Vart 16:de år eller så

Kanske i någon mån sporrad av Sult (huvudpersonen som går och driver dagarna i ända, i fruktlös väntan på rätt øyeblikk), men mest för att mina maskinistmånader plötsligt är över.

Och det finns tid igen.

För vart längre avbrott brukar målandet ta något av en ny riktning. Så föll det mig också in i går, när jag lade de första grundfärgerna i min pågående kvadratmeter, att jag nog inte har målat landskap på något slags allvar sedan första året på gymnasiet, då jag, som en inlämningsuppgift till skolans bildlektion, gjorde en vinterutsikt från familjens dåvarande vardagsrumsfönster på Ingarö.

Det är nu ett halvt liv sedan.

Vyer är alltså, om inte obruten, så i alla fall totalt igenvuxen mark. Så mycket mer spännande då.

Jag väger penseln i handen, som något slags machete. Går försiktigt fram.