Jag förstod (så det så)!

Läser intervjun med Daniel Sjölin i Svenskans kulturdel och känner mig lite mallig när jag kommer till citatet där han påstår att inte en enda kritiker förstod att Världens sista roman handlade om förlusten av ett barn.

För så här skrev ju jag efter att ha läst boken i våras!

Visserligen nämner jag det bara i förbifarten, och resten av inlägget handlar (vilket inte heller är så konstigt med tanke på hur boken är formad) om språket, men det betyder inte att temat gick mig förbi.

Jag hoppas dessutom ha rätt när jag tror att Sjölin finner alltför stor njutning i mödan att skriva för att inte ta upp sysslan i framtiden. Jag tror att han med sin "sista roman" faktiskt känner att han nått vägs ände. Han slog fullständigt knut på sig själv och efter det menar han nog allvar när han säger att det räcker. Men när barnen flugit ut och det börjar eka lite tomt bland skidboxarna i garaget, så kommer nog lusten, eller snarare tvånget, att skriva tillbaka. Utifrån ålderns mer avspända livssyn - ett minskande behov av att slå världen med häpnad - lär det då också bli ett återtåg som heter duga.

Det sätter jag (om inte hela min ära, så åtminstone) min högra sko på!

(Så det så!)