Konsten att välja sina läsare

Nervös och full av onda aningar bjöd jag testläsare nummer två på lunch på Republik i går.

Sedan första utlåtandet - som kanske inte varit dåligt, men som ändå innefattat alltifrån utsagor som "det blir helt obegriplig" och "du begär för mycket av dina läsare" till ifrågasättanden av hela tematiken: "varför skriver du inte om bankrån?" - tänkte jag att jag, efter alla års arbete i enskildhet, kanske snärjt in mig i hopplösa skildringar av inre skeenden och att det gått så långt att det inte längre fanns någon återvändo. Kanske måste allt läggas åt sidan som ännu ett behjärtansvärt försök. Kanske måste jag släppa taget och börja om från början.

Sedan vi tuggat oss igenom vår lamm- respektive grönsaksgryta (jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg hur den smakade, jag tror det var saltgurka i den) kom han så äntligen till saken med ett första sammanfattande omdöme:

-Du är förjävla driven!

Och en lättnadens ballong steg mot skyn.

Till skillnad från tidigare läsaren tycktes han ha förstått exakt vad jag velat förmedla med. Han tyckte till och med att riskerade att bli övertydlig här och var. Jag skrattade åt det och berättade om förra utlåtandet. Han menade att man väl helt enkelt får välja sina läsare.

Jag drack kaffe och kände hoppet återvända. Det var lite grand som att komma hem.

Men vid sidan av beröm fanns så klart invändningar också. Som att det kanske gick att ta bort några turer här och var, eller någon mening där jag skrev läsaren på näsan. Jag ska fundera igenom det hela medan jag väntar in ytterligare något utlåtande.

Och samtidigt som jag väntar: målar klart den nya tavlan, spelar in min låt, stickar klart tröjan till mitt kusinbarn, härdar fingrarna på pappas gitarr, blir biografmaskinist, drogar mig med Lost, firar påsk på solokvisten, ser drivans blommor smälta ner och dö och rent allmänt tar dagen som den kommer.