Omständigheternas offer

"The uncertainty principle. It proves we can't ever really know what's going on. But even though you can't figure anything out, you will be responsible for it on the midterm!"

Så sammanfattar Larry Gopnik, huvudkaraktären i A Serious Man, en av sina inte alltid så entusiasmerande universitetsföreläsningar i matematik och fysik.

Det är en sammanfattning av den härva av motgångar som plötsligt svept in genom Gopniks tillvaro, som en nyckfull och destruktiv tornado, och utan hans förskyllan men som han ändå är så illa tvungen att utan vidare framgång försöka reda ut; en sammanfattning alltså av bröder Coens hela frustrerande (i ordets bästa bemärkelse) film över lag och kanske också av livet i stort, såsom det i sina sämre stunder inte sällan kan hampa sig.

Filmen bjuder inte på svar, inte på förklaringar och inte heller på försoning.

Oförlöst lämnas publiken efter sista rutan åt sitt öde - med magknip, illa tillfredsställd och i vredesmod. Det är grymt och underbart.

Jag älskar det.

Pausfågel (39) - Tvivelaktig film, tveklös musik

Det där inuti människan

Sverigedemokraterna är en tacksam fiende.

Alla någorlunda vettiga människor är emot dem. Det är heller inte mer än rätt. Men som jag någon annan gång också påpekat - det går mode även i indignationen.

När tillräckligt många börjar tycka samma sak och bekräftar varandra blir det lätt en ganska obehaglig stämning. Tonläget skruvas upp. Man byter sansade argument mot aggressivitet och nyanserna försvinner samtidigt som toleransen mot ifrågasättande.

Jag tänker att känslan i sig är densamma vad det än är man protesterar mot. Oavsett om det är bra eller dåligt. Ruset är detsamma, oavsett om man är många och hatar invandrare eller om man är många och hatar dem som hatar. Känslan av självrättfärdighet är densamma. Det hastigt eskalerande ryggdunkandet och upplevelsen av att företräda sanningen. Den där känslan som också kan få individer eller hela grupper att plötsligt gå över gränsen för det som alldeles nyss var otänkbart. Som att massavrätta människor. Eller att utan åtskillnad bara kalla dem för monster.

Och även om den indignation man känner är fullt rimlig, ur en humanistisk synvinkel kanske rentav önskvärd, bör man vara på sin vakt när man känner hur den där känslan börjar dra.

Det förföriska i att vara många och att ha en tydlig fiende är ju just vad som gärna gör människan så farlig.

Valvakesyssla

Handarbete.

Benvärmare.





Istället för
nagelbitning.

Stå pall, håll ut!

Ok. Nu har de fått ett ansikte. De har fått ett namn och en kropp och de står här framför oss mitt i salongen. Och de ler mycket lyckligt och oskyldigt.

De var fler än vi ville tro. Det gör ont i magen när man räknar på det. Man vill vakna en annan morgon och då ska de åter vara försvunna.

Men nu är de alltså här. Och de är många. De är kanske till och med fler än de själva vågade tro. Vid åsynen av sin ledare briserar deras glädje i spontana hockeydängor. Den lätthanterliga vi-mot-dem-aspekten, lagsportens taktfasta, härligt enande uniformiteter ligger dem uppenbarligen nära. Man hade kunnat röras av deras tafatta eufori om den inte samtidigt vore så skrämmande. Om de inte vore så förtvivlat många.

Man vill vakna i går istället för i dag så att alla fick en chans att gå i väg och göra om.

Men nu är de alltså här. Och om de nu är så många som det visat sig att de är, kanske det också finns något bra i det att de fått ett namn, ett ansikte, en kropp och att de syns. När man famlar efter ett ljus i detta mörker: Att de står här nu framför oss mitt i salongen, och ler så lyckligt och oskyldigt.

Så att vi hädanefter kan se in i ögonen på det vi bekämpar, och inte bara med blind vrede heller, inte själva med hat och hockeydängor, utan med rakryggad värdighet, okrossbar saklighet och rimliga alternativ.

Så gott det nu går: Med omutlig humanism!

Så att katastrofen i stället för att skapa förvirring i bästa fall kan göra oss starka.

Så att vi kan städa upp den här sorgliga oredan igen, om fyra, förhoppningsvis inte alltför långa, år.

Novell i valtider

Var det Lars Ahlin som skrev? Det tycks rimligt men minnet vacklar (som vanligt). Jag lyckas jag inte få det bekräftat.

Stycket ingick i en av universitetets påbyggnadskurser i litteraturstudierna, en fempoängare om Den svenska novellen. Jag tänker på den varje gång jag köper smågodis.

Ett val av ny ordförande (för vad spelar ingen riktig roll). Två kandidater strider om rösterna och trots upprepade handuppräckningar är resultatet fortfarande oavgjort. Timmarna lider. Alla är trötta. Debatten tar paus och man lämnar lokalen för att förfriska sig, dricka kaffe, ta sig ett bloss.

Under detta korta mellanpass kommer novellens berättare, avsiktligt eller av en slump, att vila ögonen på en av kandidaterna just som denne ska till att tända sin cigarett. Kandidaten tar en sticka ur asken och slår den mot plånet. Inget händer. Rökaren tittar, kanske med en kort förvåning, på stickan och konstaterar att han råkat få fatt i en som, till skillnad från alla de andra i asken, saknar svavel.

Jaget förväntar sig så klart att kandidaten ska flippa stickan i askkoppen och sonika plocka upp en ny. Men istället tar den omedvetet iakttagne fram ytterligare en sticka ur asken, en sticka med alla delar på plats, och med en introvert (som jag minns det), lätt självförglömmande min för han ihop de båda stickorna, slår dem samtidigt mot plånet och ser sammanbitet på medan de brinner ner, klart och starkt tillsammans.

Efter pausen flyttar berättaren sin röst till denne kandidat som därmed också vinner.

Jag kan nu aldrig välja smågodis utan en känsla av skam. Metodiskt ratar jag de defekta bitarna, skallarna utan ögon, fiskarna med brutna stjärtar, napparna som siamesiskt fastnat i varandra. Jag tänker att de säger något om mig, något som jag helst inte vill kännas vid.

I morgon sker emellertid ett betydligt viktigare val. Jag kan bara hoppas att jag lyckas göra det valet med en annan typ av urskiljning.

Och ni andra också - vilket det än blir.

Brev från sambon till kär vän, anno 2003 (eller: om livet, såsom det kunde blivit, eller kanske mest av allt: om ungdomen)

"som följer - jag har en plan.

2004 skall bli året, gamle kamrat, då vi greppar tjuren vid hornen. som du själv sade: det är inte lönt att vänta på rätt tillfälle, för det kommer aldrig. således skall vi agera!

jag skall nu avslöja något för dig som jag inte vill att du nämner för någon annan, ingen alls, jag vill nämligen inte att det blir något som det snackas om, för snack är för snackare och snackare kväver folk med drömmar.

saken:
jag kommer ägna första halvåret av 2004 åt att färdigställa en roman. jag har redan börjat, och jag vill tro att det kan bli bra. tiden är hög, och dessutom god, jag vill tro att den är god. varför? jo, det är ju bara gapande kvinnor som publiceras nuförtiden och pendeln kommer slå tillbaks, som den alltid gör. och nu är det vi, käre kamrat, som skall träda fram.

utopin, kamrat, lyder som följer:
framåt försommaren är jag klar och förhoppningsvis skall detta bli så pass bra att något förlag tar emot det. hur stor upplagan blir är av underordnad betydelse, bara det kommer ut, så första steget är taget. det är nummer ett. samtidigt hoppas jag på ett liknande förlopp för dig, i min utopi ståtar vi alltså båda med varsin debut nästa höst. sedan har jag en tanke, det är om sådana här saker jag drömmer: vi sticker och rensar fisk i norge, jobbar som illrar (jobbar likt harry martinsson!) i en månad eller två och samlar på oss en 30 - 40 000. sedan, håll i dig nu, bosätter vi oss för en tid i berlin. där finns billiga lägenheter och precis som du sagt håller berlin på att utvecklas till vår tids paris. likt hemingway, henry miller och de andra, skall vi alltså leva i vår samtids mest sprakande kulturscen för en tid. vi skall göra detta för att vi måste göra det, för att vi skall föra facklan vidare. kanske bara för ett halvår, men i alla fall ett tag. trycker vi ihop oss i en skokartong till lägenhet i gamla östberlin skall vi nog klara oss länge på de insamlade pengarna. tilläggas bör att jag gärna välkomnar en sådan som pontus på en sådan resa, ju fler, så länge vi är likasinnade, desto bättre. i berlin ska vi leva, samt jobba på roman nummer två. sedan har jag faktiskt ytterligare en plan: i sverige, av någon anledning känner jag att göteborg hade blivit en bra plats för detta - i göteborg skall vi bli delägare i ett café, ett som kanske inte går så bra och som sålunda är öppna för idéer. där skall vi bilda "författarnas café", smaka på namnet och erkänn att du själv hade besökt just detta café om du vore student. i "författarnas café" skall ett stort porträttbild synas vid ingången, på porträttet skall du och jag ståta kaxigt a la jan guillou och under bilden skall det stå skrivet "på order gör vi ingenting". det är en devis som tilltalar oss och hela den generation vi representerar. som delägare i detta kan jag också nämna ett annat namn - dan ***, han är en av oss och han skulle säkerligen hänga med på ett berlin-äventyr. (dessutom har han barr och snok - och mage!) jag tror på kärngruppen du, jag, pontus, dan, samt kanske ngn mer som du lär känna på författarkursen.

jag tror på detta. i och för sig vet jag ju inte hur du själv tänkt dig din framtid, men jag tror att du kommer märka, liksom jag har gjort efter mina rundflyttningar, att sverige är trångt. vi kan det här landet nu, och skall därför vidare. första halvåret 2004 måste vi uthärda på våra respektive platser, jag vet inte hur det går med ditt bibliska epos, men jag hoppas... ja jag hoppas.

kommentera, är jag helt borta? jag vill att vi ska njuta, och jag tror att vi kan göra just detta. och det jäkla är, bergus, att vi i varandra kanske funnit något man sällan finner, nämligen likasinnade, och detta skall man nog vårda. annat är högmod. polare finner man lätt, man kon stapla dem på hög, men likasinnade - det är sällsynt.

om du tycker att detta är rappakalja, så är det ok, det får du också säga till mig, men hur det än är så låt det bli min rappakalja och sprid den inte till andra. för jag pallar inte med alla förnuftiga människor som säger att det inte är lönt att hoppas.

det här är skrivet i fyllan o villan, så har överseende med eventuella överspel, i sak menar jag just detta, nykter som onykter.

och ha det bra"

Bryter halvvägs

Jag hittade I en klass för sig bland pocketböckerna i ett loppisstånd på Brommaplan för några månader sedan. När jag undrade vad den kostade viftade de åt mig att jag kunde ta den gratis. Sedan jag nu släpat med mig boken fram och tillbaka till den grekiska övärlden börjar jag undra om det ändå inte var de som gjorde den bästa affären.

Om jag fortfarande varit tonåring själv hade jag säkert kunnat engagera mig i Lee Fioras analyser av sig själv och sina jämnåriga på den exklusiva internatskolan Ault. Men det som en tonåring betraktar som djävulska insikter riskerar lätt att se ut som ganska slitna betraktelser för någon som redan är dubbelt så gammal. Den amerikanska mångordigheten går mig också på nerverna. Alla små förälskelser och antipatier tråkar ut. Igår kväll försökte jag ögna mig fram några sidor samtidigt som jag behärskade impulserna att kasta boken över golvet. Otåligheten blev bara värre.

Till knappt hälften kommen är det väl lika bra att bara slunga hela rasket. Om så bara för att bevara mitt goda humör. Kanske är allt det storslagna sparat till andra halvan men på det goda har jag i så fall fått vänta alltför länge.

Livet är för kort för böcker som inte ger någonting.

Mamma Mia!

Skiathos ingår i ögruppen Sporaderna. Närmaste granne i öster är Skopelos. På Skopelos spelades Mamma Mia! in. Detta har satt sina spår.

När vi gick till färjekontoret i Skiathos stad för att undersöka möjligheten att göra en dagsutflykt till Johannes döparens kyrka utanför Skopelos förtydligade kvinnan i luckan lättat:
-Aha, du menar Mamma Mia-kyrkan!

Jo. Men vi var sent ute, färjorna far efter vintertidtabell så här års och vädret de sista dagarena satte p för mer exklusiva utflykter.

I Skiathos hamn ligger annars ett femtiotal båtar vars enda affärsidé är att låta turister fara runt och uppleva Abba-musikalens grekiska sceneri (inklusive trerätters middag) och på huvudgatans lilla biograf varvas nya premiärer med en vid det här laget mycket repig kopia av samma film.

I likhet med många andra av öns tillfälliga skandinaver kunde vi inte låta bli att gå dit. Inte bara för filmens skull (ett svårslaget lyckopiller), men också för själva biografen, inhyst i ett förfallet hus just i stadens mitt, med den öppna himlens stjärnor som takornament och längst in en liten bar där en åttaårig pojke sålde öl och alkoläsk till de redan glada turisterna.

Duken består av en vitmålad cementvägg och Stellans grötiga amerikanska gick inte alltid fram genom de små stereohögtalarna. Men vem bryr sig om det? Kopian lär rulla tills den helt faller i bitar. Och sen skaffar de säkert en ny.

Hellas

Inuti, utanpå

Den där bikinin virkade jag för två-tre år sedan. Använt sammanlagt noll gånger.

Som liten tyckte jag också att det var betydligt roligare att tillverka skidutrustningar av glasspinnar och sy minimala små skinnskor till barbiedockor och starwarsfigurer, än att sedan faktiskt leka med dem.

Och förmodligen lär den perfekt retuscherade fantasin om mig själv på en kullerstensgata, brunbränd och klädd (bland annat) i just den där bikinitoppen, bland vita väggar, skarpa skuggor, och med en påse färska, lena och saftiga fikon i handen, vara betydligt bättre som idé än i verkligheten.

Men vad vore väl människan om hon inte så oförtrutet jagade sina hägringar?

(Ett kanske något mer sympatiskt djur?)

Underlandet

Enda nackdelen med att fara mot Grekland om bara något dygn är att jag inte kan ta den i vardandevarande målningen med mig.

Jag ägnar nu timmavis åt olika blad och blommor, för att sedan genast torka bort dem igen. Andra stunder sitter jag länge bara och stirrar på duken, som på en film, i väntan på att något avgörande ska hända - just nu gärna något tungt och mörkt nere i högra hörnet, där det tillfälligtvis växer prästkragar. Stenar? Grenar? Äpplen?

Kanske äpplen. Kanske inte.

Det låter tröstlöst, men är mycket spännande.

Som att måla sig en värld att falla in i.

Beväpnade män och nakna

En dubbel dokumentär djupdykning inåt den nordiske mannens själ. Igår.

Först Armadillo - om danska soldater på ett halvårs kommendering i Afghanistan.

Sen Den nakne mannen (ja, jag stavar ju helst med -e) - om finska män som öppnar svettkörtlar och tårkanaler för varandra (och kameran) i bastuns trygga famn.

Båda mycket sevärda, inte minst direkt efter varandra.

Det är vackert med värnlöshet. Och i kontrast är det lika skrämmande med självrättfärdighet som med vägbomber.

***

Armadillo gör mig förövrigt hungrig på en film som visar samma krig, samma plats, inte ur soldaternas perspektiv, men ur den fredliga lokalbefolkningens.

För hur absurt det än kan vara att som influgen, främmande makt försöka föra krig mot inhemska grupper som ser exakt ut som fredliga civila (såväl här eller i Irak som i Vietnam), måste man ju fråga sig hur det känns att vara en fattig bonde i mitten av samma kaos.

Hur ser dessa obeväpnade civila på å ena sidan de landsmännen, rebellerna, som utan hänsyn använder deras hus som sköldar och skyttevärn för att skjuta mot de överlägsna, utländska soldaterna, och å den andra på de främmande, förment fredliga styrkor som trampar ner deras åkrar med sina grovsulade kängor och allt som oftast råkar bomba sönder deras döttrar och mjölkdjur av misstag? Var ligger böndernas sympatier när striderna drar vidare och varför? En fråga som är desto mer angelägen som det ju en dag är det just dessa fredliga civila som ska utgöra landets framtid.

Insha'Allah.

Dvd-bytar-bonanza

Biografkollegorna sammanstrålade på Café Cinema. Vi hade hört talas om deras dvd-bytar-hylla. Vi tänkte att vi även kunde byta filmer med varandra.

Jag anlände själv med en hel påse full av filmer av varierande uselhet (samt en del helt stabila rullar) och gick därifrån med en god handfull nya varav alla säkert inte heller är bra men som jag i alla fall inte sett än.

Exempelvis bytte jag A Tale of Two Sisters mot Them, The Heartbreake Kid mot The Panic in Needle Park och A Prairie Home Companion mot Mrs Henderson Presents. Och inget säger ju att det måste sluta där.

Med lite socialt pyssel kan ens privata filmotek bli nästan hur stort och varierat som helst. Hela virveln av ägarbyten bromsas först när alla enskilda filmer funnit hem till just de personer som inte vill skiljas från dem någonsin.

Men med tanke på att potten ständigt fylls på med nya filmen lär det lyckligtvis dröja. Som jag nu ser det framför mig skulle detta faktiskt kunna bli ett mycket lönsamt och mycket långvarigt nöje.

Med reservation för streamingteknikens frammarsch skulle det faktiskt kunna pågå för alltid.