på en film som visar samma krig, samma plats, inte ur soldaternas perspektiv, men ur den fredliga lokalbefolkningens.

För hur absurt det än kan vara att som influgen, främmande makt försöka föra krig mot inhemska grupper som ser exakt ut som fredliga civila (såväl här eller i Irak som i Vietnam), måste man ju fråga sig hur det känns att vara en fattig bonde i mitten av samma kaos.

Hur ser dessa obeväpnade civila på å ena sidan de landsmännen, rebellerna, som utan hänsyn använder deras hus som sköldar och skyttevärn för att skjuta mot de överlägsna, utländska soldaterna, och å den andra på de främmande, förment fredliga styrkor som trampar ner deras åkrar med sina grovsulade kängor och allt som oftast råkar bomba sönder deras döttrar och mjölkdjur av misstag? Var ligger böndernas sympatier när striderna drar vidare och varför? En fråga som är desto mer angelägen som det ju en dag är det just dessa fredliga civila som ska utgöra landets framtid.

Insha'Allah.