Novell i valtider

Var det Lars Ahlin som skrev? Det tycks rimligt men minnet vacklar (som vanligt). Jag lyckas jag inte få det bekräftat.

Stycket ingick i en av universitetets påbyggnadskurser i litteraturstudierna, en fempoängare om Den svenska novellen. Jag tänker på den varje gång jag köper smågodis.

Ett val av ny ordförande (för vad spelar ingen riktig roll). Två kandidater strider om rösterna och trots upprepade handuppräckningar är resultatet fortfarande oavgjort. Timmarna lider. Alla är trötta. Debatten tar paus och man lämnar lokalen för att förfriska sig, dricka kaffe, ta sig ett bloss.

Under detta korta mellanpass kommer novellens berättare, avsiktligt eller av en slump, att vila ögonen på en av kandidaterna just som denne ska till att tända sin cigarett. Kandidaten tar en sticka ur asken och slår den mot plånet. Inget händer. Rökaren tittar, kanske med en kort förvåning, på stickan och konstaterar att han råkat få fatt i en som, till skillnad från alla de andra i asken, saknar svavel.

Jaget förväntar sig så klart att kandidaten ska flippa stickan i askkoppen och sonika plocka upp en ny. Men istället tar den omedvetet iakttagne fram ytterligare en sticka ur asken, en sticka med alla delar på plats, och med en introvert (som jag minns det), lätt självförglömmande min för han ihop de båda stickorna, slår dem samtidigt mot plånet och ser sammanbitet på medan de brinner ner, klart och starkt tillsammans.

Efter pausen flyttar berättaren sin röst till denne kandidat som därmed också vinner.

Jag kan nu aldrig välja smågodis utan en känsla av skam. Metodiskt ratar jag de defekta bitarna, skallarna utan ögon, fiskarna med brutna stjärtar, napparna som siamesiskt fastnat i varandra. Jag tänker att de säger något om mig, något som jag helst inte vill kännas vid.

I morgon sker emellertid ett betydligt viktigare val. Jag kan bara hoppas att jag lyckas göra det valet med en annan typ av urskiljning.

Och ni andra också - vilket det än blir.