Medan blåsorna läker

På samma gång stolt och frustrerad måste jag trots allt erkänna att blåsorna längst ut på fingertopparna ändå är för ömma för att spela gitarr med. Det gynnar inte heller taktkänslan att jag i nuläget måste göra en paus av bävan inför vart nytt ackord som innefattar ljusa E-strängen (den tunnaste, vassaste, jävulsk smärtsamma strängen). Med sorg i hjärtat får jag alltså nöja mig med att nynna låtar i fantasin, i alla fall en dag eller två.

Och under tiden kan jag ju alltid passa på att läsa ut De fattiga i Łódź som jag väl jobbat på i snart en månad nu.

Litteratur ska ju vara mitt stora intresse i livet, sägs det.