In the city

Sista dagen på semestern och jag driver runt genom city på cykel, funderar på vad jag ska göra med min tid. Det är sommar, det är tyst (på något alldeles säreget sommarsätt som inte har med ljudnivåer att göra) och jag har dagen helt för mig själv. Jag kastar några slöa blickar åt realisationernas håll. Men solidariskt nog har mitt begär alltid anpassat sig efter plånboken. Så jag drar vidare. Jag behöver ingenting. Jag trampar hem och googlar gallerier istället. Min chef ringer och säger att de dubbelbemannar på bion nu för filmen om sexet och the city. Jag skriver upp mig för en extra kväll, försöker sen ge mig hän åt det långsamma livet igen, slår upp tv-bilagan och skummar eftermiddagsförströelsen i reklamkanalerna. Tankarna vandrar till en annan sommar.

År 2000 satt jag hemma och skrev hela sommarlovet. Jag var pank, ensam och olycklig. Men disciplin hade jag. Jag gick upp tidigt (vilket inte var svårt eftersom jag aldrig gjorde något sent om kvällarna) skrev ett utkast till ett kort kapitel, åkte sedan in till stan och tog en lång promenad, handlade någon förnödenhet och åkte sedan hem igen för att läsa igenom det jag fått ur mig på morgonen. Allt som oftast tog jag små pauser eller satt framför teven och skrev. Högtidsstunden var en halvtimme på mitten av eftermiddagen. Då var det Caroline in the City.

Serien är en av de där halvtimmeslånga sitcomsen som stjäl ens hjärta utan att man riktigt kan motivera det ens inför sig själv. En flamsig serietecknerska och hennes triviala kärleksbeskymmer ihop med en nördig konstnärstyp i glasögon och alltför stora kavajer. Jag slukade avsnitten som hallonbakelser och även sedan de tu fått varandra och serien försvann, har jag fortsatt sakna den varje sysslolös sommardag i stan.

Kanske finns den som billig box någonstans?

Baske mig, jag ska faktiskt kika efter!