Biografi (18) - ståplats i paradiset

Det nya kaféet på Victoria är verkligen tjusigt. Inget snack. Jag hade gärna tagit en bild av det hela för att visa er. Problemet är bara att det inte finns plats i lokalen att ta tillräckligt många steg baklänges för att få in ens merparten av skapelsen i digidisplayen på en och samma gång.

Röda soffor, mjuka mattor, lyxiga mackor och rättvis choklad. Mycket inbjudande. Men vänta! Fanns det inte en biograf här nyss? Jodå, vi finns här fortfarande. Titta lite till höger bara. Nej, inte fullt så långt. Dä.... där! Där i det lilla båset som ligger inträngt i ena hörnet av kaféutrymmet. Där står vi. Jo, jag lovar. Om du kisar kanske du skymtar oss bland alla popcornpåsar, sladdar, godislådor och blankettpärmar. Här. Här ja! Hej och välkommen på bio! Köa gärna ned i trappen mot toaletterna, eller ut på gatan, vilket som passar bäst. Så ska vi försöka hjälpa er i ingen som helst turordning alls.

Nå. Det ska tilläggas att nuvarande lösning bara är provisorisk. Jag är glad åt Baristas etablering. Men jag hoppas vid den gud som föddes i dagarna för ett par årtusenden sedan, eller någon annan, att det snart blir lite bättre ordning i vårt lilla biljettbås också.

***

Det är min sista timme i livet som 29-åring. Därefter träder jag obönhörligt över tröskeln till 30-talet varifrån det aldrig skola finnas någon återvändo.

Fördriver några minuter med att trots allt lägga ut en bild av Victorias nya kafé. Så här ser foajén numera ut.