Bryter halvvägs

Jag hittade I en klass för sig bland pocketböckerna i ett loppisstånd på Brommaplan för några månader sedan. När jag undrade vad den kostade viftade de åt mig att jag kunde ta den gratis. Sedan jag nu släpat med mig boken fram och tillbaka till den grekiska övärlden börjar jag undra om det ändå inte var de som gjorde den bästa affären.

Om jag fortfarande varit tonåring själv hade jag säkert kunnat engagera mig i Lee Fioras analyser av sig själv och sina jämnåriga på den exklusiva internatskolan Ault. Men det som en tonåring betraktar som djävulska insikter riskerar lätt att se ut som ganska slitna betraktelser för någon som redan är dubbelt så gammal. Den amerikanska mångordigheten går mig också på nerverna. Alla små förälskelser och antipatier tråkar ut. Igår kväll försökte jag ögna mig fram några sidor samtidigt som jag behärskade impulserna att kasta boken över golvet. Otåligheten blev bara värre.

Till knappt hälften kommen är det väl lika bra att bara slunga hela rasket. Om så bara för att bevara mitt goda humör. Kanske är allt det storslagna sparat till andra halvan men på det goda har jag i så fall fått vänta alltför länge.

Livet är för kort för böcker som inte ger någonting.