The Beatles för tusan!

Detta är det tusende inlägget i den här bloggen. Jodå. Det känns helt ok att det i flera avseenden kommer att handla om The Beatles.

Bland annat såg jag Nowhere Boy häromdagen. Förutom att den bjöd på en massa bilder av fina gitarrer, förstärkte den min känsla i stort just nu - att det bor en sällsynt lycka i att göra sådant som man ännu inte är självklart bra på (i filmen spelar Lennon gitarr med banjoackord innan MacCartney dyker upp och rätar ut honom), alltså innan förväntningarna (andras, men särskilt ens egna) vuxit sig så stora att de riskerar att konkurera ut den naiva entusiasm som nya passioner alltid bär med sig.

För mig innebar målandet länge ett kravlöst utlopp för allt möjligt som inte tycktes höra hemma i skriveriet. Medan skrivandet länge varit förbundit med en massa ångest, har jag mest ryckt på axlarna åt målningarna och varit lika förvånad som glad över att folk ibland tycker om dem. Och kanske beror det också i någon mån på att jag aldrig gått någon konstskola och därför inte har den ringaste aning om hur jag egentligen "borde" måla (behändigt nog kan jag ju då inte heller misslyckas).

Med tiden har dock även målandet blivit alltmer på allvar och även om jag, liksom med skrivandet, fortfarande kan ryckas med och känna en enorm glädje när jag är mitt uppe i det, kan numera våndatröskeln dithän vara nästan lika hög inför båda sysslor.

Jag pratade med en av mina musikaliska kollegor om detta när jag kom ut från salongen efter att ha sett Lennon-filmen. Kollegan i fråga står i begrepp att spela in nytt material och med detta finns så klart en massa ängslan och ångest förknippat. Han önskade att det bara kunde vara roligt igen, som när man var arton och saknade självinsikt och startade ett band med sin bästa kompis och spelade in kassettband med egenskrivna låtar och var glad bara det lät något alls sedan när man spolade tillbaka och tryckte på play.

Jag sa att jag gärna velat kunna dela med mig av den barnsliga glädje jag nu själv upplever när jag tar fram gitarren och övar mig på att skifta snabbt mellan G- D- och C-ackord utan att trassla in mig i övriga strängar.

I den bok med "100 lätta låtar" som jag köpte för ett par veckor sedan är det inte minst Beatles-bitarna som ger mest tillbaka. "Hey Jude", "Let it be".

Jag hoppas min hyresvärd också gillar dem, för glömsk för tiden har jag suttit uppe till efter midnatt flera gånger och övat just på dem och den arme mannen bor i lägenheten under. Hela dymmelonsdagen har jag dessutom hållit mig helt utanför spotifys räckvidd och spelar istället växelvisa låtar från röda och blå boxen.

Där har varit stunder av genuin lycka.

Om inget oförutsett händer tror jag kvällen får fortsätta i samma anda.

Konsten att välja sina läsare

Nervös och full av onda aningar bjöd jag testläsare nummer två på lunch på Republik i går.

Sedan första utlåtandet - som kanske inte varit dåligt, men som ändå innefattat alltifrån utsagor som "det blir helt obegriplig" och "du begär för mycket av dina läsare" till ifrågasättanden av hela tematiken: "varför skriver du inte om bankrån?" - tänkte jag att jag, efter alla års arbete i enskildhet, kanske snärjt in mig i hopplösa skildringar av inre skeenden och att det gått så långt att det inte längre fanns någon återvändo. Kanske måste allt läggas åt sidan som ännu ett behjärtansvärt försök. Kanske måste jag släppa taget och börja om från början.

Sedan vi tuggat oss igenom vår lamm- respektive grönsaksgryta (jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg hur den smakade, jag tror det var saltgurka i den) kom han så äntligen till saken med ett första sammanfattande omdöme:

-Du är förjävla driven!

Och en lättnadens ballong steg mot skyn.

Till skillnad från tidigare läsaren tycktes han ha förstått exakt vad jag velat förmedla med. Han tyckte till och med att riskerade att bli övertydlig här och var. Jag skrattade åt det och berättade om förra utlåtandet. Han menade att man väl helt enkelt får välja sina läsare.

Jag drack kaffe och kände hoppet återvända. Det var lite grand som att komma hem.

Men vid sidan av beröm fanns så klart invändningar också. Som att det kanske gick att ta bort några turer här och var, eller någon mening där jag skrev läsaren på näsan. Jag ska fundera igenom det hela medan jag väntar in ytterligare något utlåtande.

Och samtidigt som jag väntar: målar klart den nya tavlan, spelar in min låt, stickar klart tröjan till mitt kusinbarn, härdar fingrarna på pappas gitarr, blir biografmaskinist, drogar mig med Lost, firar påsk på solokvisten, ser drivans blommor smälta ner och dö och rent allmänt tar dagen som den kommer.

Ingen dröm är fånig

Hon ville ut i skogen.

-Jag har en skog, sa jag. Gör med mig vad du vill.

Så här blev det.

Sidoläsning

Hobbyverksamhet

Införskaffat denna vecka:

***

Mikrofon (billig)

Ljudredigeringsprogram (gratis)

Garnnystan (bomull, 2 marin, 2 natur)

Stickor (storlek 2,5 och 3)

Målarduk (1 m kinesiskt linne, oljegrundad, väldoftande)

Spännram (100 x 79 cm)

***

Ok. Då kör vi.

Träskblues

I kväll var det releasefest för Mother James nya skiva "Brute Noir" på Strand. (En kursare hjälper dem på livespelningar, så jag var där.)

Det handlar om den typen av musik som spelas av män i svettiga linneskjortor i det södraste av USA, på en brygga vid en flod, på fallfärdiga pianon, kontrabasar och munspel, medan krokodilerna glider genom det bruna vattnet nedanför.

Mycket bra musik med andra ord.

Min sambo äventyraren hade gillat det. Men han sitter i ett rum på Ilha de Moçambique just nu, tillfälligt förvissad om att han inte har malaria, och ser Indiska oceanen kastar sig över murarna borta i hamnen. Jag får ge honom länken när han kommer hem.

Vad gäller målandet

I dag tillfogade jag mitt abstrakta experiment 34 prickar. Sedan tog jag bort 5 av dem.

Klar och tyst (och sedan tysk, kanske)

Jag tycker att jag borde skriva något om De fattiga i Łódź, nu när jag äntligen läst ut den. Det är en stor bok. Det skulle kunna skrivas hur mycket som helst om den. Men nu när jag är klar har jag ingenting att tillägga. Inte just nu i alla fall.

Jag går direkt på nästa istället.

Alice Munro kanske.

Eller, om jag kanske ska utvidga denna period av allsköns lärande till även språkets område (jag känner mig lite som en fax som plötsligt fastnat i mottagar-läge), Sommerhaus, später av Judith Hermann, som stått i hyllan sedan första läsförsök för tio år sedan.

Tyska kan ju, vid sidan av en välsmord velociped, vara bra att ha i beredskap om jag ska cykla genom Ruhrområdet i sommar.

Livet på den djupa änden

När jag var fyra år var jag stor nog att leka i den minsta av de mellanstora bassängerna på Eriksdals utomhusbad. I den fanns både djup och grund ände. En dag sa jag trotsigt till mamma, som satt en bit från kanten invid vår matsäck och övrig packning, att: "Nu tar jag av mig puffarna!", alltså de där flytkuddarna man sätter om armarna på mindre barn när de badar, så att de inte ska sjunka till botten och dö.

Jag var säker på att mamma skulle säga att det fick jag absolut inte. Så skulle jag bråka och tjura en stund och hon skulle ta till vuxenvärldens maktmetoder och efter ett tag skulle hon vinna, och så skulle jag kunna vara sur i någon kvart till eller så men i alla fall säker.

Så blev det inte alls. Istället för att protestera sa hon: "Ja gör du det" och vände sig på mage på solhandduken.

Perplex blev jag stående. Jag insåg att jag nu inte hade något annat val än att fullfölja mitt hot. Så jag trädde av mig flytetygen och klev, betydligt spakare nu, ner i den grunda änden bland de övriga plaskande barnen med puffar. Så lade jag mig platt i vattnet och simmade ut mot det djupa, där ute där man inte bottnade, vände om vid bortre kanten och simmade tillbaka igen. Lugnt och fint.

Uppspelt skyndade jag sedan upp och ropade till mamma att: "Såg du såg du?!". Och det hade hon så klart gjort. Även om hon inte låtsats om det hade hon naturligtvis haft uppsikt hela tiden.

Det är lite samma sak som med simningen nu, när jag just ska börja lära mig spola film och köra projektorer. "Nu går jag och laddar fyran!" säger jag, halvt på skämt, till min biografkollega, och han säger inte alls: "Eh, vänta lite bara så kommer jag snart och visar hur man gör" utan svarar kolugnt: "Ok" och fortsätter dona med sitt. Och sedan jag smält chocken kan jag ju inte göra annat än att gå upp i maskinrummet och försöka komma ihåg hur tusan det var man gjorde.

(Att ladda film kan ju låta enkelt för den som aldrig sett det göras, och det är enkelt för den som gjort det många hundra gånger förut, men för den oinvigde ter sig ett maskinrum mest som ett snurrande och smattrande kaos av spolar och spakar runt vilka filmremsan måste dras i just rätt ordning och riktning för annars får det ödesdigra konsekvenser.)

Så alltså spindeln först, sen stolpen runt, bort och tillbaka, via armen, och sen helbild och ljudet utåt och klyvarskyddet och så lagom spänt, nollställd matris och så spakarna i rätt läge. Medan reklamen rullar ur digitalprojektorn intill får sen kollegan komma och titta.

Och jodå. Nästan rätt. På tredje försöket. Och det är jag faktiskt lite stolt över.

Biografi (33) - Nya titlar

Till serien märkliga infall sedan min sambo äventyraren försvann in i djungeln, kan vi nu, förutom musicerandet, förresten även lägga mitt nymornade beslut att bli biografmaskinist.

Motivering: När jag nu ändå jobbar på bio kan jag lika gärna lära mig allt som finns att veta.

Lämplighetsbedömning (signerad kollega på Victoria): "Du är smart. Och du vann femkampen på Gröna Lund." (Kanske något att lägga till i cv:t?)

Innan sommaren är det i alla fall meningen att jag ska ha mitt certifikat och därmed kunna köra maskinerna på Grand. Jag började så smått i går genom att ladda En enda man i salong 4, under tjänstgörande maskinists ledning.

(Kuriosa: Till vad jag vill kalla "nötremsa" längst ut/fram på filmen - den flera meter långa bit som alltså bara används för att "trä" maskinen (som en symaskin) och som det inte spelar någon roll om den blir repig - används en grön gammal Astoria-logga.)

Det blev halvbild. Annars gick det bra. Kommer gå som smort detta.

Cuckoo Levin

Jag tänker att när jag nu ändå börjat erövra musiken som uttrycksmedel så kan jag väl lika gärna skriva en låt också. Den behöver inte vara bra. Den behöver bara vara. En rörande usel komposition för orkestergitarr och lergök, och med en förmodligen helt obegriplig text.

Gitarren känner ni redan till. Lergöken är i sin tur självskriven efter som den råkar vara det enda melodiinstrument jag har att tillgå här hemma. I gengäld är den emellertid mycket vacker - hjärtskärande vemodig och varm att hålla om. Jag fick den faktiskt av pappa i present en gång. Tillverkaren grät när han måste skiljas ifrån den. Och det förstår jag mycket väl. Fågeln är lika mycket konstverk som flöjt.

Att den dessutom är oklanderligt stämd gör inte saken sämre och efter att ha blåst den i svansen i ett knappt dygn nu har jag mer eller mindre en halv text och någon slags melodi färdig (vers, refräng, brygga). Titel: "In Between". Genre obestämd (alternativt obefintlig).

Går låten ändå till slut att spela ska jag starta en myspace-sida och lägga upp den där, och bli ett why-not wonder under artistnamnet Cuckoo Levin.

Missförstått geni

Första testläsaren har just lämnat lägenheten efter timmavis av textanalys. Den mest bestående känslan sedan jag vinkat av honom vid bussen är den av missförstått geni.

Trots att mannen i fråga är klipsk och koncentrerad har merparten av mitt sagomakeri gått honom rakt över huvudet. När jag själv benade upp och gick igenom novellerna, förklarade hur jag tänkt och vilka ledtrådar jag lämnat, så kunde han också se hur det var menat. Men innan dess hade det mesta förefallit honom i bästa fall suggestivt, i värsta obegripligt, och där jag nu sitter ensam vid datorn igen med en halv flaska vin i magen vet jag faktiskt varken ut eller in.

Har jag skrivit fem helt oläsliga noveller?

Vad ska jag göra om svaret på den frågan är Ja?

Medan blåsorna läker

På samma gång stolt och frustrerad måste jag trots allt erkänna att blåsorna längst ut på fingertopparna ändå är för ömma för att spela gitarr med. Det gynnar inte heller taktkänslan att jag i nuläget måste göra en paus av bävan inför vart nytt ackord som innefattar ljusa E-strängen (den tunnaste, vassaste, jävulsk smärtsamma strängen). Med sorg i hjärtat får jag alltså nöja mig med att nynna låtar i fantasin, i alla fall en dag eller två.

Och under tiden kan jag ju alltid passa på att läsa ut De fattiga i Łódź som jag väl jobbat på i snart en månad nu.

Litteratur ska ju vara mitt stora intresse i livet, sägs det.

Barn på nytt!

Det här är mitt nya liv. Inte för att jag inte hade fullt upp med mig gamla, men plötsligt finns det inget roligare i världen än att spela gitarr.

Köpte den här boken med lätta låtar och ackordtabeller i går och plinkar mig nu igenom dem lite som det faller sig. Mina fingertoppar ser ut som röda sammetskuddar och ryggen knakar när jag då och då ändå måste resa mig upp.

Natten ägnades särskilt åt "Bad Moon Rising", och som bäst lät det väl ungefär som när ett litet, litet ulligt djur försöker smyga sig förbi en tiger.

Men alla är vi ju barn i början! (Och somliga av oss växer visst aldrig upp.)

Skulle jag mot förmodan också bli trött på att öva in fingervrickande ackordkombinationer kan jag alltid luta mig tillbaka på den här lappen, som, enligt en av mina musicerande kollegor, innehåller allt jag egentligen behöver veta.

***

Den som förresten vill få smakprov på betydligt mer skolad gitarrhantering, kan gärna klicka sig vidare till en låt som tre av mina andra överbegåvade biografkollegor (tripp, trapp, trull) snickrat ihop tillsammans, som ett litet sidoprojekt.

Jag är särskilt förtjust i hur den tar fart prick 1:28 minuter in!