Victoria växer på djupet!

Likt en myrstack, som ju inte bara reser sig på höjden, utan lika mycket tar underjorden i besittning, expanderar nu biograf Victoria med en ny våning under marknivån.

Till vintern invigs två nya salonger, med tillsammans bortåt 100 ytterligare stolar, i det som förr varit skyddsrum, torrtoa för forna tider teaterskådespelare, teknisk fossilpark och labyrintiskt lagerutrymme för allsköns fascinerande biografmaskindelar, i källaren på Götgatan 67.

-Nu kan vi behålla populära filmer på repertoaren längre, och behöver inte som tidigare tacka nej till en massa titlar på grund av platsbrist, säger ledningen.

-Hur ska vi hinna betjäna alla? frågar sig kassapersonalen. Foajén är ju redan belamrad av Baristas cafégäster och de spontana kösystemen lätt kaotiska.

Men alla gläds väl åt att Victoria frodas - en myllrande mötesplats för cineaster och älskare av rättvisemärkt kaffe.

Utbyggnaden har hittills hållits lite hemligt för att inte Svenska bios konkurrent och paradoxalt nog samarbetspartner SF i onödan skulle lägga näsan i blöt. Nu är dock bygget i full gång och redan till jul, eller i alla fall efter nyår, ska de nya projektorerna enligt plan vara i rullning.

Då får ni själva komma dit och titta. Men köp gärna biljetterna i förväg...

***

Uppdatering: Idag, 28 oktber, har också DN. en artikel om utbyggnaden.

Jalla jalla rakt mot avslaget

Jag har inte målat under sådan tidsnöd sedan jag skulle göra ett dubbelporträtt av Morgonpassets programledare i direktsänd radio för ett år sedan.

Senast på fredag måste jag ha målat klart, tagit ett foto av resultatet, framkallat fotot på papper och levererat det, bifogat ansökningblankett och anmälningsavgift, till Djurgårdsvägen 60, om jag alltså ska ha någon möjlighet att några veckor senare refuseras utan kommentarer av Liljevalchs jury.

Jag räknar naturligtvis inte med att komma med på Vårsalongen. Konkurrensen är lika mördande som urvalet nyckfullt.

Men jag tyckte det var dags att i alla fall försöka.

Som på beställning

Nähenej. Inte hade jag läst årets pristagare heller, trots att hon ju var en av storfavoriterna.

Denna grop i min bildning åtgärdas nu ögonblickligen med en beställning av Hjärtdjur (som 1995 visst också fick det europeiska litteraturpriset Aristeion), innan allt tar slut på nätbokhandlarnas lager.

***

Försöker samtidigt dra mig till minnes om den ständige sekreteraren alltid brukar inleda sitt tillkännagivande med formuleringen (ungefär):

-Akademien har just sammanträtt och då beslutat att...

Vill man med detta slå hål på ryktena om läckor (oddsen på Hertha Müller har ju sjunkit betänkligt de senaste dagarna) - inget kan ju läcka som inte ännu är beslutat? Eller har Akademien, till följd av tidigare läckor, rent av ändrat sina rutiner så att den slutgiltiga vinnaren faktiskt inte utses förrän samma dag?

Eller var det bara en vilseledande formulering?

Så här ska ju annars turerna se ut när vinnaren utses (enligt DN. 2008).

***

Uppdatering dagen efter: Inget stöd för mina spekulationer. Läckor förnekas (även om Sture Allen kastar ett svävande köttben åt vargarna i Svd:s artikel om saken). Och det beslut som togs i går förmiddag ska mest ha varit av formell natur.

Nå. Ingen tradition är värd namnet om där inte finns utrymme för lite mytbildning.

Exotism

Den nya målningen överraskar sin skapare på olika välkomna vis.

Just nu är den lite rättviksdräkten möter SL möter Tokyo.

Ser trevligt ut. Tidigare tvivel lyfter och far.

Underdånigt tackar jag och bugar.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 38)

När jag bestämde mig för att den här stationen skulle bli temat för tävlingsvecka 38 var jag inte medveten om att det skulle sammanfalla med tillkännagivandet av årets nobelpris.

Nu när ändå råkade göra det, känns det likväl riktigt passande. Konsten är ju (så mycket kan jag väl ändå avslöja) en liten flirt med vetenskapens mer mystiska sidor.

Men frågan till er handlar ju inte om innehåll utan om geografi. På vilken tunnelbanestation i Stockholm ser det ut så här?

Kontaktannons

Finnes: Litteraturvetare med författarambitioner i skriande behov av tankeutbyte just om och kring berättande böcker (återkommande beskrivning av det litterära egentillståndet de senaste månaderna (med bedrövad efterklang): "Mental isolering").

(Råder: Akut risk för intellektuell missväxt, förkrympning.)

Sökes: Grupp av människor med liknande litteratursyn (kvalitetsinriktad, vampyrartad, lustfull, skoningslös), eventuellt i form av en redan befintlig bokcirkel.

Svar till signaturen:
"Hallå!? ...lå? ...lå?"

Rätt svar (deltävling 37): Universitetet!

Och grattis Ingemar, som denna gång lyckades vara först med rätt svar! Ni andra var sedan tätt i hasorna. Visst är det Universitetet

Liksom på Fridhemsplan är det Carl von Linné som gett inspiration åt en stor del av konsten. På 12 stora, vågformade skärmar längs plattformsväggarna finner vi en kaklad berättelse om hans vetenskapliga arbete, sida vid sida med andra teman, som miljöförstöring, djurens rätt eller befolkningsstrukturer i u-länder och i-länder. Här och var kan vi även läsa brottstycken ur Linnés dagbok från den berömda Lapplandsresan 1732. Anteckningar om datum och orter knyter samman verket till en helhet.

Konstverkets kallas Seendets konst eller rätt och slätt Carl von Linné.

På spårväggarna hittar vi också FNs deklaration om ”De mänskliga rättigheterna” skriven på ett portugisiskt kakel. Detta är en del av ett helt nät av konstnärliga installationer i Europa, där bland annat Bryssel, Paris och Lissabon ingår. På var plats lyfter man fram de mänskliga rättigheterna tillsammans med ett humanistiskt tema som är relaterat till platsen. Här på Universitetet är alltså Carl von Linné och hans forskning.

Stationen invigdes 1975 och konsten 1998 i samband med stationens renovering.

Konstnären, som även valt färg åt övrigt kakel på stationen, är Françoise Schein (född 1953 i Bryssel), en belgisk arkitekt och konstnär, som i sitt arbete tyckt sig märka sambandet mellan städers fysiska struktur och vår uppfattning om grundläggande mänskliga rättigheter. Hon är också grundare av konstprojektet Inscrire som alltså arbetar för att belysa de mänskliga rättigheterna i samhällen över hela världen.

Tunnelbanan är en naturlig scen för hennes konst, med sitt urbana flöde av människor på väg. Här är en bild från Paris metro. En suddig bild från Lissabons dito. Här ett konstverk på gatan Subway Map Floating on a New york Sidewalk. Här en installation i London med hela världens tidszoner.

Konstverket på Universitetets tunnelbanestation hör till de mest imponerande i Stockholm, om jag får säga det själv. Det är dekorativt i sin helhet, mycket skickligt i detaljerna, och överlag spännande att betrakta. Jag älskar särskilt blåvalen med dromedaren i skala, flytande över det böljande blå kaklet.

Att förresten skriva paragraftext med versaler utan mellanslag gör dem också till en välkommen utmaning för den uttråkade väntaren, och den extra möda som krävs hindrar samtidigt ögat från att slentrianmässigt skumma över texten. På det här sättet läser man faktiskt vad där står.

Jag gick själv på kurser här åren runt det att stationen invigdes. Efter en grundtermin i Svenska, blev det fyra terminer litteraturvetenskap innan jag lämnade universitetsområdet för JMK:s journalistfilial på Karlavägen.

Några nostalgiska minnen har jag emellertid inte till platsen. Stockholms universitet är erkänt tråkigt som studentsocial plats. Och sedan jag slutade samla poäng i lokalerna har stationen istället övergått till att bli en anhalt för diverse promenader till och från Brunnsviken eller Lill-Janskogen.

Och därmed sätter vi punkt för denna vecka. Men på onsdag drar vi vidare igen, för näst näst sista gången!

Matematiskt måleri

Stommen i den nya målningen utgörs av en liten öppen byggnad (som sen ska befolkas med diverse olika figurer). Det inledande arbetet består sålunda i att med hjälp av miniräknare och linjal dra en herrans massa raka linjer.

Det blir ett sabla gångande och delande. Arbetet känns mycket avlägset Ernst Billgrens medvetslösa tillstånd, men det måste likväl göras.

Det enda glädjande med det hela är att jag härmed får ett mycket konkret svar på frågan vad man egentligen ska med skolmatematiken till.

Om jag nu någonsin skulle ha ställt mig den.

Journavande botanist

Jag spär ut morgonkaffet med nytt hett vatten och ägnar en vacker förmiddagstimme åt att titta på blommor.

Tävlingsbidragen till en ny omgång av Stockholms fotoklubbs interna mästerskap har just kommit upp på hemsidan, och som jag tidigare nämnt är det alltså jag som ska utse vinnarbilderna. Som tur är behöver jag inte heller välja bara en enda, utan får plocka ihop en hel bukett om tio noga utvalda alster.

Vilka det blir avslöjas på klubbmötet om ett par veckor. Men sjunk ner i tävlingsfloran under tiden, och skaffa egna, prunkande favoriter!

(Inspirerad av blomsterprakten passar jag på tillfället att själv lägga upp en gammal bild: en bananblomma från Koh Muk, Thailand.)

Lägesrapport (20)

Läser fortfarande: Stridens skönhet och sorg,

och berörs (som väl avsikten är): av det triviala i det storslagna (särskilt av en ko som tillitsfullt låter sig ledas över slagfälten, ovetande om att det bara är slumpen som gjort att hon fått leva en extra dag, och att hon i morgon likväl kommer dö).

Lägger in: beställning på ramar till Paris-målningarna.

Lämnar: sista novellen till genomläsning,

och spänner upp: nya väldoftande dukar.

Ser: Coco - livet före Chanel, som var bättre än väntat,

och tar särskilt fasta på: huvudkaraktärens vägran att vara någons clown.

Funderar på: att i experimentellt syfte sluta le på jobbet (män (i kassor) behöver inte le, medan det ständigt förväntas av kvinnor), och se vad som händer (kanske kommer jag återvända till mig själv som barn, då när jag sällan log utan vettig anledning och i gengäld ständigt fick höra att jag alltid var så sur - vilket föga förvånande, och utan dröjsmål, förvandlades till en självuppfyllande anklagelse).

Ser om: gamla Chaplin-filmer, Chaplins pojke och Moderna tider, som ju är lysande,

och tar särskilt fasta på: hur mycket mat de ständigt äter.

Tvivlar: över möjligheten för två människor att någonsin till fullo förstå varandra, eller ens för en enda människa att verkligen förstå sig själv.

Förtvivlar: över torsken och människornas obotliga dumhet.

Springer: obemärkt över 300-kilometersgränsen och vidare ut över ängarna.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 37)

I dag, liksom alla andra dagar, vaknar ni med hela världen för era fötter. Vad som helst är möjligt!

Så vad tänker ni göra?

Frågan ger er troligtvis ångest, annars är ni lyckligt lottade. Och för att minska på kraven lite en vacker morgon som denna erbjuder jag er en alternativ fråga att svara på, en som det dessutom bara finns ett enda rätt svar på.

På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar man konstverket nedan?

Rätt svar (deltävling 36): Hjulsta!

Och den här gången var ni rörande oöverrens. Men en lyckades i alla fall gissa rätt, och det var Annelie. Så grattis hon!

Bilden ni fick se var bara ett av många konstverk på Hjulstas tunnelbanestation. Här har nämligen så många som sju konstnärer bidragit med utsmyckningar och stationen är alltså en liten samlingsutställning i sig.

Vi tar det lite kortfattat, dels för att de är så många, men också för att nätet inte kryllar med information om veckans konstnärer.

Ruth Rydfelt har stått för två bilder med vackra, lätt naivistiska stadsmotiv. Ett liknande motiv finner ni på sida 62 i den här filen.

***

Keramikerna Birgitta Karlsson-Thorsén och Ove Thorsén har skapat en liten samling familjeporträtt, så släta att de bli komiskt och nästan lite obehagligt allmängiltiga.

Paret har också gjort en instruktionsbok om keramik för nybörjare, Härlig är jorden. En fin intervju med Ove Thorsén finns att läsa i Alingsås tidning.

***

Konstnären, bland annat isskulptören och författaren av lokalhistoriska böcker Olle Magnusson (född 1948) är mannen bakom Sista skörden i Norra Botkyrka.

***

Eva Nyberg har skapat ett kilometerlångt demonstrationståg av svartklädda människor och vajande fanor genom ett landskap med natur, industri och stadsbebyggelse.

***

Magnus Rimling (1940-2003) har bidragit med en uttrycksfull blyertsteckning i tre fält.

***

Av bildkonstnären och skulptören Christina Rundqvist-Andersson (född 1940) finner vi slutligen fågelplansch.

Djur är ett återkommande tema för denna konstnär, som exempelvis också gjort en samling hästar som ställts ut på Galleri Hippo. Fler av hennes Hästar, musikanter och andra hittas hos Grafiska sällskapet.

Stationen och all konst på den invigdes 1975.

Och där sätter vi punkt för ännu en vecka. På onsdag börjar vi från början för trettiosjunde gången med en ny ledtråd. Då tror jag också att det blir lite lättare att gissa rätt.

Jag förstod (så det så)!

Läser intervjun med Daniel Sjölin i Svenskans kulturdel och känner mig lite mallig när jag kommer till citatet där han påstår att inte en enda kritiker förstod att Världens sista roman handlade om förlusten av ett barn.

För så här skrev ju jag efter att ha läst boken i våras!

Visserligen nämner jag det bara i förbifarten, och resten av inlägget handlar (vilket inte heller är så konstigt med tanke på hur boken är formad) om språket, men det betyder inte att temat gick mig förbi.

Jag hoppas dessutom ha rätt när jag tror att Sjölin finner alltför stor njutning i mödan att skriva för att inte ta upp sysslan i framtiden. Jag tror att han med sin "sista roman" faktiskt känner att han nått vägs ände. Han slog fullständigt knut på sig själv och efter det menar han nog allvar när han säger att det räcker. Men när barnen flugit ut och det börjar eka lite tomt bland skidboxarna i garaget, så kommer nog lusten, eller snarare tvånget, att skriva tillbaka. Utifrån ålderns mer avspända livssyn - ett minskande behov av att slå världen med häpnad - lär det då också bli ett återtåg som heter duga.

Det sätter jag (om inte hela min ära, så åtminstone) min högra sko på!

(Så det så!)

Dödläge

Har fastnat i en vallgrav i första världskriget.

Peter Englunds Stridens skönhet och sorg är naturligtvis ett mästerstycke, men uppenbarligen är jag inte på humör för truppförflyttningar och köttsår just nu för till godnattsaga läser jag istället slumpvisa ex ur sambons Rocky-samling.

(Dagens (bagatell-) parallell (på tal om Guillous tendens att mest skämta på andras bekostnad): Att Rocky lyckas vara så rolig beror inte minst på att den driver med huvudkaraktären själv, till skillnad från exempelvis Nemi, som ju alltid vet bäst, vilket, som ni förhoppningsvis redan inser, är olidligt tröttsamt, särskilt som Nemi (till skillnad från Guillou (och Rocky) (i likhet med mig idag)), faktiskt inte har ett skvatt att säga.)