Jagar runt efter nya delmål

The Grapes of Wrath är välskriven, vackert och långsam. Själv är jag slarvig och otålig.

I boken reser de drömmande och hoppfullt mot persikornas Kalifornien, gungar sig fram längs route 66, människor och möbler, saltfläsk och husdjur, huller om buller i överlastade pickuper. Själv ilar jag genom vardagen som på en 20-växlad tävlingscykel. Jag har inte tid för familjeråd. Jag vill redan vara framme.

Sprang en mil i morse för att bli av med lite energi. Sedan städade jag lägenheten. Jag har skickat novellutkastet på dubbel remiss till vänliga själar och på söndag har jag bokat tid för fotografering. Jag har till och med sorterat och bokfört hela den skräckinjagande högen med knöggliga firma-kvitton som tornat upp sig på skrivbordet ända sedan i maj. Nu vet jag inte vad jag ska göra.

När jag såg DVD-recensionen av Inland Empire i DN. trodde jag, dum som jag var, att den redan fanns tillgänglig att hyra. Den hade säkert kunnat fungera som ett tillfälligt utlopp för rastlösheten. Men i butiken fick jag veta att den än så länge bara kan importeras som specialutgåva från England, och vill jag se den (lagligt) utan att köpa den måste jag alltså vänta till november.

Så lever vi vidare i sviterna efter Astorias död. Och istället för en egen recension av David Lynchs senaste skapelse, får jag väl bjuda på en rolig historia, en repris från den gamla goda tid när Astoria Cinemas ännu inte var helt uträknat.

Och med det pilar jag vidare. Osäker på vart.

Sökes: lite olika saker

61 flitiga sidor senare. Andra utkastet till min klaustrofobiska novell.

Är den bra? Det vet jag inte. Allt jag vet är att jag får ont i magen när jag skriver på den, hjärtat slår hårdare och jag har svårt att stanna upp, som om också jag skulle vara spänd på att få veta hur det ska gå. Det brukar båda gott. Men säker kan jag inte vara förrän någon annan fått läsa. Vad jag alltså behöver nu är en försöksperson. Någon som jag tror skulle förstå vad det är jag försöker säga, och som helst inte har tillräckligt ont i magen redan...

Vad jag också behöver är rekvisita till min nästa målning. Jag behöver en sådan där håv som man använder för att rensa upp nedfallna löv och annat skräp från ytan på privata utomhuspooler. Jag behöver några ranka palmer och ett stycke blå himmel, speglade i mörkt fönsterglas. Jag behöver ett antal döda grodor. Jag behöver en digitalkamera. Och så behöver jag någon som kan ställa upp ta en konstigt poserande bild av mig i bikini och stilettklackade sandaler.

Jag har andra ord en del att grunna på.

I jättegorillans hand

Det skulle finnas en fåtölj.

Den skulle vara i svart läder. Den skulle ha en skålformad sittdyna i botten, med fem ledade utskott runt omkring, nästan som en bur. Den skulle vara precis så stor att man kunde kura ihop sig till ett litet nystan där inne och sedan, med en bestämd rörelse, vika ner utskotten över sig. Lädret skulle vara stansat med ett rutnät av fina linjer och kringelkrokar, och det skulle finnas ett system inbyggt som höll skinnet torrt och lent samtidigt som det utsöndrade en lugnande värme. Innifrån dynan skulle man ana en svag puls. Något som fortplantade sig genom ens egen kropp, liksom en basgång. Och någonstans i de övre delarna av fåtöljen skulle det också sitta ett antal högtalare, som förmedlade ett lågfrekvent mullrande. Likt en hela tiden närvarande, men inte alls störande, djupandning.

Man skulle kunna sova där inne. Man skulle väl knappt vilja göra något annat.

Pausfågel (14) - Istället för känslor

Ur Inger Alféns Ur kackerlackors levnad:

"Jag sitter i styrhytten. Fotogenlampan brinner. Vad tjänar det till att skriva? Vad har denna dagbok för mening? Vad har jag för avsikt med den annat än att fördriva tiden när jag inte kan sova. Varför har jag någonsin skrivit dagbok? En stunds befrielse när tankarna far som insekterna kring båten. När hålrummet i mig värker så jag inte förmår ligga kvar i min koj. Då skriver jag. För när jag skriver ner mina tankar slipper jag tänka dem. Då slipper jag loss en stund. Som om de följde med genom mina fingrar och pennan ner på pappret. Under de stunder då det outhärdliga blir ord gör det inte lika ont."

En förrädisk känsla av frid

I går avverkade jag mitt sista, på förhand inbokade arbetspass. Från och med i dag är kalendern blank. Det borde skrämma slag på mig, men hittills har jag jobbat så mycket under arbetslösheten att det här snarare känns som första dagen på en skön semester.

Just som jag trodde att tumskruvarna skulle dras åt ordentligt dimper det också ner en en betydligt större lön än jag räknat med. I huvudet omvandlar jag pengarna till tid och plötsligt känns ingenting bråttom.

Jag ska skriva igenom novellen. Sedan ska jag sätta igång med en ny tavla. Leva konstnärsliv. Och innan pengarna är slut kommer något nytt att hända som får allt att fixa sig. Det känner jag liksom bara på mig.

Hur lång är tjejmilen?

Den här helgen reser kvinnor från hela landet ned/in/bort/upp till Stockholm. De kommer för att springa ett varv runt kungliga Djurgården, och sedan shoppa, shoppa, shoppa...

Folk frågar om inte jag ska delta. Det ska jag inte. Jag känner en spontan motvilja mot alla företeelser som bär prefixet "tjej". För jag är inte en "tjej". Det är min mamma och hennes kollegor på Sveriges post- och bankkontor som är "tjejerna" i det här landet. Min mammas generation som är full av Maggan och Babsan och Kom igen nu "tjejer". Jag identifierar mig inte med dem.

"Hur lång är tjejmilen?", brukar en inbiten löparvän fråga. Han älskar det skämtet. Det sätter också fingret precis på hur förrädiskt det där ordet, "tjej", kan vara. Det är menat att vara uppmuntrande, ett roligt stridsrop i stil med: Tjejer i alla länder, förenen eder! Men anledningen till att skämtfrågan är så rolig är att den som får den, om så bara för ett ögonblick, överväger möjligheten att någon ska ha gjort milen kortare för att även "tjejer" ska kunna vara med.

Ordet "tjej" - som en hurtfrisk benämning på kvinnor överlag - är i sådana sammanhang besläktat med slagord som "kvinnor kan". Och "kvinnor kan" är ett lika idiotiskt påpekande som de som fälldes över den afrikanske man som dök upp för att fira midsommar i en liten mellansvensk by för några år sedan: Jomen han var ju faktiskt trevlig! Ett uttalande som i själva verket bara avslöjar alla bakomliggande förväntningar om motsatsen.

Jag har egentligen inget emot ett löpararrangemang enbart för damer. Den genomsnittliga kvinnan kommer aldrig kunna springa en mil lika snabbt som en genomsnittlig man och vill man fokusera just på kvinnornas resultat kan det vara bra att renodla tävlingen. Men ska jag delta i ett sådant lopp vill jag ändå få fortsätta att bli betraktad som en individ, inte som en del av en stor skrattande massa av medsystrar som samlats på en äng för att ha roligt ("En mil utan jäkt och stress - bara för tjejer", som loppets slogan varit). Och jag skulle heller inte vilja bli påhejad av ett manligt elithockeylag, som joggade med lite vid sidan om och stöttade mig med hejarop i uppförsbackarna...

Även uppmuntran kan vara nedlåtande.

Trots att jag naturligtvis var medveten om mitt underläge blev jag alltid lika ursinnig på min pappa när jag var liten, om han inte tog i så mycket han kunde när vi bröt arm.

Pausfågel (13) - The monster

I frustration över all byråkrati, mina damer och herrar - John Steinbeck, The Grapes of Wrath:

"We're sorry. It's not us. It's the monster. The bank isn't like a man.

Yes, but the bank is only made of men.

No, you're wrong there - quite wrong there. The bank is something else than men. It happens that every man in a bank hates what the bank does, and yet the bank does it. The bank is something more than men, I tell you. It's the monster. Man made it, but they can't control it."

Biografi (14) - Sicklas öde avgjort

Så var det också klart till slut. SF tar över biografen i Sickla.

Jag fortsätter tampas med myndigheterna för att få ut mina sista slantar ur konkursruinerna. Härom dagen kom ett beslut från länstyrelsen angående garantilönen. Det innestående beloppet var större än jag vågat hoppas. Men när jag faktiskt får se en skymt av de pengarna är fortfarande oklart. I telefon säger de att de ska skicka ut papper som jag ska skriva på och skicka tillbaka igen. När då? frågar jag. När de får tid, svarar de.

Så medan P3:s käcka radiopratare diskuterar hur de ska sätta sprätt på sina samlade förmögenheter, får jag snällt fördriva lönehelgen med diverse gratisnöjen. Exempelvis slår jag alla mina personliga rekord i löpning just nu. Det är helt och hållet kostnadsfritt. Novellen artar sig sakta men säkert. En framtida målning börjar långsamt ta form i huvudet. Och i morgon (när SL-kortet gått ut) ska jag ta cykeln till Vitabergsparken där Cullbergbaletten firar 40 år i Parkteaterns regi.

Än så länge går det ingen nöd på mig.

En nation av brustna hjärtan

Sedan mitt Astoria-personalkort inte längre är vatten värt och jag måste betala för att gå på bio, har jag också blivit mer kräsen. This is England är den första biofilm jag sett sedan Astoria slog igen portarna, men den gav mig tveklöst valuta för pengarna.

Oj, vilken vacker, rolig och otroligt sorglig film! Den är som en enda stor och värkande klump av vemod. Så mycket längtan, så mycket saknad, så många oförlåtliga och bittra svek och ändå - så mycket värme.

Jag lämnade salongen med en svårhanterlig blandning av känslor i magen, på samma gång nedstämd och upprymd.

Kan hat betraktas som ett uttryck för sorg? Jag grubblar vidare över begreppet.

Magiskt tänkande

På uttrycklig förfrågan är jag nu mer eller mindre tvungen att skriva några rader om filmen The Forgotten (som alltså visades på teve igår).

Om jag måste säga något snällt om den, vore det väl att den faktiskt bjuder på ett par snygga överraskningseffekter. Men det jag mest av allt funderar över är det bakomliggande budskapet - för ett sådant finns ju alltid, även i de fall när det knappast ens var meningen. (Och om det nu är någon som promt tänker se den här filmen, så kan den ju låta bli att läsa resten av dagens inlägg.)

Härom veckan läste jag Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, och det slår mig att The Forgotten är en klockren gestaltning av sorgens irrationella fantasier. Den som sörjer vill inte, kan inte, släppa taget. Hjärnan hittar ständigt nya vägar för att fortsätta tro på det omöjliga. Jovisst är han död. Javisst är hon försvunnen för alltid. Men vid sidan av denna nyktra insikt håller hoppet och fantasin ändå en dörr på glänt, varigenom den förlorade när som helst skulle kunna komma tillbaka.

Som Didion resonerade efter sin makes bortgång: Om de obducerar honom kommer de ju att upptäcka att det som tog hans liv bara var något litet och obetydligt, och då kommer de också att kunna gå tillbaka sen och göra det ogjort. Eller: Jag kan ju inte slänger alla hans skor, för vad ska han då ha på sig när han kommer hem igen?

För den som är i sorg måste The Forgotten fungera som en nära nog oemotståndlig drog, eftersom den så tydligt uppmuntrar till sådana fantasier. Släpp aldrig, aldrig taget om dina magiska tankar! Det är det som är kontentan av vad filmen beskriver. Vad som än händer måste du fortsätta tro. De som accepterar att ett barn verkligen har dött är misslyckade föräldrar. De som försöker gå vidare och sakta börja lägga grunden för ett nytt liv är svaga och sviker. Sådan får inte du vara. För vad alla än påstår är det världen, inte du själv, som är galen. Och om du bara kämpar tillräckligt länge mot glömskan så kommer du också att få din belöning (vilket ju är filmens fantastiska katarsis): Den du förlorade kommer tillbaka!

Det finns med andra ord något sjukligt över hela historien, och det gör mig illa till mods just eftersom den verkar så omedveten om det själv. Å andra sidan är The Forgotten bara en välputsad dussinfilm, och det bästa man kan göra direkt efter att ha sett den torde väl vara att helt enkelt glömma bort den igen. Utan att bry sig om att kämpa emot det minsta.

Gasar och bromsar samtidigt

De senaste veckorna har jag svalt böckerna hela. Man måste ge sig tid att tugga också. Så istället för att köpa en ny hög lättsmälta pocketböcker har jag plockat fram bibelvolymen med John Steinbecks mest kända verk ur hyllan och bläddrat mig fram till East of Eden. Redan den sobra svarta pärmen manar till saktmod. Bokstäverna är små och raderna täta. Det är helt enkelt omöjligt att läsa snabbt. Och det är bra. Jag ser fram emot att stanna ett tag bland de amerikanska nybyggarna och vila ut.

Snabbt får det istället gå i andra avseenden. Och för att kunna mäta mina framsteg därvidlag har jag nu införskaffat ett ordentligt stoppur. Nyss mätte jag också upp mina gamla löprundor på en ordenlig karta och fick veta hur långa de verkligen är. Så nu är det bara att sammanställa alla siffror och börja föra ordentlig statistik. Min nästa åtgärd blir att fixa en alternativ målgång så att jag inte alltid behöver förlägga spurten till en brant, 150 meter lång, uppförsbacke.

Tanken på arbetslösheten skjuter jag däremot framför mig. Om ett träd faller i skogen men man genast stoppar fingrarna i öronen - hörs det något då?

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

En gång skrev jag en bok där en av karaktärernas huvudproblematik var att hon inte klarade av att möta sin egen ondska. Hon kunde helt enkelt inte identifiera sig med tanken på att inte vara alltigenom god och omtänksam. Hon jobbade inom hemtjänsten. Jobbet var trist och slitigt men samtidigt njöt hon av gamlingarnas tacksamhet. Hon behövde den. Hon mådde bra när hon speglade sig i deras vattniga pupiller. I deras ögon var hon en ängel.

Det fanns emellertid en tant som ständigt fick henne i gungning. En tant som inte alls verkade tacksam, snarare föraktfull. Nästan som om tanten, trots att hon var uppenbart dement, såg rakt igenom den tillkämpade fasaden av medmänsklighet och empati. Såg ondskan och elakheten som låg uppdämd där under ytan. Såg kvinnan som hon verkligen var.

När fasaden av olika anledningar sprack slog pedangen också över i sin motsats. Ondskan tog över kvinnans jag och hon förvandlades till ett monster som levde ut alla sina mörkaste impulser. Efter en lång helvetesvandring ebbade den undertryckta egoismen slutligen ut och hon fann för första gången en jämnvikt i sig själv genom att våga erkänna sina dåliga sidor och integrera dem i sitt eget jag.

Boken som helhet blev aldrig så bra att den gick att publicera. Men jag hade ändå hoppats kunna återanvända några gamla idéer i senare projekt. Kanske bland annat just den här. Nu inser jag att det förmodligen är försent. Någon annan har redan hunnit före...

Jag avslutade just de sista sidorna av Sara Kadefors Fågelbovägen 32, och här möter vi ju just en sådan där alltigenom god människa, Karin - en läkare som ser det som sitt särskilda kall att hjälpa undangömda flyktingar att få proffesionell medicinsk vård. Dock skakas hennes värld i grunden när hon möter en ung moldavisk kvinna som vägrar låta sig reduceras till en hjälplös mottagare av förment "goda" människors oegennyttiga allmosor och tycka synd. Karins fasad börjar snart att krackelera. Det blir sprickor i lacken där egosimen sipprar fram...

Det är en krass och ganska underhållande historia om allas vår egen dubbelmoral. Men kanske är jag lite bitter över att Kadefors "snott" min idé för jag tycker att den är lite för utslätad rent dramaturgiskt. Man får Karins dubbelhet klar för sig redan under de första sidorna, och just för att den är så frappant förlorar den något av sin trovärdighet. Det verkar omöjligt att Karin själv inte skulle vara medveten om sin skenhelighet. Den är alltför iögonenfallande. Hon döljer den ju inte särskilt väl ens för sig själv. Jag hade föredragit en mer smygande dramaturgi, med en tydligare vändpunkt och ett raskare moraliskt förfall.

Boken funkar alldeles utmärkt för den som vill ha något att läsa i hängmattan eller det kommande höstrusket. Men är man sugen på en allvarshumoristisk historia om en östeuropeiska kvinna som dyker upp i en intet ont anande familj och rör om, skulle man lika gärna kunna läsa En kort berättelse om traktorer på ukrainska.

En kväll på landet

Kom just hem från landet. Alltså inte landet med kossor och klöver. Utan restaurangen Landet vid Telefonplan. Det var Jonna Lee som spelade igen. Denna gång med bistånd av ingen mindre än Ed Harcourt, som även gästar hennes kommande skiva.

Efter en middag på smör ost och sill en trappa ner, stod jag och mitt sällskap själva som packade sillar vid en något så när fredad pelare och försökte få en skymt av det som hände på scenen, samtidigt som sikten hela tiden skymdes av ett flertal fotografer som tog patologiskt kassa bilder av scenens fond snarare än av Ed och Jonna. Akustiken svajade i den fullproppade lokalen och hettan fick makeupen att smälta i artisternas ansikten. Men stämningen var trivsam ändå.

***

Över middagen hade jag förresten just nappat på att bli den femte och sista medlemmen i ett JMK-lag inför Bellmanstafetten 8 september. Det ger mig tre veckor. Tre veckor och jag tänker vina genom folkhopen som ett samurajsvärd genom en sädesåker. Det kommer vara jag och min puls och ingenting annat. Jag kommer lätta från marken. Jag kommer springa ur bild. Med ett klingande bang bryter jag ljudvallen och sedan är allting tystnad.

Den gamla vanliga missären

Visst är det välskrivet. Pretentiöst och flyhänt. Visst är det gripande ibland och rent av förfärande. Visst undgår Susanna Alakoski det sentimentala genom att skildra det utifrån barnets naivbrutala perspektiv på sex och våld. Och visst sockras det magstarka i lagoma doser av den alltid lika effektiva godisnostalgin.

Och ändå: har jag inte läst det här förut? Är inte (den svenska) litteraruren redan fullsmockad med fyllepappor och gråtmorsor? Hur många böcker behöver vi egentligen om folk som mått dåligt som barn? Kan ingen använda sina stilistiska verktyg och sin skarpa blick för att mejsla fram en berättelse om något mer? Något som bygger på fantasi snarare än hågkomster? Något utanför och bortanom, alla de socialrealistiska Svinalängorna?