Ett djupt andetag

Nu ska vi se om jag är kapabel att koppla av.

30-årsfesten ligger vackert avverkad flera dagar bakom mig. Pocketklapparna är noga utvalda och överlämnade. Nyss blev jag till och med klar med julstädningen och tände värmeljus på alla fria ytor. Presenthyacinten knoppas på fönsterbordet. En trave böcker väntar på sin tur. Jag har hela helgen på mig att bara ta det lugnt, för medan släkten jäktar upp till Dalarna för att forcera fram en någon form av julstämning, har jag beslutat mig för att fira ensam igen. Eller själv, borde jag väl säga. För det känns fridfullt snarare än tragiskt. Stillsamt rebelliskt och mycket ombonat. Jag köper lyxpraliner och frossar i Sopranos. Det går rakt ingen nöd på mig.

De lediga dagarna inför dopparedan ska jag även försöka varva ner. Varva ner och försöka hitta tillbaka till skrivandet igen. En vän uppmanade mig tidigare i dag att inte tänka så mycket, bara hamra ur mig texten ("pjiu! pjiu! pjiu!" - som om jag sköt revolverskott med pekfingrarna rakt ned i tangentbordet). Sedan skulle jag inte gå tillbaka och ändra utan bara skicka de färdiga styckena till honom ("schmadonk") och radera mina egna kopior. Börja vitt och rent varje dag. Aldrig se bakåt. Bara framåt. Ordinerades Charles Bukowski som inspiration. Postverket ligger också i bokhögen och väntar. Jag ska ta i tu med den efter Ännu en jävla natt i Suck City.

Fick förresten en digikamera i födelsedagspresent också. Så här kan ni se hur det ser ut där jag sitter.